Första gaydramat för unga saknar djup
FILMENPremissen för "Love, Simon" gör den ganska viktig på förhand och Jennifer Garner sätter fingret på det i extramaterialet när hon slår fast att den här typen av uppväxtskildring, med en HBTQ-karaktär i fokus, aldrig gjorts av en stor Hollywoodstudio förut. Lägg till det att det är en succéroman som ligger som förlaga och förväntningarna blir rätt höga på förhand.
Filmen inleds med en voiceover från filmens huvudperson, Simon, som berättar om sin helyllefamilj och sina vänner innan han landar i den lilla twisten att han är gay. Men som så många andra är han rädd för att komma ut. När han får anonym kontakt via epost med en annan homosexuell kille från sin skola blir det katalysatorn till en serie händelser som sätter alla hans befintliga relationer på prov.
Filmen är ganska lekfull och hoppar ledigt mellan allvarliga teman och betydligt roligare diton. Å ena sidan låter filmen publiken gissa under hela filmen genom att hela tiden slänga fram olika alternativ till vem Simons anonyma kärleksintresse är. Å andra sidan finns ett litet utpressningsdrama som får rätt allvarliga konsekvenser för Simons sociala liv.
Men det blir aldrig särskilt tungt eller djupt. Det här är ett lättsamt drama men habilt nog att det fungerar. Rollerna är fint besatta och karaktärerna är faktiskt älskvärda, med ett minus för att de vuxna karaktärerna bara är lite mer än pappfigurer. Men det problemet har å andra sidan många ungdomsfilmer. Undantaget som bekräftar den regeln är förstås att en av de starkaste scenerna är den mellan Simons mamma (Jennifer Garner) och Simon. Den fanns inte med i manus från början (se Tre saker) men är den klart mest rörande i hela filmen.
Men vad som stör mig med filmen är hur ytlig den ändå lyckas vara. Det är charmiga, mer eller mindre attraktiva, skådespelare. Ungdomarna är förhållandevis välartade, Simons familj är kärleksfull och välmående och resten av vuxenvärlden är reducerad till humoristiska pappfigurer. Var är skavankerna? Var är fulheten? Var är karaktärerna som skaver? Var är samhällets mörkare sidor? Inte i "Love, Simon" i alla fall. Det här är hur en tonåring drömmer att hens liv och kliv ut ur garderoben ska vara, men det känns långt ifrån hur det förmodligen är i praktiken.
Filmen inleds med en voiceover från filmens huvudperson, Simon, som berättar om sin helyllefamilj och sina vänner innan han landar i den lilla twisten att han är gay. Men som så många andra är han rädd för att komma ut. När han får anonym kontakt via epost med en annan homosexuell kille från sin skola blir det katalysatorn till en serie händelser som sätter alla hans befintliga relationer på prov.
Filmen är ganska lekfull och hoppar ledigt mellan allvarliga teman och betydligt roligare diton. Å ena sidan låter filmen publiken gissa under hela filmen genom att hela tiden slänga fram olika alternativ till vem Simons anonyma kärleksintresse är. Å andra sidan finns ett litet utpressningsdrama som får rätt allvarliga konsekvenser för Simons sociala liv.
Men det blir aldrig särskilt tungt eller djupt. Det här är ett lättsamt drama men habilt nog att det fungerar. Rollerna är fint besatta och karaktärerna är faktiskt älskvärda, med ett minus för att de vuxna karaktärerna bara är lite mer än pappfigurer. Men det problemet har å andra sidan många ungdomsfilmer. Undantaget som bekräftar den regeln är förstås att en av de starkaste scenerna är den mellan Simons mamma (Jennifer Garner) och Simon. Den fanns inte med i manus från början (se Tre saker) men är den klart mest rörande i hela filmen.
Men vad som stör mig med filmen är hur ytlig den ändå lyckas vara. Det är charmiga, mer eller mindre attraktiva, skådespelare. Ungdomarna är förhållandevis välartade, Simons familj är kärleksfull och välmående och resten av vuxenvärlden är reducerad till humoristiska pappfigurer. Var är skavankerna? Var är fulheten? Var är karaktärerna som skaver? Var är samhällets mörkare sidor? Inte i "Love, Simon" i alla fall. Det här är hur en tonåring drömmer att hens liv och kliv ut ur garderoben ska vara, men det känns långt ifrån hur det förmodligen är i praktiken.
