Usel förvandling från utmärkt bok till film
FILMENI maj 2016 var jag i New York med min fru. Under någon av alla tunnelbaneresor vi gjorde noterade jag en man som läste en tidning på vars baksida det var en rejäl annons för de amerikanska utgåvorna av Fredrik Backmans böcker. Fräckt, tänkte jag. På vår näst sista dag tog jag mig till det Barnes and Nobles som låg närmast vårt boende för att köpa en nysläppt bok av Joe Hill och upptäckte en affisch på dörren som annonserade ett författarmöte med just Backman senare på dagen. Perfekt!
Vi tog oss dit framåt kvällen och lyssnade på en kulturjournalist från New York Times som intervjuade Backman. Efteråt växlade vi några ord med honom. Vid det tillfället hade jag läst "En man som heter Ove" och halva "Min mormor hälsar och säger förlåt", i vilken karaktären Britt-Marie dök upp för första gången. Min fru hade läst "Britt-Marie var här" och frågade Backman om den skulle filmas. Det skulle den, sa han, och när min fru sa att hon hade föreställt sig Maria Lundqvist i rollen, agerade Backman hemlighetsfullt.
Två och ett halvt år senare hade filmen premiär på bio. Det var inte Maria Lundqvist i huvudrollen, utan väl Pernilla August. Kanske visste Backman det redan då. Vad jag dock vet är att Backman generöst har lämnat över sina karaktärer till de som filmat dem. På Instagram skrev han att han "haft svårt att släppa taget om henne /.../ Sedan kom Tuva Novotny, och sedan Pernilla August, /.../ och nu är Britt-Marie deras."
På pappret är allting utmärkt: 1) En otroligt bra bok som grund, 2) En lysande skådespelare och 3) En spännande regissör, men varför blev då "Britt-Marie var här" en sådan stympad och tråkig film? Det är förvånande hur två starka kvinnor missar att skildra det som gör romanen till den kraftfyllda kvinnoskildring det är. Britt-Maries resa i boken från inrutad hemmafru till en fri själ innehåller så mycket mer än att tanten tränar ett gäng ungdomar i fotboll. Filmen känns komprimerad och fattig och får ses som en stor besvikelse för alla vi som älskar boken.
Britt-Marie är en typisk hemmafru. Hennes jobb är att ta hand om hemmet och det gör hon med diverse husmorsknep (bikarbonat!) och efter en noga nedplitad lista. Klockan 18 prick står middagen på bordet och då bör hennes man Kent (Peter Haber) vara hemma om han vill äta den varmt. Kent slafsar i sig det mesta utan problem och bänkar sig sedan framför tv:n. Kent älskar fotboll. Britt-Marie förstår inte fotboll.
Men så kommer dagen då telefonen ringer. Kent har fått en hjärtattack. I sjukhusrummet vakar en annan kvinna vid hans sida. Hans älskarinna. Britt-Marie har känt parfymen på hans skjortor men inte agerat. Men nu går det inte längre. Britt-Marie söker jobb via Arbetsförmedlingen och skickas till den lilla orten Borg där det finns en tjänst som fritidsgårdsledare och fotbollstränare.
Kulturkrocken blir given. Pedanttanten som inte vet någonting om fotboll och de stökiga ungarna som bara vill vara med i cupen. Föreningskultur och historia i ett samhälle där kommunen stänger det mesta och den lokala pizzerian även sysslar med glasmästeri. Folk som vill hjälpa (Anders Mossling) och folk som vill stjälpa (Olle Sarri) och folk som bara vill vara i fred (Malin Levanon).
Inte för att man ska jämföra, men det är samtidigt oundvikligt: "En man som heter Ove" var så väldigt mycket bättre. Det roliga och det tragiska satt på rätt ställen. I "Britt-Marie var här" sitter de inte alls. Det kan möjligtvis underlätta om man inte har läst boken, men för mig blev filmatiseringen en enorm besvikelse. Läs boken i stället.
Vi tog oss dit framåt kvällen och lyssnade på en kulturjournalist från New York Times som intervjuade Backman. Efteråt växlade vi några ord med honom. Vid det tillfället hade jag läst "En man som heter Ove" och halva "Min mormor hälsar och säger förlåt", i vilken karaktären Britt-Marie dök upp för första gången. Min fru hade läst "Britt-Marie var här" och frågade Backman om den skulle filmas. Det skulle den, sa han, och när min fru sa att hon hade föreställt sig Maria Lundqvist i rollen, agerade Backman hemlighetsfullt.
