Obehaglig dramatisering med norsk accent
FILMENDen 22 juli 2011 skulle jag bli fotograferad med mitt dåvarande band. Vi hade bestämt tid och plats med en fotograf klockan 17:00. På väg dit meddelade nyheterna i bilradion att det hade bombats i Oslo. En halvtimme efter att jag och mina fyra kamrater stod och poserade som bäst framför kameran inleddes ett av de värsta massmorden i modern tid. Jag minns att kvällen gick åt till att följa nyhetsrapporteringen på tv och på norska och svenska nyhetssajter.
Sju år har gått och i år har två långfilmer baserade på händelserna i Oslo och på Utøya kommit. Den ena heter "Utöya 22 juli" och visades på bio och den andra är denna Netflixfilm i regi av Paul Greengrass. Även om skådespelarna är norska i "22 July" talar de engelska, i de flesta fall med tydlig brytning. Jag tror inte att det är med flit utan att det är helt enkelt skådespelarnas naturliga uttal, vilket leder till att vissa ungdomar pratar ganska amerikanskt och att en äldre kvinna låter som Margaret Thatcher. De flesta låter dock som Skavlan när han gör intervjuer på engelska.
Jag vill inte förminska filmen på något sätt, men engelskan är ett jobbigt hinder att ta sig över för att ta in filmen. Men det är det bara att göra.
Historien har en tydlig huvudperson. Viljar Hanssen (Jonas Strand Gravli) är en av ungdomarna på AUF:s sommarläger på Utøya. Han har åkt ned från Svalbard tillsammans med sin lillebror och sina bästa vänner för att umgås med alla de andra ungdomarna. Det finns givetvis en annan huvudperson, Anders Behring Breivik (Anders Danielsen Lie) som metodiskt genomför sin attack genom att först adaptera en bilbomb utanför Regjeringskvartalet i centrala Oslo och sedan ta sig ut till Utøya förklädd som polis för att "säkra ön" och där inleda en ren avrättning.
Den första halvtimmen eller så av filmen är otroligt obehaglig att se. Även om det är en dramatisering har Greengrass lyckats skapa en skildring som tveklöst berör på alla sätt och vis. Om massakern inte hade hänt på riktigt hade jag garanterat tyckt att idén var sämsta tänkbara, men faktumet att det verkligen hänt är snudd på svårt att ta in. Riktigt vidrigt.
Viljar var en av de som hamnade i skottlinjen men som faktiskt överlevde. Han sköts fem gånger och resten av filmen går för hans del ut på att skildra rehabiliteringen och hur hanterar det nya liv han inte valt. För Breiviks del handlar det om vägen från det odramatiska tillfångatagandet till den uppmärksammade rättegången.
Filmen tappar lite under andra hälften. Det är inte så att jag sitter och önskar mer action på något vis, men det blir med nästan två och en halvtimmes speltid lite utdraget. Skådespelet av de bärande karaktärerna är bra, vilket kompletteras av Jon Øigarden som försvarsadvokaten Geir Lippestad, Ola G. Furuseth som statsminister Jens Stoltenberg och Seda Witt som spelar en annan överlevande, Lara, som förlorade sin syster. Viljar och Lara hittar varandra i sorgen, men tyvärr slarvas Laras historia bort i helheten.
Jag återkommer till engelskan. Jag tror faktiskt att filmen hade gynnats av att vara på norska, precis som "Utöya 22 juli".
Sju år har gått och i år har två långfilmer baserade på händelserna i Oslo och på Utøya kommit. Den ena heter "Utöya 22 juli" och visades på bio och den andra är denna Netflixfilm i regi av Paul Greengrass. Även om skådespelarna är norska i "22 July" talar de engelska, i de flesta fall med tydlig brytning. Jag tror inte att det är med flit utan att det är helt enkelt skådespelarnas naturliga uttal, vilket leder till att vissa ungdomar pratar ganska amerikanskt och att en äldre kvinna låter som Margaret Thatcher. De flesta låter dock som Skavlan när han gör intervjuer på engelska.
Jag vill inte förminska filmen på något sätt, men engelskan är ett jobbigt hinder att ta sig över för att ta in filmen. Men det är det bara att göra.
Historien har en tydlig huvudperson. Viljar Hanssen (Jonas Strand Gravli) är en av ungdomarna på AUF:s sommarläger på Utøya. Han har åkt ned från Svalbard tillsammans med sin lillebror och sina bästa vänner för att umgås med alla de andra ungdomarna. Det finns givetvis en annan huvudperson, Anders Behring Breivik (Anders Danielsen Lie) som metodiskt genomför sin attack genom att först adaptera en bilbomb utanför Regjeringskvartalet i centrala Oslo och sedan ta sig ut till Utøya förklädd som polis för att "säkra ön" och där inleda en ren avrättning.
Den första halvtimmen eller så av filmen är otroligt obehaglig att se. Även om det är en dramatisering har Greengrass lyckats skapa en skildring som tveklöst berör på alla sätt och vis. Om massakern inte hade hänt på riktigt hade jag garanterat tyckt att idén var sämsta tänkbara, men faktumet att det verkligen hänt är snudd på svårt att ta in. Riktigt vidrigt.
Viljar var en av de som hamnade i skottlinjen men som faktiskt överlevde. Han sköts fem gånger och resten av filmen går för hans del ut på att skildra rehabiliteringen och hur hanterar det nya liv han inte valt. För Breiviks del handlar det om vägen från det odramatiska tillfångatagandet till den uppmärksammade rättegången.
Filmen tappar lite under andra hälften. Det är inte så att jag sitter och önskar mer action på något vis, men det blir med nästan två och en halvtimmes speltid lite utdraget. Skådespelet av de bärande karaktärerna är bra, vilket kompletteras av Jon Øigarden som försvarsadvokaten Geir Lippestad, Ola G. Furuseth som statsminister Jens Stoltenberg och Seda Witt som spelar en annan överlevande, Lara, som förlorade sin syster. Viljar och Lara hittar varandra i sorgen, men tyvärr slarvas Laras historia bort i helheten.
Jag återkommer till engelskan. Jag tror faktiskt att filmen hade gynnats av att vara på norska, precis som "Utöya 22 juli".
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmens story är baserad på Åsne Seierstads bok "En av oss: En berättelse om Norge".
2. Datumet 22 juli var inte slumpmässigt utvalt. Det var årsdagen av de första korsfararnas etablerande av Kungariket Jerusalem år 1099.
3. Den första filmen om attentatet kom redan året efter att det hände. Timslånga "Utoya Island" hade premiär på årsdagen och den enda recensionen som finns på IMDB sågar den längs med fotknölarna: "Inte bara smaklös utan den värsta Z-film som någonsin gjort. Det mesta är fel och extremt dåligt gjort. Skådespelarna måste vara hemlösa fyllon som fått en kopp kaffe i betalning", står det bland annat.
2. Datumet 22 juli var inte slumpmässigt utvalt. Det var årsdagen av de första korsfararnas etablerande av Kungariket Jerusalem år 1099.
3. Den första filmen om attentatet kom redan året efter att det hände. Timslånga "Utoya Island" hade premiär på årsdagen och den enda recensionen som finns på IMDB sågar den längs med fotknölarna: "Inte bara smaklös utan den värsta Z-film som någonsin gjort. Det mesta är fel och extremt dåligt gjort. Skådespelarna måste vara hemlösa fyllon som fått en kopp kaffe i betalning", står det bland annat.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
Jon Øigarden (2)
Jon Øigarden (2)
