Se, publik, se!
FILMENNågon gång i slutet av 90-talet började nöjesredaktionen, som jag delvis hörde till, på min lokaltidning att prata vitt och brett om bandet Doktor Kosmos. Jag förstod initialt ingenting, men blev snart en av de som lyssnade på bandet och gillade det. Det blev några konserter och ett par år senare var det jag som fick äran att recensera några av deras skivor när de släpptes. Doktor Kosmos var även aliaset på Uje Brandelius, en skicklig ord- och melodisnickrare med hjärtat till vänster och fingertoppskänslan på rätt plats.
2015 diagnosticerades Uje med den kroniska Parkinsons sjukdom, vilket ledde till en självbiografisk soloföreställning som nu blivit film med Henrik Schyffert i registolen. När detta skrivs är det bara några veckor sedan filmen kammade hem tre Guldbaggar för Bästa film, Bästa manus och Bästa manliga skådespelare. De två sista baggarna hamnade alltså i Ujes händer. Det var en tagen vinnare och det var tyvärr också tydligt att sjukdomen tagit ett starkare grepp kring honom. Det är onekligen en hemsk sjukdom som är förödande på alla sätt och vis, inte minst för en som har sina händer som sitt musikaliska verktyg.
Historien är som sagt självbiografisk. Jag misstänker att den är lite tillskruvad men tillräckligt nära sanningen för att man som tittare ska känna med Uje när han tidigt i historien får det ödesdigra beskedet. I den bistra verklighet han kastas in i väljer han att vara ensam. Sjukdomsbeskedet är inget han delar med sig av, vilket så småningom börjar få konsekvenser i hans relationer: Med familjen, med bandmedlemmarna, med jobbkollegorna och med hela samhället faktiskt.
Ett av bandet Doktor Kosmos främsta kännetecken har varit de socialrealistiska texterna som med finurliga formuleringar och träffande rim varit klockrena skildringar av livet och samhället. Det rinner förstås över i filmen. Vardagslivet med familjen (spelade av Ujes egna familj) är otroligt naturliga och realistiska med "vad har du gjort i dag"-samtal kring matbordet, läxförhör, lekar och samkörning av kalendrar för att få ihop det berömda livspusslet. Parallellt får Doktor Kosmos politiska ådra en naturlig plats när Uje i sin roll som radiopratare tar emot samtal från klassiska "jag är inte rasist, men..."-figurer som stör sig på Pridefestivalen, internationella kvinnodagen, tiggare med mera. Ganska stereotypt, men samtidigt precis så som det är. För att inte tala om den förtäckta rasismen i den återkommande repliken om att "Bredäng är rätt blandat, va?"
Filmen är förhållandevis kort. 75 minuter och den historia den berättar behöver inte mer tid än så. Visst hade det varit trevligt att få se mer, men det är väldigt tydligt att filmen vet precis vad den vill berätta, och gör det också. Det är en fin film, en gripande film och en stundtals skrattframkallande rolig film. Priserna är välförtjänta och filmen är extremt sevärd.
2015 diagnosticerades Uje med den kroniska Parkinsons sjukdom, vilket ledde till en självbiografisk soloföreställning som nu blivit film med Henrik Schyffert i registolen. När detta skrivs är det bara några veckor sedan filmen kammade hem tre Guldbaggar för Bästa film, Bästa manus och Bästa manliga skådespelare. De två sista baggarna hamnade alltså i Ujes händer. Det var en tagen vinnare och det var tyvärr också tydligt att sjukdomen tagit ett starkare grepp kring honom. Det är onekligen en hemsk sjukdom som är förödande på alla sätt och vis, inte minst för en som har sina händer som sitt musikaliska verktyg.
Historien är som sagt självbiografisk. Jag misstänker att den är lite tillskruvad men tillräckligt nära sanningen för att man som tittare ska känna med Uje när han tidigt i historien får det ödesdigra beskedet. I den bistra verklighet han kastas in i väljer han att vara ensam. Sjukdomsbeskedet är inget han delar med sig av, vilket så småningom börjar få konsekvenser i hans relationer: Med familjen, med bandmedlemmarna, med jobbkollegorna och med hela samhället faktiskt.
Ett av bandet Doktor Kosmos främsta kännetecken har varit de socialrealistiska texterna som med finurliga formuleringar och träffande rim varit klockrena skildringar av livet och samhället. Det rinner förstås över i filmen. Vardagslivet med familjen (spelade av Ujes egna familj) är otroligt naturliga och realistiska med "vad har du gjort i dag"-samtal kring matbordet, läxförhör, lekar och samkörning av kalendrar för att få ihop det berömda livspusslet. Parallellt får Doktor Kosmos politiska ådra en naturlig plats när Uje i sin roll som radiopratare tar emot samtal från klassiska "jag är inte rasist, men..."-figurer som stör sig på Pridefestivalen, internationella kvinnodagen, tiggare med mera. Ganska stereotypt, men samtidigt precis så som det är. För att inte tala om den förtäckta rasismen i den återkommande repliken om att "Bredäng är rätt blandat, va?"
Filmen är förhållandevis kort. 75 minuter och den historia den berättar behöver inte mer tid än så. Visst hade det varit trevligt att få se mer, men det är väldigt tydligt att filmen vet precis vad den vill berätta, och gör det också. Det är en fin film, en gripande film och en stundtals skrattframkallande rolig film. Priserna är välförtjänta och filmen är extremt sevärd.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag kan verkligen rekommendera Doktor Kosmos skivor. Kanske speciellt skivan "Reportage!" där låten "Bredäng centrum" finns med. Bredäng är en viktig del av historien och låten är ett ypperligt bevis på fingertoppskänslan och socialrealismen jag nämnt.
2. "Spring, Uje, spring" (med kommatecken) är även namnet på Ujes soloalbum som kom 2015, innan diagnosen. Scenföreställningen var ursprungligen en förlängning av skivans texter, men formades om lite efter diagnosen.
3. "Spring Uje, spring!" (med ett kommatecken och ett utropstecken) heter den version av föreställningen som finns dokumenterad som en radiospecial. Går att hitta i SR-appen.
2. "Spring, Uje, spring" (med kommatecken) är även namnet på Ujes soloalbum som kom 2015, innan diagnosen. Scenföreställningen var ursprungligen en förlängning av skivans texter, men formades om lite efter diagnosen.
3. "Spring Uje, spring!" (med ett kommatecken och ett utropstecken) heter den version av föreställningen som finns dokumenterad som en radiospecial. Går att hitta i SR-appen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
