En absurd roadtrip för en specifik publik

FILMEN

Efter tio prickfria år som slaktare har Serge Pilardosse (Gérard Depardieu) nått pensionåldern 60 år och tackas av. Som avskedsgåva får han ett pussel. Omställningen till ett ledigt liv går inget vidare. Frustrerad vandrar Serge fram och tillbaka i hemmet. Han misslyckas med så enkla saker som att handla och laga badrumsdörren. Dessutom visar det sig att han saknar viktiga intyg från tidigare arbetsgivare som han måste ha för att få sin pension.

Lösningen blir att temporärt lämna sin fru (Yolande Moreau) och puttra iväg på sin gamla motorcykel och återbesöka sina gamla arbetsplatser och i och med det sitt gamla liv. Som medpassagerare har han ett spöke från det förflutna: en ung kvinna, en gammal kärlek, som omkom under en tidigare motorcykelresa. Det är uppenbarligen ett minne Serge har svårt att bli av med, men som också fungerar som en sorts vägledare när han stöter på problem.

Med andra ord är "Den sista mammuten" en roadmovie, och en roadmovie ska ha många absurda möten längs med vägen. Och det har filmen. Här staplas absurda scener på varandra. Manusförfattande regissörsparet Gustave de Kervern och Benoît Delépine sätter i och för en skruvad nivå redan i avtackningsscenen där Serge samtliga kollegor mumsar i sig chips (i alla fall låter det så) i parti och minut. Roadtripens absurditeter når sin kulmen när han når sin brors hus som är rena konstinstallationen med knäppa konstverk konstruerade av dockor och gosedjur. Här finns inte brodern men väl hans dotter Solange (Miss Ming), en naiv och flummig ung kvinna som lyckas öppna ögonen på Serge och bli en väg ut ur alla hans problem.

"Den siste mammutens" storhet passerar mig förbi. Jag läser citat från både svenska och utländska källor som menar att den är den är fantastisk, men det tycker inte jag. Jag blir varken tagen eller speciellt underhållen av den. I vissa fall är jag inte alls kompatibel med franska filmer, och detta är ett typiskt sådant fall. Det finns i och för sig scener som jag tycker är dråpliga utan att skratta åt dem. Som när Serge kör en kundvagn mellan två tätt parkerade bilar och repar sönder lacken på dem tills kundvagnen är fastkilad mellan dem. Eller när hans fru ger sig ut på en egen roadtrip tillsammans med en vän utan att tänka på en viktig detalj inför varje resa... Målet.

Men filmen i sin helhet är gjord för en publik som jag inte tillhör. Det är lite tråkigt. Därför kan jag inte säga att filmen är dålig. Den passar bara inte mig.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Serges motorcykel är en Münch Mammut, där av namnet på filmen.

2. I en scen går Solange på en anställningsintervju och presenterar sig, men lägger till "Men du kan kalla mig Miss Ming" vilket alltså är skådespelerskans riktiga namn, eller artistnamn. Hon är någon form av multikonstnär i verkligheten.

3. Var man tvungen att ha med scenen med kusin Pierre? Att se två tjocka farbröder dra i varandras könsorgan har lågt underhållningsvärde...


ANDERS JAKOBSON (2012-04-11)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin dramakomedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Dramakomedi
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2012
Bolag: Njutafilms
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (12/4):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN MARS
12 SENASTE
MUSIKUTGÅVORNA