EXTRAMATERIALET
"Love, Simon" innehåller ett ganska stort paket med extramaterial att grotta ner sig i. Först ut är ett kommentarspår med regissören Greg Berlanti, producenten Isaac Klausner samt Isaac Aptaker som är en av filmens två manusförfattare. Har man blivit intresserad av filmen, och det är väl därför man sätter på ett kommentarspår, så får man så mycket intressant trivia om filmen och dess bakgrund. De täcker allt ifrån teknikaliteter till djupare analyser av olika scener. Toppen!
Det finns ett antal bortklippta scener på skivan och de är intressanta. I regel brukar man tala i termer som huruvida scenerna nyanserar eller förstärker något eller ej. De här klippen skulle ha ändrat på handlingen i ganska hög grad i min mening. Det gör dem extra spännande att se.
I ett tio minuter långt klipp får vi höra de flesta, inklusive romanförfattaren, prata om hur boken tagit steget till film. Ytterligare ett klipp låter skådespelarna turas om att hylla varandra. Den första vandrar i fokus till att bli en generisk bakom kulisserna-film och den andra är bara så klichéartad. Trist.
Vi får en kortfilm på under två minuter också. Inför filmsläppet anordnade man en tävling på sociala medier där den som ville fick berätta om sin första kärlekshistoria i filmform. Vinnaren fick hänga med regissör Greg Berlanti under en dag och det vinnande bidraget ligger med här. Sött, men inget att skriva hem om.
Hela paketet avrundas med en knippe stillbilder, den officiella filmtrailern samt två filmer om inspelningsstaden Atlanta respektive staten Georgia. Den här typen av bakom-filmer brukar ingå i avtalet för att de ska få filma där. Det är i detta fall, som i så många andra, väldigt tråkig content marketing.
Det finns ett antal bortklippta scener på skivan och de är intressanta. I regel brukar man tala i termer som huruvida scenerna nyanserar eller förstärker något eller ej. De här klippen skulle ha ändrat på handlingen i ganska hög grad i min mening. Det gör dem extra spännande att se.
I ett tio minuter långt klipp får vi höra de flesta, inklusive romanförfattaren, prata om hur boken tagit steget till film. Ytterligare ett klipp låter skådespelarna turas om att hylla varandra. Den första vandrar i fokus till att bli en generisk bakom kulisserna-film och den andra är bara så klichéartad. Trist.
Vi får en kortfilm på under två minuter också. Inför filmsläppet anordnade man en tävling på sociala medier där den som ville fick berätta om sin första kärlekshistoria i filmform. Vinnaren fick hänga med regissör Greg Berlanti under en dag och det vinnande bidraget ligger med här. Sött, men inget att skriva hem om.
Hela paketet avrundas med en knippe stillbilder, den officiella filmtrailern samt två filmer om inspelningsstaden Atlanta respektive staten Georgia. Den här typen av bakom-filmer brukar ingå i avtalet för att de ska få filma där. Det är i detta fall, som i så många andra, väldigt tråkig content marketing.
TRE SAKER
1. Filmens regissör Greg Berlanti är själv öppet gay.
2. Jennifer Garner ställde som krav för sin medverkan att de skulle lägga till en stark scen mellan hennes mamma-karaktär och Simon. Det förfaller lite ovanligt ändå.
3. Greg Berlanti känner vi igen som en av de kreativa motorerna bakom DC Comics tv-universum. Kul att se honom skapa något helt annat.
2. Jennifer Garner ställde som krav för sin medverkan att de skulle lägga till en stark scen mellan hennes mamma-karaktär och Simon. Det förfaller lite ovanligt ändå.
3. Greg Berlanti känner vi igen som en av de kreativa motorerna bakom DC Comics tv-universum. Kul att se honom skapa något helt annat.
THOMAS HELSING (2018-12-10)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
