Från originell till generisk romcom
FILMENLite elakt sagt kan man säga att "Handen på hjärtat" är en klassisk romantisk komedi utsmetad till tre timmar tv fördelat på sex avsnitt. Inledningsvis tycker jag att serien känns lite originell och fräsch men ju längre den går, ju mer generiskt romcom blir det. Det gör att den landar i ett sämre helhetsintryck än vad jag från början tycker att den är värd.
Ava (Sara Shirpey) har en udda kraft. Bara genom att hålla sin hand över någons hjärta kan hon se personens framtida kärleksliv. Det har gjort att hon blivit en otroligt bra parterapeut som på något magiskt sätt kan lotsa krisande par rätt i och med att hon vet hur det kommer att gå. Det har dessvärre gjort henne till en ganska cynisk person i sina egna kärleksrelationer som hon inte behöver lägga jättemycket tid på eftersom hon lätt kan se vart det barkar i fall de fortsätter.
Det som ställer till det är John (Hannes Fohlin), en relationsexpert som blir ny hyresgäst i det kontor Ava hyr tillsammans med Marcus (Christer Fant) och Avas bästa vän Mikaela (Sanna Sundqvist) som just nu är föräldraledig. Av en ren slump råkar Ava föra handen över Johns hjärta och ser att i hans framtida kärleksliv ingår hon själv - som hans brud. Paniken är ett faktum, för det är inte så Ava vill ha det. John har redan blivit förtjust och Marcus njuter av att det slår smågnistor mellan sina kontorskollegor och gör allt han kan för att föra ihop dem. Och visst blir det så, så småningom.
Men som traditionen bjuder när det handlar om romcom blir det missförstånd, förvecklingar och allmänt krångel som sätter käppar i hjulen för Ava och John.
Jag är inte helt såld på serien inledningsvis men tycker ändå att upplägget i sin - i ärlighetens namn - fåniga premiss ändå är klyftigt och passande för genren. Sara Shirpey spelar sin karaktär bra och Sanna Sundqvist blir ett bra bollplank som småbarnstrött mamma som drar det tunga lasset i sin relation med Mona (Marall Nasiri) som har sina egna problem.
Det irriterar mig dock att lagom till det sista avsnittet är vi framme i ooriginell romcom där berättandet snabbas på för att vi ska komma till finalen så fort som möjligt och karaktären Ava tappar sin udd. Det känns stressat och finesslöst och det får mig att ifrågasätta varför historien skulle berättas på tre timmar när det ändå är en "vanlig" romcom som hade fungerat på halva tiden?
Det är därmed sagt inte dåligt, men lite tråkigt att det roliga upplägget inte kunde förvaltas ända in i mål.
Ava (Sara Shirpey) har en udda kraft. Bara genom att hålla sin hand över någons hjärta kan hon se personens framtida kärleksliv. Det har gjort att hon blivit en otroligt bra parterapeut som på något magiskt sätt kan lotsa krisande par rätt i och med att hon vet hur det kommer att gå. Det har dessvärre gjort henne till en ganska cynisk person i sina egna kärleksrelationer som hon inte behöver lägga jättemycket tid på eftersom hon lätt kan se vart det barkar i fall de fortsätter.
Det som ställer till det är John (Hannes Fohlin), en relationsexpert som blir ny hyresgäst i det kontor Ava hyr tillsammans med Marcus (Christer Fant) och Avas bästa vän Mikaela (Sanna Sundqvist) som just nu är föräldraledig. Av en ren slump råkar Ava föra handen över Johns hjärta och ser att i hans framtida kärleksliv ingår hon själv - som hans brud. Paniken är ett faktum, för det är inte så Ava vill ha det. John har redan blivit förtjust och Marcus njuter av att det slår smågnistor mellan sina kontorskollegor och gör allt han kan för att föra ihop dem. Och visst blir det så, så småningom.
Men som traditionen bjuder när det handlar om romcom blir det missförstånd, förvecklingar och allmänt krångel som sätter käppar i hjulen för Ava och John.
Jag är inte helt såld på serien inledningsvis men tycker ändå att upplägget i sin - i ärlighetens namn - fåniga premiss ändå är klyftigt och passande för genren. Sara Shirpey spelar sin karaktär bra och Sanna Sundqvist blir ett bra bollplank som småbarnstrött mamma som drar det tunga lasset i sin relation med Mona (Marall Nasiri) som har sina egna problem.
Det irriterar mig dock att lagom till det sista avsnittet är vi framme i ooriginell romcom där berättandet snabbas på för att vi ska komma till finalen så fort som möjligt och karaktären Ava tappar sin udd. Det känns stressat och finesslöst och det får mig att ifrågasätta varför historien skulle berättas på tre timmar när det ändå är en "vanlig" romcom som hade fungerat på halva tiden?
Det är därmed sagt inte dåligt, men lite tråkigt att det roliga upplägget inte kunde förvaltas ända in i mål.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Om jag fick bestämma skulle det här förbli en miniserie och inte första säsongen av flera. Det är klart att det går att hitta någon lösning för att komma vidare med nya avsnitt, men för mig skulle det kännas krystat och trist.
2. Det är många kända ansikten i mindre roller. Som återkommande klienter till Ava hittar vi till exempel Tova Magnusson och Jonatan Rodriguez samt Maia Hansson Bergqvist och Eric Stern.
3. I ett avsnitt träffar vi Johns föräldrar som spelas exemplariskt av Björn Kjellman och Klara Zimmergren. Klara gör perfekt rollen som pinsam mamma och Björn använder små men effektiva medel för att gestalta en djupt deprimerad person.
2. Det är många kända ansikten i mindre roller. Som återkommande klienter till Ava hittar vi till exempel Tova Magnusson och Jonatan Rodriguez samt Maia Hansson Bergqvist och Eric Stern.
3. I ett avsnitt träffar vi Johns föräldrar som spelas exemplariskt av Björn Kjellman och Klara Zimmergren. Klara gör perfekt rollen som pinsam mamma och Björn använder små men effektiva medel för att gestalta en djupt deprimerad person.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
