Ett fantastiskt och förtjusande mästerverk

FILMEN

En personlig favoritfilm firar 30 år. Guiseppe Tornatores nostalgiskt skimrande kärleksförklaring till bybiografernas betydelse kom alltså 1988. Jag såg den för första gången som skolbio möjligen 1990 i och med att filmen hade svensk premiär i januari det året. Det var under alla omständigheter en film som trängde sig in i mitt hjärta då och som rullade många gånger senare i en trist VHS-avspelning från en tv-visning. Att nu se filmen på blu-ray är förstås en upplevelse i sig.

Tornatores ursprungsintention var att filmen skulle vara en dödsruna för den typen av traditionella biografer som syns i filmen, och även för filmindustrin i stort. Lite drastiskt får man säga. Historien inspirerades av hans egen uppväxt i den sicilianska byn Bagheria som fick dubblera för filmens fiktiva Giancaldo.

Salvatore Di Vita (Jacques Perrin) är i vuxen ålder en framgångsrik filmskapare. När han får ett samtal från sin mamma om att Alfredo har dött och ska begravas, blickar han under en sömnlös natt tillbaka på sitt liv och uppväxten i byn Giancaldo. Som barn (spelad av Salvatore Cascio) i mitten av 40-talet var han fascinerad av byns biograf Cinema Paradiso och den burdusa men godhjärtade maskinisten Alfredo (Philippe Noiret). Salvatores intresse för film på ett tekniskt plan möts emellanåt av gnäll från Alfredo och ännu mer gnäll från mamman när mjölkpengarna plötsligt går till biobiljetter. Men Salvatore bevisar att han varit uppmärksam och blir en hjälpande hand för Alfredo och när en tragisk olycka inträffar faller väldigt mycket ansvar på det lilla barnet.

Som tonåring (spelad av Marco Leonardi) har han fått ännu mer ansvar och Alfredo finns nära honom som en mentor på alla tänkbara plan. Salvatore förälskar sig i den snudd på ouppnåeliga Elena (Agnese Nano) och får råd och vägledning av Alfredo. Den gamla mannen ser dock att Salvatores öde inte är att stanna kvar i den lilla byn, och hans slutgiltiga råd är totalt avgörande.

"Cinema Paradiso" är enligt en text på omslaget "framröstad i The Guardian till historiens bästa film (icke engelskspråkig)" och det är en fantastisk och förtjusande film som får mig att både skratta och gråta en liten skvätt. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att filmen träffar så rätt. Den bjuder på en nostalgi jag egentligen inte kan relatera till. Jag har inte levt i en tid där den enda underhållningen i byn var att bänka sig i en biograf och se "prästens klippning" av en hyfsat aktuell film. Men ändå får jag nostalgiska känslor. Och kärlekshistorien mellan Salvatore och Elena är kanske egentligen Harlequinboksjolmig men är ändå den där perfekta skildringen av den första riktiga kärleken i all sin passionerade prakt. Och relationen mellan Salvatore och Alfredo är den optimala master and apprentice-varianten. Det finns otroligt många lager i filmen och har man inte bölat lite under de första 120 minuterna gör man det till filmens sista scen innan eftertexterna drar igång.

Jag minns inte när jag senast såg "Cinema Paradiso". Femton år sedan? Jag vet inte, men den drabbar mig nästan lika hårt fortfarande. Ett mästerverk utan tvekan.


EXTRAMATERIALET

Inget alls. Lite snopet när det handlar om en 30-årsutgåva och när...


TRE SAKER

1. ...det finns ytterligare två klippningar av filmen. Den ursprungliga bioversionen i Italien var 155 minuter och obegripligt nog gick den versionen ganska dåligt i hemlandet och filmens internationella version (vilket är denna) blev 124 minuter. Det finns även en director's cut på nästan tre timmar där det finns rätt mycket material mellan de sista scenerna i den här versionen.

2. Filmen vann både Oscar och Golden Globe och belönades i en rad andra sammanhang när det begav sig, bland annat i Cannes.

3. Det är en del franska skådespelare i filmen, bland annat Jacques Perrin och Philippe Noiret som sa alla sina repliker på franska och dubbades av en italiensk skådespelare. Just dubbningen och eftersynkningen är det jag gillar minst med filmen eftersom det i vanlig italiensk anda inte gjorts med någon känsla för finlir alls. Det är rätt osynkat nästan hela tiden, men det ger en viss charmig känsla som adderar något till hela upplevelsen. Till filmens franska version fick Noiret dubba om sig själv.


ANDERS JAKOBSON (2018-10-05)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: Blu-ray
Region: B
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2018
Bolag: Studio S
Tema: Oscarsvinnare
Ljud: DTS-HD Master Audio 2.0
Bild: 1080p High Definition 1,66:1
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN SEPTEMBER
12 SENASTE
KRIGSFILMERNA