Från djurljud till ett försenat leende
FILMENPaul Dano och John Cusack delar på den spännande uppgiften att gestalta den legendariska musikern och låtskrivaren Brian Wilson under primärt två perioder i hans liv. Som ett litet bonusinslag kommer till sist en tredje person och gestaltar Wilson i nutid, nämligen Wilson själv. När eftertexterna rullar igång sjunger han låten "Love and Mercy" som filmen plockat sin titel ifrån, en låt Wilson skrev under "John Cusack-perioden". Jag ska inte röra till det mer än nödvändigt så vi tar det från början:
I mitten av 60-talet har Wilson (Dano) och hans bröder och kusin slagit igenom som soliga och glada The Beach Boys. Hitsen står som spön i backen och allt går deras väg, med undantag för att Wilson mår piss. Detta representeras av en tydlig panikattack på ett flygplan. Wilson älskar musik men han hatar att framföra den. Han vill inte stå på scen eller turnera, han vill skapa och helst av allt helt utan några hinder få ned allt det som spelas i hans huvud på nya skivor. Resten av bandet förstår och plockar in en ersättare till konserterna och lämnar Wilson och hans kreativa krafter hemma.
Låtarna Wilson skriver är det som blir den legendariska "Pet Sounds", ett direkt svar på The Beatles "Rubber Soul" och som fick Liverpoolbandet att själva replikera med "Revolver" (och sedan "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band"). Wilson får dock fajtas med olika demoner. Han hör röster och blir paranoid och har en verklig demon i familjen i form av sin krävande far (Bill Camp) samtidigt som han måste övertyga sina bandkamrater om att det han skrivit är det steg de måste ta för att komma vidare. Än värre blir det när han inleder det som långt senare skulle ges ut som "SMiLE".
Parallellt med allt detta träffar vi Wilson (Cusack) 20 år senare, utan The Beach Boys eller familj vid sin sida. Han behandlas nu för paranoid schizofreni av en ny demon, terapeuten Eugene Landy (Paul Giamatti) som styr hans liv totalt och proppar honom full med preparat, allt för "hans eget bästa". Trots detta lyckas Wilson träffa en ny kärlek, bilförsäljaren Melinda Ledbetter (Elizabeth Banks). Det är när hon kommer in i Wilsons liv som det tar ännu en vändning, framför allt för att hon ser att Landys vård inte är det minsta rätt för det musikaliska geniet.
Utöver detta ser vi ytterst flyktigt en tredje period i Wilsons liv, det sängliggande 70-talet. Att göra en biografi som enbart berör två specifika perioder i en persons liv är så klart intressant. Varför bara dessa perioder och vad har de gemensamt? Rent krasst sett kan man koka ned det till Wilsons demoner. De som lever i hans huvud föds och försvinner under dessa perioder, och de som påverkar honom utifrån (pappan och Landy). När det gäller de senare gör både Bill Camp och Paul Giamatti smärtsamt otrevliga insatser som genuint ondskefulla typer, på var sitt vis.
På samma sätt gör Dano och Cusack sina huvudroller på olika vis. Dano imponerar mest. Successivt växer Wilsons vansinne och okontrollerade ego fram i hans scener. Den maniska producenten som återuppfinner vad man kan göra i en inspelningsstudio, för att i nästa stund ställa in en session och slänga bort 5000 dollar för att "vibbarna är fel". Dessutom är Dano tydligt musikalisk. Han sjunger och spelar rätt helt enkelt. Det gör inte Cusack och hans gestaltning är mer lågmäld. Mer dämpad av kemiska preparat samtidigt som han i vissa stunder kan explodera till. Båda gör riktigt bra insatser, och det gäller även Banks och alla andra i betydande roller.
Att jag gillar musikfilmer är ingen hemlighet och när det dessutom är så att "Pet Sounds" och "SMiLE" är de enda Beach Boys/Brian Wilson-skivor jag har i hyllan så blir det hela ännu mer njutbart. Jag gillar verkligen "Love & Mercy".
I mitten av 60-talet har Wilson (Dano) och hans bröder och kusin slagit igenom som soliga och glada The Beach Boys. Hitsen står som spön i backen och allt går deras väg, med undantag för att Wilson mår piss. Detta representeras av en tydlig panikattack på ett flygplan. Wilson älskar musik men han hatar att framföra den. Han vill inte stå på scen eller turnera, han vill skapa och helst av allt helt utan några hinder få ned allt det som spelas i hans huvud på nya skivor. Resten av bandet förstår och plockar in en ersättare till konserterna och lämnar Wilson och hans kreativa krafter hemma.
