Den mest sunda (anti)krigshjälten jag sett
FILMENMöt Yossarian. Han är soldat i USA:s armé under andra världskriget, närmare bestämt flygsoldat. När bombplanet nått sitt mål är det Yossarian som ser till att bomberna släpps i rätt vinkel, i rätt tid. Men John Yossarian är inte som alla andra karaktärer i krigsskildringar du sett vilket är själva grunden till att Joseph Hellers berättelse, och framförallt, budskap fungerar så bra. Annars är den gängse skildringen att krig är galenskap och de som deltar, hur vardagliga och normala de än är från början, dras in i galenskaperna och blir en del av galenskapen. Karaktären Yossarian däremot är det mest sunda jag sett i en sådan omgivning.
När miniserien inleds har John Yossarian precis börjat inse precis hur farligt det är att sitta i en skakande plåttunna på några tusen meters höjd och höra luftvärnsraketer explodera runt om honom. Han har allt att förlora och inget att vinna på att fortsätta vara soldat i kriget. Eller som han själv uttrycker det: "Vem som vinner kriget spelar ingen som helst roll för den som är död".
Så Yossarian försöker desperat att hitta ett sätt att få åka hem. Han lägger in sig på sjukan i omgångar men blir friskförklarad gång på gång. När han går till läkaren på basen får han för första gången förklarat för sig den lömska fällan som kallas Catch-22 (se Tre saker). Han argumenterar med sina medsoldater och med överordnade med helt sunda argument för många av oss som står utanför men inte för de som är inne i krigshetsen. Han försöker till och med flyga sitt tilldelade antal bombräder så fort det bara går för att sedan få åka hem. Men varje gång han tror han hittat en väg ut sätter antingen någon illvillig överordnad eller militärens egen byråkrati käpparna i hjulen för honom.
"Catch-22" skulle med lätthet kunna ha varit en komedi av det lite mer lättsammare slaget, tänk "Repmånad" eller "‘Allå ‘allå ‘emliga armén", men tack vare Joseph Hellers vassa penna och skarpa sinne finns allvaret hela tiden runt hörnet. Sista avsnittet blev nästan nattsvart och släppte det mesta av satiren till förmån för att vräka på med de mörka sidorna av att sätta galna människor i en galen miljö. Seriens antikrigsbudskap blir en nödvändig motpol till alla andra produktioner som antingen hyllar krigshjältar, galen patriotism eller det högst diskutabla mantrat att varje medborgare ska göra sin plikt i krigstid. John Yossarian (som röst åt Joseph Heller) ger många bra motargument under loppet av de här avsnitten.
Serien "Catch-22" är producerad av bland annat George Clooney som regisserat två avsnitt och dessutom har en mindre, men ack så viktig roll i serien. Även om den inte blir riktigt lika vass som vad boken är så blir jag glatt överraskad över hur nära Joseph Hellers original man ändå hållit sig. Dessutom tycker jag att flera karaktärer får mer liv i tv-serien än i boken/min hjärna och jag tror att det beror på den alldeles utsökta casting man gjort. Det finns nog inte en enda roll jag känner mig tveksam över och framförallt Christopher Abbott (Yossarian), Kyle Chandler (Colonel Cathcart) och inte minst Daniel David Stewart (Milo) sticker ut lite extra så fort de är med.
På många sätt är "Catch-22" bland den viktigaste litteratur du kan läsa, oavsett om du håller med om Joseph Hellers tankar eller ej. Att den uppdateras på det här viset är viktigt för att hålla den levande för fler att upptäcka. Även om patriotism i rimliga mängder, att stå upp för det samhälle man lever i och att kämpa för det man tror är rätt aldrig är helt fel så får det aldrig stå oemotsagt. Vi behöver behöver motstående röster som Joseph Hellers för att verkligen ta de bästa beslut vi kan ta. Särskilt när det handlar om människors liv. Så, hatten av till George Clooney med sällskap för den här utmärkta miniserien.
