En oväntad musikalisk vänskap
FILMENFör 20 år sedan var Vince (Ed Skrein) den tuffa karaktären i pojkbandet Stereo Dream men sedan de stora scenernas och publikhavets tid har karriären sviktat ordentligt. Vince har ingenting medan hans gamla partner Austin (Eoin Macken) har en rejält framgångsrik solokarriär. Men drömmen lever fortfarande för Vince och han skriver musik som han försöker sälja in till bolag och pubägare i jakten efter spelningar. Det går minst sagt trögt. I dessa moderna tider räknas följare på TikTok och Instagram mer än talang.
Ett litet genombrott kommer när Vince riggar upp sina syntar på ett torg för att öva lite och han får oväntat ackompanjemang av en kille (Leo Long) med ett par trumpinnar som spelar på bänkar och soptunnor. Men killen försvinner lika snabbt
som han kom. Det visar sig att Stevie som han heter lider av autism och trummar för att hantera sin vardag. Vince känner att han är något på spåren och söker upp Stevie, men 18-åringen har en överbeskyddande mamma (Eleanor Matsuura) som sätter sig på tvären. Vince lyckas visa att han har goda avsikter och närmar sig Stevie på ett nytt sätt och de börjar skapa musik tillsammans.
I svepande drag är det här ett upplägg som tilltalar mig. Musik som bindande lim i olika relationer är något som jag sett på film tidigare i gripande dramer och även om "I used to be famous" är en feelgood ur den synvinkeln, kan jag inte låta bli att tycka att det musikaliska uttrycket skapat av Vince och Stevie finner en ganska avancerad form på nolltid. Det kommer till deras första spelning där det är som upplagt för att det ska bli pannkaka av det hela, men det blir det inte. I alla fall inte till en början. Det slutar dock ganska illa och Vince bränner det förtroende han byggt upp hos Stevies mamma och han är tillbaka på ruta ett igen.
Men inte speciellt länge, för musiken når Austin som letar efter ett förband till sin kommande turné och världens chans öppnar sig för Vince - om han lämnar Stevie hemma.
Det kan verka lite märkligt att Vince fastnar för den autistiska trummisen men det finns ett emotionellt bagage hos den forna pojkbandsstjärnan, en svidande förlust som vänskapen med Stevie balanserar upp. Det är något som förklarar hur det gick som det gick för Vince och varför han är där han är i dag. Men det är inte riktigt bra exekverat av långfilmsdebuterande regissören Eddie Sternberg och hans manuskompis Zak Klein. Skickligare manusförfattare hade givit berättelsen lite mer tyngd. Nu blir den lite för enkel och i och med det lite osannolik när det gäller hur alla bitar faller på plats för huvudrollsinnehavaren.
Den har onekligen sin charm men får inte riktigt till det till 100 procent.
Ett litet genombrott kommer när Vince riggar upp sina syntar på ett torg för att öva lite och han får oväntat ackompanjemang av en kille (Leo Long) med ett par trumpinnar som spelar på bänkar och soptunnor. Men killen försvinner lika snabbt
som han kom. Det visar sig att Stevie som han heter lider av autism och trummar för att hantera sin vardag. Vince känner att han är något på spåren och söker upp Stevie, men 18-åringen har en överbeskyddande mamma (Eleanor Matsuura) som sätter sig på tvären. Vince lyckas visa att han har goda avsikter och närmar sig Stevie på ett nytt sätt och de börjar skapa musik tillsammans.
I svepande drag är det här ett upplägg som tilltalar mig. Musik som bindande lim i olika relationer är något som jag sett på film tidigare i gripande dramer och även om "I used to be famous" är en feelgood ur den synvinkeln, kan jag inte låta bli att tycka att det musikaliska uttrycket skapat av Vince och Stevie finner en ganska avancerad form på nolltid. Det kommer till deras första spelning där det är som upplagt för att det ska bli pannkaka av det hela, men det blir det inte. I alla fall inte till en början. Det slutar dock ganska illa och Vince bränner det förtroende han byggt upp hos Stevies mamma och han är tillbaka på ruta ett igen.
Men inte speciellt länge, för musiken når Austin som letar efter ett förband till sin kommande turné och världens chans öppnar sig för Vince - om han lämnar Stevie hemma.
Det kan verka lite märkligt att Vince fastnar för den autistiska trummisen men det finns ett emotionellt bagage hos den forna pojkbandsstjärnan, en svidande förlust som vänskapen med Stevie balanserar upp. Det är något som förklarar hur det gick som det gick för Vince och varför han är där han är i dag. Men det är inte riktigt bra exekverat av långfilmsdebuterande regissören Eddie Sternberg och hans manuskompis Zak Klein. Skickligare manusförfattare hade givit berättelsen lite mer tyngd. Nu blir den lite för enkel och i och med det lite osannolik när det gäller hur alla bitar faller på plats för huvudrollsinnehavaren.
Den har onekligen sin charm men får inte riktigt till det till 100 procent.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är baserad på en 17 minuter lång kortfilm med samma namn av Eddie Sternberg. Ingen skådespelare medverkar i båda filmerna, så vitt jag kan se.
2. Leo Long är musiker och neurodivergent så han spelar i princip sig själv.
3. Ed Skrein är en skådespelare som man sett i lite allt möjligt i mindre roller, men det här borde vara hans första huvudroll.
2. Leo Long är musiker och neurodivergent så han spelar i princip sig själv.
3. Ed Skrein är en skådespelare som man sett i lite allt möjligt i mindre roller, men det här borde vara hans första huvudroll.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
