Gubbkomedi deluxe
FILMENDen alltid lika sköna Alan Arkin knyter ihop den här gubbkomedin med fyra år gamla "Stand Up Guys" som också var en komisk film om gubbar som begår brott, men i den filmen var gubbarna gamla skurkar och i den här är de hederliga medborgare som ledsnar på överheten så där slutar likheterna.
I "Going in Style" spelar Michael Caine en central roll som pensionären Joe. Saker och ting börjar se riktigt illa ut för Joe ekonomiskt. Pensionen kommer inte som den ska och hans bank har lurat in honom i ett bostadslån som plötsligt blivit svindyrt och självklart kan de inte göra något åt saken. Det är egentligen bara en tidsfråga innan banken tar över hans hem, vilket skulle vara förödande för både hans dotter och barnbarn bor där. Mitt när Joe sitter och samtalar med sin motvilliga bankman blir banken rånad och Joe noterar hur enkelt och effektivt rånarna gör sitt jobb. Där och då väcks en tanke.
Hans närmaste vänner är Willie (Morgan Freeman) och Al (Arkin), kompisar från industritiden och nu både boule- och hängpolare. Willie är sjuk, men säger ingenting. Hans tid är räknad om han inte får en ny njure. Al känner sig odödlig och börjar uppvakta en snygg dam i matbutiken (Ann-Margret). Sakta glider de in i Joes tanke om att göra ett bankrån. De behöver inte mer pengar än att det täcker upp den pension de gått miste om när deras forna arbetsgivare flyttat produktionen och därmed pensionsansvaret utomlands. Det gäller bara att göra ett snyggt och prydligt jobb, och så är det inget krångel med det. Eller?
"Going in Style" känns initialt lite skojig och charmig med noga utvald deckarmusik och det här heist-upplägget är alltid spännande, men filmen tappar fokus och blir lite tröttsamt gubbig. Inte så att det dräller av låga skämt eller syftningar på än det ena och det andra, nej, det känns bara på något sätt som att filmen riktar in sig på en publik som är jämngammal med karaktärerna. Jag har lite svårt att förklara varför det känns så, men det blir lite mossigt och putslustigt när gubbarna röker på och blir hungriga och så vidare.
Dock tar sig filmen mot slutet, delvis för att jag blir lurad av filmens längd. Omslaget säger två timmar blankt, men den är strax över 90 minuter, vilket gör att om man håller koll på klockan blir filmens dramaturgi lite förskjuten. I det här fallet bara till det positiva, men jag hade förväntat mig en bättre film, det kan jag ärligt säga. Det är väl egentligen inga större fel på "Going in Style" men speciellt minnesvärd är den inte, trots ett imponerande skådespelarstall.
I "Going in Style" spelar Michael Caine en central roll som pensionären Joe. Saker och ting börjar se riktigt illa ut för Joe ekonomiskt. Pensionen kommer inte som den ska och hans bank har lurat in honom i ett bostadslån som plötsligt blivit svindyrt och självklart kan de inte göra något åt saken. Det är egentligen bara en tidsfråga innan banken tar över hans hem, vilket skulle vara förödande för både hans dotter och barnbarn bor där. Mitt när Joe sitter och samtalar med sin motvilliga bankman blir banken rånad och Joe noterar hur enkelt och effektivt rånarna gör sitt jobb. Där och då väcks en tanke.
Hans närmaste vänner är Willie (Morgan Freeman) och Al (Arkin), kompisar från industritiden och nu både boule- och hängpolare. Willie är sjuk, men säger ingenting. Hans tid är räknad om han inte får en ny njure. Al känner sig odödlig och börjar uppvakta en snygg dam i matbutiken (Ann-Margret). Sakta glider de in i Joes tanke om att göra ett bankrån. De behöver inte mer pengar än att det täcker upp den pension de gått miste om när deras forna arbetsgivare flyttat produktionen och därmed pensionsansvaret utomlands. Det gäller bara att göra ett snyggt och prydligt jobb, och så är det inget krångel med det. Eller?
"Going in Style" känns initialt lite skojig och charmig med noga utvald deckarmusik och det här heist-upplägget är alltid spännande, men filmen tappar fokus och blir lite tröttsamt gubbig. Inte så att det dräller av låga skämt eller syftningar på än det ena och det andra, nej, det känns bara på något sätt som att filmen riktar in sig på en publik som är jämngammal med karaktärerna. Jag har lite svårt att förklara varför det känns så, men det blir lite mossigt och putslustigt när gubbarna röker på och blir hungriga och så vidare.
Dock tar sig filmen mot slutet, delvis för att jag blir lurad av filmens längd. Omslaget säger två timmar blankt, men den är strax över 90 minuter, vilket gör att om man håller koll på klockan blir filmens dramaturgi lite förskjuten. I det här fallet bara till det positiva, men jag hade förväntat mig en bättre film, det kan jag ärligt säga. Det är väl egentligen inga större fel på "Going in Style" men speciellt minnesvärd är den inte, trots ett imponerande skådespelarstall.
EXTRAMATERIALET
Dryga tio minuter med bortklippta scener bjuds som extramaterial, samt ett kommentarspår med filmens regissör...
TRE SAKER
1. ...som är Zach Braff. Det är "Scrubs"-mannens tredje långfilm efter "Garden State" (2004) och "Wish I Was Here" (2014).
2. "Going in Style" är en remake på en gubbfilm från 1979 med samma namn.
3. Filmen utspelar sig i New York, och om man förälskat sig i staden tidigare blir man bra sugen på att åka tillbaka.
2. "Going in Style" är en remake på en gubbfilm från 1979 med samma namn.
3. Filmen utspelar sig i New York, och om man förälskat sig i staden tidigare blir man bra sugen på att åka tillbaka.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