När miniserien inleds har John Yossarian precis börjat inse precis hur farligt det är att sitta i en skakande plåttunna på några tusen meters höjd och höra luftvärnsraketer explodera runt om honom. Han har allt att förlora och inget att vinna på att fortsätta vara soldat i kriget. Eller som han själv uttrycker det: "Vem som vinner kriget spelar ingen som helst roll för den som är död".
Så Yossarian försöker desperat att hitta ett sätt att få åka hem. Han lägger in sig på sjukan i omgångar men blir friskförklarad gång på gång. När han går till läkaren på basen får han för första gången förklarat för sig den lömska fällan som kallas Catch-22 (se Tre saker). Han argumenterar med sina medsoldater och med överordnade med helt sunda argument för många av oss som står utanför men inte för de som är inne i krigshetsen. Han försöker till och med flyga sitt tilldelade antal bombräder så fort det bara går för att sedan få åka hem. Men varje gång han tror han hittat en väg ut sätter antingen någon illvillig överordnad eller militärens egen byråkrati käpparna i hjulen för honom.
"Catch-22" skulle med lätthet kunna ha varit en komedi av det lite mer lättsammare slaget, tänk "Repmånad" eller "‘Allå ‘allå ‘emliga armén", men tack vare Joseph Hellers vassa penna och skarpa sinne finns allvaret hela tiden runt hörnet. Sista avsnittet blev nästan nattsvart och släppte det mesta av satiren till förmån för att vräka på med de mörka sidorna av att sätta galna människor i en galen miljö. Seriens antikrigsbudskap blir en nödvändig motpol till alla andra produktioner som antingen hyllar krigshjältar, galen patriotism eller det högst diskutabla mantrat att varje medborgare ska göra sin plikt i krigstid. John Yossarian (som röst åt Joseph Heller) ger många bra motargument under loppet av de här avsnitten.
Serien "Catch-22" är producerad av bland annat George Clooney som regisserat två avsnitt och dessutom har en mindre, men ack så viktig roll i serien. Även om den inte blir riktigt lika vass som vad boken är så blir jag glatt överraskad över hur nära Joseph Hellers original man ändå hållit sig. Dessutom tycker jag att flera karaktärer får mer liv i tv-serien än i boken/min hjärna och jag tror att det beror på den alldeles utsökta casting man gjort. Det finns nog inte en enda roll jag känner mig tveksam över och framförallt Christopher Abbott (Yossarian), Kyle Chandler (Colonel Cathcart) och inte minst Daniel David Stewart (Milo) sticker ut lite extra så fort de är med.
På många sätt är "Catch-22" bland den viktigaste litteratur du kan läsa, oavsett om du håller med om Joseph Hellers tankar eller ej. Att den uppdateras på det här viset är viktigt för att hålla den levande för fler att upptäcka. Även om patriotism i rimliga mängder, att stå upp för det samhälle man lever i och att kämpa för det man tror är rätt aldrig är helt fel så får det aldrig stå oemotsagt. Vi behöver behöver motstående röster som Joseph Hellers för att verkligen ta de bästa beslut vi kan ta. Särskilt när det handlar om människors liv. Så, hatten av till George Clooney med sällskap för den här utmärkta miniserien.
EXTRAMATERIALET
"The Cogs of War - Part one: That’s some catch, that catch-22" är döpt efter en av Yossarians mest berömda repliker. Under knappt 15 minuter går den genom intervjuer med många inblandade in på vad "Catch-22" egentligen handlar om. De olika karaktärernas drivkrafter och profiler liksom dynamiken dem emellan skärskådas så mycket man hinner med på en kvart, vilket inte är så mycket. Första skivan avslutas sedan med bortklippta scener och bloopers. Bloopers är alltid bloopers men de bortklippta scenerna känns till och med meningslösa att ha med i ett extramaterial.
Skiva två inleds med "The Cogs of War - Part two: That’s complex, that military-industrial complex". Den fokuserar mer på produktionen, scenografi och vad som krävdes för att skapa illusionen av en bas under andra världskriget, inte minst flygplanen som är bra mycket skörare än dagens alternativ.
