Intressant och snyggt om folk utan rädsla
FILMENJag är egentligen inte rädd för höga höjder men jag har en otrolig respekt för dem. Så pass att jag inte ens hoppat från "trean" i en simbassäng. Fallskärmshoppning eller bungyjump känns som aktiviteter väldigt långt bort från min komfortzon. Hm, jag kanske är lite rädd för höga höjder när det kommer till kritan...
Några som inte har någon rädsla i kroppen över huvud taget träffar vi i dokumentären "Sunshine Superman". Den centreras kring Carl Boelish och hans kompisar som i övergången mellan 70- och 80-talen grundar det som kallas för "BASE jumping". Boelish var pionjär som filmare. Han monterade super-16-kameror på kropp och hjälm och lyckades fånga spektakulära luftfärder från flygplan. När det inte var någon utmaning länge började hans gäng att hoppa från klippor, där en hög klippa i nationalparken Yosemite blev en lämplig avstampningsplats - både för hopp och för debatter om extremsportens värde och laglighet.
Därifrån går gänget vidare till höga byggnader och tv-antenner och fortsätter att utföra spektakulära hopp där de även balanserar mellan lagligt och olagligt. Där någonstans träffar den uttalade supernörden Boelish, som enligt andra verkade sakna intresse för kvinnor, den stora kärleken i Jean som kompletterar honom på alla sätt och vis. Det är i denna veva riktlinjerna för BASE jumping dras och Boelish lägger mycket tid och energi på att jobba med säkerheten.
1984 åker paret till Norge för att i ett tv-jippo lett av David Frost sätta ett världsrekord och det är i mycket kring detta dokumentären har sitt fokus.
Filmen berättas genom Boelish originalinspelningar och via moderna intervjuer med de inblandade och dessutom med hjälp av nyinspelade inslag med dubbelgångare till huvudpersonerna. Det sista låter kanske som det vore upplagt för en pinsam dramatisering à la vilken usel tv-film som helst, men det är gjort på ett mycket smakfullt och nästan lite drömskt vis. Det är inte replikscener eller ens närbilder utan snyggt gjorda kompletteringar där mycket vikt lagts vid att hitta samma känsla och stil som i de gamla 16mm-bilderna. Kläder och prylar känns 80-tal och det är mycket effektfullt.
I sin helhet tycker jag att dokumentären är intressant och visuellt spännande, men jag blir faktiskt inte överdrivet gripen. Det som händer - för visst händer det något i samband med det där rekordförsöket - blir man givetvis inte oberörd av, men andra dokumentärer har påverkat mig betydligt mer. Sevärd, en gång i alla fall.
Några som inte har någon rädsla i kroppen över huvud taget träffar vi i dokumentären "Sunshine Superman". Den centreras kring Carl Boelish och hans kompisar som i övergången mellan 70- och 80-talen grundar det som kallas för "BASE jumping". Boelish var pionjär som filmare. Han monterade super-16-kameror på kropp och hjälm och lyckades fånga spektakulära luftfärder från flygplan. När det inte var någon utmaning länge började hans gäng att hoppa från klippor, där en hög klippa i nationalparken Yosemite blev en lämplig avstampningsplats - både för hopp och för debatter om extremsportens värde och laglighet.
Därifrån går gänget vidare till höga byggnader och tv-antenner och fortsätter att utföra spektakulära hopp där de även balanserar mellan lagligt och olagligt. Där någonstans träffar den uttalade supernörden Boelish, som enligt andra verkade sakna intresse för kvinnor, den stora kärleken i Jean som kompletterar honom på alla sätt och vis. Det är i denna veva riktlinjerna för BASE jumping dras och Boelish lägger mycket tid och energi på att jobba med säkerheten.
1984 åker paret till Norge för att i ett tv-jippo lett av David Frost sätta ett världsrekord och det är i mycket kring detta dokumentären har sitt fokus.
Filmen berättas genom Boelish originalinspelningar och via moderna intervjuer med de inblandade och dessutom med hjälp av nyinspelade inslag med dubbelgångare till huvudpersonerna. Det sista låter kanske som det vore upplagt för en pinsam dramatisering à la vilken usel tv-film som helst, men det är gjort på ett mycket smakfullt och nästan lite drömskt vis. Det är inte replikscener eller ens närbilder utan snyggt gjorda kompletteringar där mycket vikt lagts vid att hitta samma känsla och stil som i de gamla 16mm-bilderna. Kläder och prylar känns 80-tal och det är mycket effektfullt.
I sin helhet tycker jag att dokumentären är intressant och visuellt spännande, men jag blir faktiskt inte överdrivet gripen. Det som händer - för visst händer det något i samband med det där rekordförsöket - blir man givetvis inte oberörd av, men andra dokumentärer har påverkat mig betydligt mer. Sevärd, en gång i alla fall.
EXTRAMATERIALET
En kort bakomfilm berättar om hur regissören Marah Strauch kom över en låda med alla de gamla filmerna och tittade igenom dem för att hitta en historia, och hittade den. Vidare är vi med lite under inspelningarna och jag tycker att bakomfilmen är riktigt givande att se. Ett bra komplement.
TRE SAKER
1. "BASE", eller "B.A.S.E." är en förkortning för "building, antenna, span, and Earth", det vill säga de fyra punkter man kan hoppa ifrån - byggnader, antenner, bjälkar eller broar och naturliga platser så som klippavsatser.
2. Baksidetexten på omslaget berättar betydligt mer än man vill veta om dokumentären och lämnar dessvärre inte speciellt mycket av handlingen kvar för åskådaren att upptäcka. En klumpigt skriven text!
3. Marah Strauch spelar själv dubbelgångaren till Jean Boenish i de icke-dokumentära inslagen.
2. Baksidetexten på omslaget berättar betydligt mer än man vill veta om dokumentären och lämnar dessvärre inte speciellt mycket av handlingen kvar för åskådaren att upptäcka. En klumpigt skriven text!
3. Marah Strauch spelar själv dubbelgångaren till Jean Boenish i de icke-dokumentära inslagen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
