Tilltajtad deckarklassiker i 70-talsmiljö

FILMEN

Mellan åren 1962 till 2008 skrev P. D. James fjorton kriminalromaner om Adam Dalgliesh, en melankolisk och tänkande polis av ganska klassiskt snitt. Mellan 1983 och 1998 filmades tio av romanerna som miniserier i varierande längd med Roy Marsden i huvudrollen. Jag såg några av dem när de gick på tv och framför allt såg jag de fem första när de gavs ut på DVD i Sverige 2009.

Ytterligare två romaner adapterades på 00-talet, och nu är det dags igen när serien "Dalgliesh" hanterar James romaner på ett nytt sätt. I stället för överdrivet utdragna miniserier har romanerna kokats ned till 2x45 minuter och den första sex avsnitt långa säsongen rymmer således tre romaner. Dessutom har serien flyttats till året 1975, vilket är smart på många sätt. Delvis ligger det närmare i tiden till romanernas ursprungsutgivning och delvis slipper man krångla med moderniteter och annat som hör till vår tid som bara skulle ställa till det för alla inblandade.

Den första dubbeln är "Döden går ronden" som ursprungligen kom som seriens fjärde bok 1971 och andra filmatisering 1984. Historien utspelar sig på utbildningsdelen av ett sjukhus där unga kvinnor studerar för att bli sjuksköterskor. I samband med ett praktiskt prov ska några kvinnor ska öva sondmatning på en medstudent. Men något går vansinnigt fel och medstudenten dör brutalt i konvulsioner. Hon har fått ett frätande lösningsmedel direkt i magen och det kan inte vara ett misstag. Någon har förgiftat kvinnan.

Dalgliesh anländer i sin läckra sportbil och börjar utreda fallet. Dödsfallet följs av ett annat som ursprungligen ses som ett självmord, men så är det förstås inte och fallet är komplicerat med en hemlighet i botten. I min recension av den gamla miniserien skrev jag "Seriens avgörande hemlighet skulle aldrig fungera i en modern historia, om man nu inte lät den utspela sig på 70- eller 80-talet." och - ta-da! - det har man alltså löst.

Det är en ganska försiktig introduktion av Dalgliesh som bjuds här. Bertie Carvel gör karaktären stram och torr vilket är rena motsatsen till kollegan Charles Masterson (Jeremy Irvine) som är grabbig och yvig. Den milda och strikta Dalgliesh är svår att tycka om för de flesta karaktärer, vilket mest representeras av läkaren Stephen Courtney-Briggs (Richard Dillane) som snabbt irriterar sig på Dalgliesh närvaro.

Nästa fall är "Det svarta tornet" som i original är den femte boken som lämpligt nog kom 1975 (och filmades som miniserie nummer 4 1985). På 80-talet gjorde miniserien ett starkt avtryck i mig. Kanske var det den första jag såg, jag minns inte riktigt, men trots det mindes jag inga detaljer, vilket gör fallet spännande ända in i upplösningen.

Dalgliesh lyckas denna gång irritera både misstänka och lokalpolisen när han nystar i dödsfall som inte verkar vara så naturliga som de bedömts som. Samtidigt får vi lite mer bakgrund till Dalgliesh och hans personliga tragedi, där han förlorat både sin fru och sitt barn på något vis.

Han reser till Dorset i sydvästra England för att hälsa på sin gamla vän fader Michael. Men när Dalgliesh kommer fram möts han av det tragiska beskedet att Michael avlidit två veckor tidigare av till synes naturliga skäl. Michael jobbade för ett lokalt vårdhem för rullstolsburna patienter och även om Dalgliesh officiellt inte är i tjänst börjar han höra sig för bland både anställda och patienter. En tid innan Michaels död störtade en patient mot sin död från en hög klippa. Ett solklart självmord tycker alla och polisen men på grund av detaljer i ett opostat brev från Michael hittar Dalgliesh ledtrådar om att så inte är fallet.

Snart inträffar fler dödsfall som också verkar vara naturliga men för Dalgliesh är det uppenbart att något är lurt, men att hitta förklaringen till vad som sker ligger långt inne och gör att han får sätta sig själv i fara.

"Det svarta tornet" känns mer Agatha Christie-aktig än "Döden går ronden" i och med att det finns ett begränsat antal karaktärer på ett och samma ställe. Samtidigt har fallet ungefär samma form som sin föregångare, och jag skulle bli mycket förvånad om formen inte behålls i det sista fallet.

Sist ut är "Smak för döden" (ursprungligen publicerad 1986 och filmad 1988) och mycket riktigt behålls formen samtidigt som avsnitten sticker ut lite i och med att vi nu är på hemmaplan i London. Till skillnad från "Det svarta tornet" där Dalgliesh inte var i tjänst är han 100 procent polis här. Han har dessutom rekryterat en Dorset-polis - Kate Miskin (Carlyss Peer) - som var avgörande i "Det svarta tornet". Kollegan Charles Masterson som inte var med där har förstås enorma problem med Miskin. Kanske för att hon är kvinna, kanske för att hon är svart, kanske av båda anledningarna. Dalgliesh tolererar det inte.

Men båda kollegorna stöttar honom i utredningen där en nyligen avhoppad politiker och en uteliggare hittas döda i sakristian till en kyrka i Paddington. Det ser ut som att politikern har mördat uteliggaren och sedan sig själv men vid närmare inspektion är det inte så och utredningen fokuseras kring politikerns familj och deras anställda. Återigen hamnar vi i Agatha Christie-upplägget med ett ganska begränsat utbud av misstänkta.

Upplösningen är ganska dramatisk och för Dalgliesh blir det väldigt mycket personligt som bubblar upp till ytan. Vi har under seriens gång fått ledtrådar kring en hemsk tragedi, något som kanske inte har bearbetats klart men här får han lite hjälp på traven.

Med det är säsong 1 slut och i sammanfattning så går det inte att blunda för att det är ganska likartade historier. Eller åtminstone formen är i princip identisk, ännu mer när det handlar om duo-avsnitt som det gör här i och med att avsnitt 1 alltid slutar med ett nytt dramatiskt mord. Lite för enkelt och förutsägbart.

Sammanfattningsvis får man väl säga att det en godkänd polisdeckare men jag blir inte golvad av varken berättelser eller skådespel. Dalgliesh själv är en ganska trist figur i Bertie Carvels version. Roy Marsdens tolkning var väl marginellt roligare, eller så var han inte det. Blir det fler omgångar så tror jag att jag kommer att se dem, men blir det inte mer blir jag inte förkrossad. Så mycket kan jag säga.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. De gamla filmatiseringarna led av ganska usla actionscener när det skulle vara sådana. Inte för att det dräller av sådana men ändå. Här är det bättre och absolut mer trovärdigt. Det skulle vara kul att se en sida-vid-sida-jämförelse av slagsmålsscenen i "Det svarta tornet". 1985 pinsamt tafflig, nu smärtsam och verklig.

2. När jag tittar på mina recensioner av de tidigare filmatiseringarna inser jag att man till denna verkligen skurit ned historierna. 80-talsserierna påstås visserligen tagit vissa friheter men jag tror ändå att de är relativt trogna böckerna.

3. Adam Dalgliesh uttalas "dal-gleash".


ANDERS JAKOBSON (2022-02-01)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (5)
20 senaste recensionerna i kategorin kriminaldrama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Kriminaldrama, TV-serie
Format: Streamat
Utkomstår: 2022
Bolag: CMORE
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (7/7):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN JUNI
12 SENASTE
SKRÄCKFILMERNA