"The Cogs of War - Part three: Yossarian lives!!!(?)! fångar upp en hel del reflektioner på regin, särskilda scener och inte minst alternativen till slutscen som man hade att välja mellan.
Skivan avslutas även här med bloopers och bortklippta scener, varav de sista återigen känns totalt meningslösa. Det handlar mer om små snuttar än scener som klippts bort.
Totalt sett ger extramaterialet mindre mervärde än det på förhand ser ut att göra. Jag förväntar mig mer av en miniserie som dessutom har så ansedd förlaga.
Skiva två inleds med "The Cogs of War - Part two: That’s complex, that military-industrial complex". Den fokuserar mer på produktionen, scenografi och vad som krävdes för att skapa illusionen av en bas under andra världskriget, inte minst flygplanen som är bra mycket skörare än dagens alternativ.
"The Cogs of War - Part three: Yossarian lives!!!(?)! fångar upp en hel del reflektioner på regin, särskilda scener och inte minst alternativen till slutscen som man hade att välja mellan.
Skivan avslutas även här med bloopers och bortklippta scener, varav de sista återigen känns totalt meningslösa. Det handlar mer om små snuttar än scener som klippts bort.
Totalt sett ger extramaterialet mindre mervärde än det på förhand ser ut att göra. Jag förväntar mig mer av en miniserie som dessutom har så ansedd förlaga.
TRE SAKER
1. "Catch-22" innebär ett dilemma som inte går att lösa. Om man, som exempelvis Yossarian, blir orolig för livhanken när man möts av verkliga och överhängande faror så är det egentligen en högst förnuftig tankeprocess. Att då fortsätta riskera sitt liv är ett tecken på galenskap, men så fort man erkänner sig galen (vilket skulle ge en frisedel) så är det ett tecken på en förnuftig tankeprocess. Och eftersom man resonerar förnuftigt är man inte galen. Ett genialt cirkelresonemang.
2. George Clooney har kammat hem två Oscarstatyetter hittills i sin karriär, en som medproducent för "Argo" och en för sin biroll i "Syriana" (som han också var med och producerade). Medan jag inte tyckt att han gjort särskilt mycket Oscarvärdigt på filmduken så blir jag mer imponerad av hans arbete i producentrollen. Enligt IMDB är han producent för två kommande filmer (där "The Midnight Sky" ser särskilt lovande ut med släpp i år) men kikar vi bakåt kan man se att han varit delaktig i en lång rad produktioner. Förutom ovan nämnda titlar kan jag nämna "Rock Star", "Insomnia", utmärkta "The Jacket" och "The Men Who Stare at Goats". Jag har alltid gillat att följa skådespelare och regissörer, men Clooney ser ut att hålla en liknande kvalitetssäkring i sin producentroll.
3. Boken filmatiserades 1970 med några av dåtidens mest intressanta skådespelarnamn som Alan Arkin, Orson Welles och… Art Garfunkel!
2. George Clooney har kammat hem två Oscarstatyetter hittills i sin karriär, en som medproducent för "Argo" och en för sin biroll i "Syriana" (som han också var med och producerade). Medan jag inte tyckt att han gjort särskilt mycket Oscarvärdigt på filmduken så blir jag mer imponerad av hans arbete i producentrollen. Enligt IMDB är han producent för två kommande filmer (där "The Midnight Sky" ser särskilt lovande ut med släpp i år) men kikar vi bakåt kan man se att han varit delaktig i en lång rad produktioner. Förutom ovan nämnda titlar kan jag nämna "Rock Star", "Insomnia", utmärkta "The Jacket" och "The Men Who Stare at Goats". Jag har alltid gillat att följa skådespelare och regissörer, men Clooney ser ut att hålla en liknande kvalitetssäkring i sin producentroll.
3. Boken filmatiserades 1970 med några av dåtidens mest intressanta skådespelarnamn som Alan Arkin, Orson Welles och… Art Garfunkel!
THOMAS HELSING (2020-03-03)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
