Sex sätt det kanske skedde på
FILMENDet är ju ändå rätt fräckt att världens största musiktjänst på Internet är ett svenskt påfund. En start-up som drevs av ambitionen att förändra en industri som stagnerat och som blixtsnabbt blev störst och kanske bäst. Det senare beror ju på hur man ser på saker och ting. Jag återkommer till det.
Miniserien berättas ur sex olika synvinklar i lika många avsnitt. Det betyder att det även blir lite formskillnader på avsnitten vilket bara är läckert och bra och det betyder också att några scener går igen i flera avsnitt, men ur olika perspektiv. Det är intressant för det som någon karaktär säger i någon annans avsnitt kan låta helt annorlunda i sitt eget. Lite som det är i livet. Man uppfattar saker på olika vis.
Det första avsnittet berättas ur Daniel Eks (Edvin Endre) synvinkel, det namn vi sammankopplar främst med Spotify. Inledningsvis, ungefär mitt i 00-talet, är han en skicklig programmerare och visionär som kanske är lite för smart för sina arbetsgivare. Efter att ha sålt annonsbolaget Advertigo till Tradedoubler pitchar han idén om en strömningstjänst för musik som ska vara gratis men kompensera artisterna genom annonsintäkter. Som bakgrund fanns skivbolagens förlorande kamp mot The Pirate Bay samtidigt som Ek tyckte att The Pirate Bay var för långsamt och uselt. Tradedoublers Martin Lorentzon (Christian Hillborg) gillar det och de startar Spotify tillsammans med Lorentzon som investerare.
En lågmäld men överjävlig programmerare Andreas Ehn (Joel Lützow) blir den första anställda och han skapar ett team av de allra bästa programmerarna för att förverkliga Eks väldigt specifika vision med krav som är snudd på omöjliga men som samtidigt är befogade för att Spotify skulle bli så bra som det blev. För att få med skivbolagen på tåget - här representerat av Sony Musics Per Sundin (Ulf Stenberg) - och rättigheterna till deras kataloger krävs en knivskarp jurist och det blev Petra Hansson (Gizem Erdogan). Många olika viljor ska samarbeta och där visionären Ek är navet som allting cirklar runt.
Där har vi fem namngivna karaktärer och även de som får varsitt avsnitt som berättar historien så som det kanske skedde. Varje avsnitt slutar nämligen med att nästa fokusperson tar vid och säger ungefär "Men det var inte så där det gick till egentligen". Allra fräckast visuellt är avsnittet om juristen Hansson. Det är väldigt teatraliskt gjort med en omväxlande korridor som tar oss mellan de olika rummen/scenerna oavsett var i världen de utspelar sig. Det är här serien verkligen blir genial och så där extra smart som man vill ha den.
Det är lite lustigt hur filmer om techbolag kan bli spännande. Nu är kodknackandet kanske inte alls det centrala i serien men jag får ändå lite vibbar från både "The Social Network" och komediserien "Silicon Valley". Det är detaljer som går igen och jag gillar det.
Tyvärr tappar "The Playlist" fokus totalt till det sjätte och sista avsnittet. De fem föregående har - förmodligen med de kreativa friheter som krävs - berättat om det förflutna utifrån verkliga personer. Det sista avsnittet fokuserar på artisten Bobbie T (Janice Kavander) som är påhittad till serien och det utspelar sig två-tre år in i framtiden från nu. Alltså är det rena spekulationer och genast blir det totalt ointressant. När serien sedan avslutas med en "Men vad fan hände nu?!"-scen så får allting en trist eftersmak. Det är nästan så att jag rekommenderar folk att skippa det sista avsnittet.
Det är väldigt synd att "The Playlist" inte tar sig hela vägen in i mål. Det kunde varit en av årets bästa serier. Men fokustappet i sista avsnittet utplånar de möjligheterna fullständigt.
Miniserien berättas ur sex olika synvinklar i lika många avsnitt. Det betyder att det även blir lite formskillnader på avsnitten vilket bara är läckert och bra och det betyder också att några scener går igen i flera avsnitt, men ur olika perspektiv. Det är intressant för det som någon karaktär säger i någon annans avsnitt kan låta helt annorlunda i sitt eget. Lite som det är i livet. Man uppfattar saker på olika vis.