Låtarna Wilson skriver är det som blir den legendariska "Pet Sounds", ett direkt svar på The Beatles "Rubber Soul" och som fick Liverpoolbandet att själva replikera med "Revolver" (och sedan "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band"). Wilson får dock fajtas med olika demoner. Han hör röster och blir paranoid och har en verklig demon i familjen i form av sin krävande far (Bill Camp) samtidigt som han måste övertyga sina bandkamrater om att det han skrivit är det steg de måste ta för att komma vidare. Än värre blir det när han inleder det som långt senare skulle ges ut som "SMiLE".
Parallellt med allt detta träffar vi Wilson (Cusack) 20 år senare, utan The Beach Boys eller familj vid sin sida. Han behandlas nu för paranoid schizofreni av en ny demon, terapeuten Eugene Landy (Paul Giamatti) som styr hans liv totalt och proppar honom full med preparat, allt för "hans eget bästa". Trots detta lyckas Wilson träffa en ny kärlek, bilförsäljaren Melinda Ledbetter (Elizabeth Banks). Det är när hon kommer in i Wilsons liv som det tar ännu en vändning, framför allt för att hon ser att Landys vård inte är det minsta rätt för det musikaliska geniet.
Utöver detta ser vi ytterst flyktigt en tredje period i Wilsons liv, det sängliggande 70-talet. Att göra en biografi som enbart berör två specifika perioder i en persons liv är så klart intressant. Varför bara dessa perioder och vad har de gemensamt? Rent krasst sett kan man koka ned det till Wilsons demoner. De som lever i hans huvud föds och försvinner under dessa perioder, och de som påverkar honom utifrån (pappan och Landy). När det gäller de senare gör både Bill Camp och Paul Giamatti smärtsamt otrevliga insatser som genuint ondskefulla typer, på var sitt vis.
På samma sätt gör Dano och Cusack sina huvudroller på olika vis. Dano imponerar mest. Successivt växer Wilsons vansinne och okontrollerade ego fram i hans scener. Den maniska producenten som återuppfinner vad man kan göra i en inspelningsstudio, för att i nästa stund ställa in en session och slänga bort 5000 dollar för att "vibbarna är fel". Dessutom är Dano tydligt musikalisk. Han sjunger och spelar rätt helt enkelt. Det gör inte Cusack och hans gestaltning är mer lågmäld. Mer dämpad av kemiska preparat samtidigt som han i vissa stunder kan explodera till. Båda gör riktigt bra insatser, och det gäller även Banks och alla andra i betydande roller.
Att jag gillar musikfilmer är ingen hemlighet och när det dessutom är så att "Pet Sounds" och "SMiLE" är de enda Beach Boys/Brian Wilson-skivor jag har i hyllan så blir det hela ännu mer njutbart. Jag gillar verkligen "Love & Mercy".
EXTRAMATERIALET
Utöver ett kommentarspår och en handfull bortklippta - men sevärda - scener finns det en featurette om hur filmens utseende skapades. Jag har inte berört detta i recensionen men speciellt 60-talsbiten är otroligt snyggt gjord. Kläder, frisyrer, miljöer och hela baletten är riktigt bra gjort och det är intressant att se detta inslag. 80-talsbiten är inte riktigt lika slående men väl genomförd även den. Speciellt belyser den Elizabeth Banks utmärkta talang för att bära upp plagg som i dag skulle ses som parodier på 80-talskläder. Kul inslag!
TRE SAKER
1. Regissören Bill Pohlad såg till att Paul Dano och John Cusack inte träffade varandra under inspelningen så att deras gestaltningar skulle bli helt individuella och inte påverkade av varandra.
2. "SMiLE" spelades in 1967 men arkiverades för att först 2004 ges ut. Sju år senare kom en rejäl box med hela sessionens vansinnigheter samlade.
3. Filmen ger en riktigt bra bild av Brian Wilsons urflippade studiosessioner där han instruerar sina musiker på oortodoxa vis, bland annat genom att klä ut hela gänget till brandmän. I "Walk Hard: The Dewey Cox Story" imiteras detta stilsäkert.
2. "SMiLE" spelades in 1967 men arkiverades för att först 2004 ges ut. Sju år senare kom en rejäl box med hela sessionens vansinnigheter samlade.
3. Filmen ger en riktigt bra bild av Brian Wilsons urflippade studiosessioner där han instruerar sina musiker på oortodoxa vis, bland annat genom att klä ut hela gänget till brandmän. I "Walk Hard: The Dewey Cox Story" imiteras detta stilsäkert.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Paul Dano (16)
Paul Dano (16)