Två och ett halvt år senare hade filmen premiär på bio. Det var inte Maria Lundqvist i huvudrollen, utan väl Pernilla August. Kanske visste Backman det redan då. Vad jag dock vet är att Backman generöst har lämnat över sina karaktärer till de som filmat dem. På Instagram skrev han att han "haft svårt att släppa taget om henne /.../ Sedan kom Tuva Novotny, och sedan Pernilla August, /.../ och nu är Britt-Marie deras."
På pappret är allting utmärkt: 1) En otroligt bra bok som grund, 2) En lysande skådespelare och 3) En spännande regissör, men varför blev då "Britt-Marie var här" en sådan stympad och tråkig film? Det är förvånande hur två starka kvinnor missar att skildra det som gör romanen till den kraftfyllda kvinnoskildring det är. Britt-Maries resa i boken från inrutad hemmafru till en fri själ innehåller så mycket mer än att tanten tränar ett gäng ungdomar i fotboll. Filmen känns komprimerad och fattig och får ses som en stor besvikelse för alla vi som älskar boken.
Britt-Marie är en typisk hemmafru. Hennes jobb är att ta hand om hemmet och det gör hon med diverse husmorsknep (bikarbonat!) och efter en noga nedplitad lista. Klockan 18 prick står middagen på bordet och då bör hennes man Kent (Peter Haber) vara hemma om han vill äta den varmt. Kent slafsar i sig det mesta utan problem och bänkar sig sedan framför tv:n. Kent älskar fotboll. Britt-Marie förstår inte fotboll.
Men så kommer dagen då telefonen ringer. Kent har fått en hjärtattack. I sjukhusrummet vakar en annan kvinna vid hans sida. Hans älskarinna. Britt-Marie har känt parfymen på hans skjortor men inte agerat. Men nu går det inte längre. Britt-Marie söker jobb via Arbetsförmedlingen och skickas till den lilla orten Borg där det finns en tjänst som fritidsgårdsledare och fotbollstränare.
Kulturkrocken blir given. Pedanttanten som inte vet någonting om fotboll och de stökiga ungarna som bara vill vara med i cupen. Föreningskultur och historia i ett samhälle där kommunen stänger det mesta och den lokala pizzerian även sysslar med glasmästeri. Folk som vill hjälpa (Anders Mossling) och folk som vill stjälpa (Olle Sarri) och folk som bara vill vara i fred (Malin Levanon).
Inte för att man ska jämföra, men det är samtidigt oundvikligt: "En man som heter Ove" var så väldigt mycket bättre. Det roliga och det tragiska satt på rätt ställen. I "Britt-Marie var här" sitter de inte alls. Det kan möjligtvis underlätta om man inte har läst boken, men för mig blev filmatiseringen en enorm besvikelse. Läs boken i stället.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är trist att så många bitar av bokens detaljer fallit bort. Till exempel var det i förlagan inte tydligt om pizzariaägaren som kan fixa allt var en man eller kvinna och dessutom var hen rullstolsburen. I filmen är det en vanlig snubbe.
2. En annan detalj är Britt-Maries relation med Arbetsförmedlaren (Vera Vitali) som var djupare och mer utvecklad. Ett bra exempel på att filmen blivit platt, enkel och tråkig.
3. Härnäst i det Backmanska filmuniversumet står "Björnstad", hockeyromanen, som ska bli tv-serie av Peter Grönlund ("Tjuvheder", "Goliat"). Det kan bli riktigt bra. "Björnstad" och efterföljande "Vi mot er" är det bästa Backman skrivit.
2. En annan detalj är Britt-Maries relation med Arbetsförmedlaren (Vera Vitali) som var djupare och mer utvecklad. Ett bra exempel på att filmen blivit platt, enkel och tråkig.
3. Härnäst i det Backmanska filmuniversumet står "Björnstad", hockeyromanen, som ska bli tv-serie av Peter Grönlund ("Tjuvheder", "Goliat"). Det kan bli riktigt bra. "Björnstad" och efterföljande "Vi mot er" är det bästa Backman skrivit.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