Det första avsnittet berättas ur Daniel Eks (Edvin Endre) synvinkel, det namn vi sammankopplar främst med Spotify. Inledningsvis, ungefär mitt i 00-talet, är han en skicklig programmerare och visionär som kanske är lite för smart för sina arbetsgivare. Efter att ha sålt annonsbolaget Advertigo till Tradedoubler pitchar han idén om en strömningstjänst för musik som ska vara gratis men kompensera artisterna genom annonsintäkter. Som bakgrund fanns skivbolagens förlorande kamp mot The Pirate Bay samtidigt som Ek tyckte att The Pirate Bay var för långsamt och uselt. Tradedoublers Martin Lorentzon (Christian Hillborg) gillar det och de startar Spotify tillsammans med Lorentzon som investerare.
En lågmäld men överjävlig programmerare Andreas Ehn (Joel Lützow) blir den första anställda och han skapar ett team av de allra bästa programmerarna för att förverkliga Eks väldigt specifika vision med krav som är snudd på omöjliga men som samtidigt är befogade för att Spotify skulle bli så bra som det blev. För att få med skivbolagen på tåget - här representerat av Sony Musics Per Sundin (Ulf Stenberg) - och rättigheterna till deras kataloger krävs en knivskarp jurist och det blev Petra Hansson (Gizem Erdogan). Många olika viljor ska samarbeta och där visionären Ek är navet som allting cirklar runt.
Där har vi fem namngivna karaktärer och även de som får varsitt avsnitt som berättar historien så som det kanske skedde. Varje avsnitt slutar nämligen med att nästa fokusperson tar vid och säger ungefär "Men det var inte så där det gick till egentligen". Allra fräckast visuellt är avsnittet om juristen Hansson. Det är väldigt teatraliskt gjort med en omväxlande korridor som tar oss mellan de olika rummen/scenerna oavsett var i världen de utspelar sig. Det är här serien verkligen blir genial och så där extra smart som man vill ha den.
Det är lite lustigt hur filmer om techbolag kan bli spännande. Nu är kodknackandet kanske inte alls det centrala i serien men jag får ändå lite vibbar från både "The Social Network" och komediserien "Silicon Valley". Det är detaljer som går igen och jag gillar det.
Tyvärr tappar "The Playlist" fokus totalt till det sjätte och sista avsnittet. De fem föregående har - förmodligen med de kreativa friheter som krävs - berättat om det förflutna utifrån verkliga personer. Det sista avsnittet fokuserar på artisten Bobbie T (Janice Kavander) som är påhittad till serien och det utspelar sig två-tre år in i framtiden från nu. Alltså är det rena spekulationer och genast blir det totalt ointressant. När serien sedan avslutas med en "Men vad fan hände nu?!"-scen så får allting en trist eftersmak. Det är nästan så att jag rekommenderar folk att skippa det sista avsnittet.
Det är väldigt synd att "The Playlist" inte tar sig hela vägen in i mål. Det kunde varit en av årets bästa serier. Men fokustappet i sista avsnittet utplånar de möjligheterna fullständigt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är sant att Spotify inte är någon direkt kassako för artister. Det krävs enormt många strömningar för att ska bli några betydande siffror. Jag har väldigt många STIM:ade låtar på Spotify och den som spelats mest har över 600 000 strömningar men speciellt mycket pengar har det inte blivit därifrån.
2. Edvin Endre är son Lena Endre och Thomas Hanzon och enligt min kompis i soffan "en kopia av båda sina föräldrar!" och jag kan hålla med. Jag har nu sett honom i lite olika sammanhang under de senaste åren och han är helt klart ett framtidsnamn i svensk film och tv.
3. Serien är baserad på reportageboken "Spotify inifrån: Så blir man störst i världen" av Sven Carlsson och Jonas Leijonhufvud.
2. Edvin Endre är son Lena Endre och Thomas Hanzon och enligt min kompis i soffan "en kopia av båda sina föräldrar!" och jag kan hålla med. Jag har nu sett honom i lite olika sammanhang under de senaste åren och han är helt klart ett framtidsnamn i svensk film och tv.
3. Serien är baserad på reportageboken "Spotify inifrån: Så blir man störst i världen" av Sven Carlsson och Jonas Leijonhufvud.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
