Farlig hitparad livs levande
FILMENEn av mina livefavoriter har precis släppts på dvd i en ny lyxig utgåva. Jag talar om Thin Lizzys "Live & dangerous". Liveupptagningen är inte densamma som på dess skivvariant med samma namn, för övrigt världens bästa livealbum, men den filmade versionen utgör ett superbt kompliment till skivan. Här får man nämligen se intensiteten och de härliga poserna.
"Live & dangerous" filmades på The Rainbow Theatre i London 1977, och visar bandet vid sin kreativa och artistiska höjdpunkt. Det är den klassiska sättningen, som förutom sångaren och bassisten Phil Lynott innehåller trummisen Brian Downey samt den oslagbara gitarrduon Brian Robertson och Scott Gorham som rockar loss här.
Låtvalet går inte av för hackor, efter den inledande "Rosalie" avlöser hitsen varandra - "The boys are back in town", "Emerald", "Don't believe a word" och "Sha la la" med flera sitter som en ovanligt välpassande smäck. Tyngdpunkten ligger inte oväntat på de vid den tiden relativt färska och numera klassiska albumen "Jailbreak" och "Johnny the fox".
Det är en fröjd att se Lynotts fantastiska kontakt med publiken, särskilt i "Baby drives me crazy" där han piskar upp åskådarnas engagemang till vansinnesaktiga nivåer. Rotvälskan han talar i mellansnacken har jag dock alltid haft svårigheter att uppfatta.
Robertson och Gorham är som vanligt ytterst samspelta och äger båda två den sorts utstrålning som bara skriker "gitarrhjälte". Jag kan vanligtvis ha svårt för band som använder sig av frekventa solon, men i Thin Lizzys fall är varje gitarrutsvävning unik och berikar låten snarare än fyller ut den. Till och med trumsolot, en företeelse jag normalt avskyr, är fullt godtagbart, då den coole Downey håller det kort och koncist.
Sen kommer vi till ljudet, och det är tyvärr inte mer än ok, åtminstone stereospåret som jag använde mig av. Enligt efterforskningar jag gjort ska det nya 5.1 DTS-spåret som inkluderas låta fantastiskt, och denna utgåva blir för mig en svidande påminnelse om att jag bör införskaffa utrustning som kan hantera det formatet.
Så för den som är ett Lizzy-fan, och helst äger ljudutrustning med DTS-möjligheter, så är den nya utgåvan av "Live & Dangerous" ett givet köp. Särskilt med tanke på det feta extramaterialet, som består av...
"Live & dangerous" filmades på The Rainbow Theatre i London 1977, och visar bandet vid sin kreativa och artistiska höjdpunkt. Det är den klassiska sättningen, som förutom sångaren och bassisten Phil Lynott innehåller trummisen Brian Downey samt den oslagbara gitarrduon Brian Robertson och Scott Gorham som rockar loss här.
Låtvalet går inte av för hackor, efter den inledande "Rosalie" avlöser hitsen varandra - "The boys are back in town", "Emerald", "Don't believe a word" och "Sha la la" med flera sitter som en ovanligt välpassande smäck. Tyngdpunkten ligger inte oväntat på de vid den tiden relativt färska och numera klassiska albumen "Jailbreak" och "Johnny the fox".
Det är en fröjd att se Lynotts fantastiska kontakt med publiken, särskilt i "Baby drives me crazy" där han piskar upp åskådarnas engagemang till vansinnesaktiga nivåer. Rotvälskan han talar i mellansnacken har jag dock alltid haft svårigheter att uppfatta.
Robertson och Gorham är som vanligt ytterst samspelta och äger båda två den sorts utstrålning som bara skriker "gitarrhjälte". Jag kan vanligtvis ha svårt för band som använder sig av frekventa solon, men i Thin Lizzys fall är varje gitarrutsvävning unik och berikar låten snarare än fyller ut den. Till och med trumsolot, en företeelse jag normalt avskyr, är fullt godtagbart, då den coole Downey håller det kort och koncist.
