Mardrömsscenario med lägliga kopplingar
FILMENEn återkommande mardröm för mig är att jag drömmer att jag gjort något dåligt som det inte finns någon återvändo från. Vad det kan vara kan variera men poängen är ändå den samma: Det kan inte bli ogjort.
Jag tror inte jag är ensam om denna typ av mardröm. Eller: Jag vågar säga att jag vet att jag inte är ensam om den. Ett bevis är den sexdelade miniserien "Försvunna människor" som på sätt och vis avhandlar något riktigt dåligt som inte kan bli ogjort. I förarsätet - bokstavligt talat - finns Erwin (Peter Viitanen), chaufför på ett åkeri, som är som folk är mest. Han sköter sitt jobb samtidigt som han bollar med olika privata problem. Hans gamla pappa har ramlat och brutit armen. Hans fru vill skilja sig, vilket leder till orimliga bodelningskrav. Det enda privata som är rätt bra för Erwin är relationen till tonårsdottern Sonja (Miriam Ingrid) som han har med en tidigare partner.
Lite motvilligt tar Erwin ett uppdrag från sin chef Rainer Lunt (Ville Virtanen) som innebär att Erwin får köra en tankbil till Köpenhamn och tillbaka igen. Men det är ingen vanlig transport. I Köpenhamn plockar han upp en handfull syriska flyktingar som får svettas i den tomma tanken hela vägen tillbaka under en stekhet sommardag. Ja, Erwin och Rainer tjänar extra på att smuggla flyktingar till Sverige. Den här gången går det inte helt enligt plan. I lasten finns det bland annat en gravid kvinna och ett febrigt barn och den godhjärtade Erwin går med på att låta dem åka gömda i hytten. Under en poliskontroll uppmanas Erwin att stänga tankluckan som är på glänt för passagerarnas skull, vilket han förstås gör...
Ni förstår vad som händer. Erwin distraheras av sina privata krångel och glömmer bort att han stängt luckan och när han väl kommer fram har alla i tanken dött. I panik ringer han Rainer som beslutar att de ska dumpa kropparna i ett övergivet och vattenfyllt gruvhål. Mitt i allt detta vaknar kvinnan i hytten (Shaniaz Hama Ali) och förstår vad som skett och rymmer, vilket gör att det finns ett sorts vittne som måste tas om hand om. Den dåliga situationen blir sämre för Erwin och Rainer.
Så småningom tar vi del av polisarbetet som börjar i en helt annan ände. Anja (Sandra Stojiljkovic) och Teo (Vilhelm Blomgren) är poliserna som ska ta sig an det komplicerade pusslet som blir allt mer invecklat och vidrigt ju längre de kommer, samtidigt som verkligheten kommer ikapp Rainer, men framför allt Erwin.
Seriens första avsnitt är rätt obehagligt att se och kopplar ett grepp om tittaren. För min del kände jag att jag inte riktigt kunde se fler avsnitt på raken efter det då det tog lite för mycket av mig. Det är ju hur konstigt det än låter ett bra betyg eftersom det betyder att serien lyckas förmedla känslor som har betydelse. I sin helhet är serien fullt godkänd även om jag också kan tycka att den är lite för uttänkt i berättelsen och i karaktärernas relationer till varandra. Med det menar jag att det är lite för många lägliga kopplingar mellan person A och person B eller annat som gynnar historien (exempelvis en unikt utformad cykel). Det är ju inget konstigt i det i ett skrivet drama men jag kan tycka att det är lite för mycket just denna gång. När det första avsnittet rullar får man intrycket av att det skulle kunna vara baserad på en verklig händelse, men resterande fem avsnitt utplånar det intrycket.
Hur som helst är det den här mardrömsaktiga känslan av göra något riktigt dåligt som inte går att ta tillbaka som är seriens stora poäng och hur två till synes bra människor tvingas till dåliga och ännu sämre handlingar och hur ångesten och skulden äter upp dem. Både Peter Viitanen och Ville Virtanen gör bra gestaltningar genom hela serien.