Sen kommer vi till ljudet, och det är tyvärr inte mer än ok, åtminstone stereospåret som jag använde mig av. Enligt efterforskningar jag gjort ska det nya 5.1 DTS-spåret som inkluderas låta fantastiskt, och denna utgåva blir för mig en svidande påminnelse om att jag bör införskaffa utrustning som kan hantera det formatet.
Så för den som är ett Lizzy-fan, och helst äger ljudutrustning med DTS-möjligheter, så är den nya utgåvan av "Live & Dangerous" ett givet köp. Särskilt med tanke på det feta extramaterialet, som består av...
EXTRAMATERIALET
..."Sight & sound in concert", ett gig inspelat för tv 1983. Thin Lizzy hade här utannonserat sin splittring, och var i färd med att släppa sitt sista album och göra en sista turné. Det lockande med denna spelning är att vi bjuds på hela fem låtar från det heavy metal-doftande "Thunder and lightning", ett utmärkt album vars material gör sig perfekt i en livesituation. Fast det känns något skumt att se en keyboardist i Thin Lizzy.
Brian Robertson var här sen länge utsparkad ur bandet, och på hans plats återfinns istället John Sykes, som gör ett utmärkt jobb, men saknar lite av Robertsons utstrålning.
Sedan följer fem framträdanden från "Top of the pops". Dylika klipp är alltid roliga att se, och erbjuder vad man förväntar sig: En ful programledare, playback och en på kommando dansande publik.
45 minuter av nygjorda intervjuer med Downey, Robertson och Gorham, kan det vara något? Det kan det verkligen vara, då dessa grånande herrar har mycket intressant att berätta främst om tiden kring "Live & Dangerous. Särskilt Gorham framstår som en kul kille med sina lustiga anekdoter.
Slutligen medföljer en bonus-cd innehållandes en spelning med sju låtar från Derby 1975. "Fighting" är den skiva som var aktuell vid den här tiden, och eftersom det är min favorit känner jag mig mycket nöjd med de tre låtar som bjuds från den.
Med utgåvan följer även en fin booklet med en biografi skriven av Neil Jeffries.
Brian Robertson var här sen länge utsparkad ur bandet, och på hans plats återfinns istället John Sykes, som gör ett utmärkt jobb, men saknar lite av Robertsons utstrålning.
Sedan följer fem framträdanden från "Top of the pops". Dylika klipp är alltid roliga att se, och erbjuder vad man förväntar sig: En ful programledare, playback och en på kommando dansande publik.
45 minuter av nygjorda intervjuer med Downey, Robertson och Gorham, kan det vara något? Det kan det verkligen vara, då dessa grånande herrar har mycket intressant att berätta främst om tiden kring "Live & Dangerous. Särskilt Gorham framstår som en kul kille med sina lustiga anekdoter.
Slutligen medföljer en bonus-cd innehållandes en spelning med sju låtar från Derby 1975. "Fighting" är den skiva som var aktuell vid den här tiden, och eftersom det är min favorit känner jag mig mycket nöjd med de tre låtar som bjuds från den.
Med utgåvan följer även en fin booklet med en biografi skriven av Neil Jeffries.
TRE SAKER
1. I "Top of the pops"-framförandet av "Dancing in the moonlight" sportar Phil Lynott ett blåöga. I bookleten spekuleras det huruvida det var den då tillfälligt återvändande Brian Robertson som gett honom det.
2. Hur uttalas egentligen Lynott? Lajnott eller Lynnott? Jag har hört olika bud, och inte ens skotten Robertson och jänkaren Gorham tycks ha samma uppfattning om hur det ska vara.
3. Det enda som gör "Sight & sound"-spelningen trist att se är vetskapen om att den fortfarande vitale Lynott där bara hade tre år kvar i livet.
2. Hur uttalas egentligen Lynott? Lajnott eller Lynnott? Jag har hört olika bud, och inte ens skotten Robertson och jänkaren Gorham tycks ha samma uppfattning om hur det ska vara.
3. Det enda som gör "Sight & sound"-spelningen trist att se är vetskapen om att den fortfarande vitale Lynott där bara hade tre år kvar i livet.
JOEL FORNBRANT (2007-11-17)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