Jag tror inte jag är ensam om denna typ av mardröm. Eller: Jag vågar säga att jag vet att jag inte är ensam om den. Ett bevis är den sexdelade miniserien "Försvunna människor" som på sätt och vis avhandlar något riktigt dåligt som inte kan bli ogjort. I förarsätet - bokstavligt talat - finns Erwin (Peter Viitanen), chaufför på ett åkeri, som är som folk är mest. Han sköter sitt jobb samtidigt som han bollar med olika privata problem. Hans gamla pappa har ramlat och brutit armen. Hans fru vill skilja sig, vilket leder till orimliga bodelningskrav. Det enda privata som är rätt bra för Erwin är relationen till tonårsdottern Sonja (Miriam Ingrid) som han har med en tidigare partner.
Lite motvilligt tar Erwin ett uppdrag från sin chef Rainer Lunt (Ville Virtanen) som innebär att Erwin får köra en tankbil till Köpenhamn och tillbaka igen. Men det är ingen vanlig transport. I Köpenhamn plockar han upp en handfull syriska flyktingar som får svettas i den tomma tanken hela vägen tillbaka under en stekhet sommardag. Ja, Erwin och Rainer tjänar extra på att smuggla flyktingar till Sverige. Den här gången går det inte helt enligt plan. I lasten finns det bland annat en gravid kvinna och ett febrigt barn och den godhjärtade Erwin går med på att låta dem åka gömda i hytten. Under en poliskontroll uppmanas Erwin att stänga tankluckan som är på glänt för passagerarnas skull, vilket han förstås gör...
Ni förstår vad som händer. Erwin distraheras av sina privata krångel och glömmer bort att han stängt luckan och när han väl kommer fram har alla i tanken dött. I panik ringer han Rainer som beslutar att de ska dumpa kropparna i ett övergivet och vattenfyllt gruvhål. Mitt i allt detta vaknar kvinnan i hytten (Shaniaz Hama Ali) och förstår vad som skett och rymmer, vilket gör att det finns ett sorts vittne som måste tas om hand om. Den dåliga situationen blir sämre för Erwin och Rainer.
Så småningom tar vi del av polisarbetet som börjar i en helt annan ände. Anja (Sandra Stojiljkovic) och Teo (Vilhelm Blomgren) är poliserna som ska ta sig an det komplicerade pusslet som blir allt mer invecklat och vidrigt ju längre de kommer, samtidigt som verkligheten kommer ikapp Rainer, men framför allt Erwin.
Seriens första avsnitt är rätt obehagligt att se och kopplar ett grepp om tittaren. För min del kände jag att jag inte riktigt kunde se fler avsnitt på raken efter det då det tog lite för mycket av mig. Det är ju hur konstigt det än låter ett bra betyg eftersom det betyder att serien lyckas förmedla känslor som har betydelse. I sin helhet är serien fullt godkänd även om jag också kan tycka att den är lite för uttänkt i berättelsen och i karaktärernas relationer till varandra. Med det menar jag att det är lite för många lägliga kopplingar mellan person A och person B eller annat som gynnar historien (exempelvis en unikt utformad cykel). Det är ju inget konstigt i det i ett skrivet drama men jag kan tycka att det är lite för mycket just denna gång. När det första avsnittet rullar får man intrycket av att det skulle kunna vara baserad på en verklig händelse, men resterande fem avsnitt utplånar det intrycket.
Hur som helst är det den här mardrömsaktiga känslan av göra något riktigt dåligt som inte går att ta tillbaka som är seriens stora poäng och hur två till synes bra människor tvingas till dåliga och ännu sämre handlingar och hur ångesten och skulden äter upp dem. Både Peter Viitanen och Ville Virtanen gör bra gestaltningar genom hela serien.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Serien är regisserad av Tova Magnusson efter manus av Ulf Ryberg.
2. Sandra Stojiljkovic och Vilhelm Blomgren har vi sett som poliser förut. Stojiljkovic är en av uniformspoliserna i "Tunna blå linjen" och Blomgren rände runt som Tommy Lindström i "Clark".
3. Det är en hel del kända ansikten i serien, som Iwar Wiklander, Ingela Olsson, Adel Darwish, Eric Ericson, Josefin Neldén och Cilla Thorell.
2. Sandra Stojiljkovic och Vilhelm Blomgren har vi sett som poliser förut. Stojiljkovic är en av uniformspoliserna i "Tunna blå linjen" och Blomgren rände runt som Tommy Lindström i "Clark".
3. Det är en hel del kända ansikten i serien, som Iwar Wiklander, Ingela Olsson, Adel Darwish, Eric Ericson, Josefin Neldén och Cilla Thorell.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
