Udda och gripande hemvändarfilm
FILMENEfter att jag sett "En dag kommer allt det här bli ditt" blir jag lite ställd av SvD-citatet som lyfts ut till omslagets framsida: "Komedin som Sverige längtat efter". Någon komedi handlar det inte om, i alla fall inte en renodlad sådan. Nog för att det finns humoristiska inslag i filmen, men det är först och främst ett allvarlig historia om undertryckt ångest och skuld.
Lisa (Karin Franz Körlof) är yngst i en syskonskara om tre. Hon bor i Stockholm och försörjer sig som självbiografisk serietecknare. Just nu håller hon på och jobbar på sin första bok. Men Lisa och hennes syskon (Liv Mjönes och Mattias Fransson) kallas hem till familjegården i Kramfors för första gången på tio år. När Lisa berättar att hon ska åka hem för en kompis undrar denna om någon dött. Det sätter lite griller i huvudet på Lisa. Är det så att någon av föräldrarna (Peter Haber och Suzanne Reuter) som är döende?
Så är det inte, men vetskapen om att livets upplopp närmar sig för föräldrarna har fått dem att tänka till och de har kommit fram till att det bästa för gården, sågverket och all den skog som de äger, vore om någon av barnen kan tänka sig att flytta hem och ta över ansvaret och driften när det är dags. Att dela upp, stycka av och sälja är inget alternativ - gården och skogen har gått i arv i generationer och så ska det förbli.
Alltså måste barnen individuellt och gemensamt tänka över erbjudandet om ett arv eller uppdrag ingen av dem egentligen vill ha, kanske allra minst Lisa som bara har sig själv att tänka på. Men kanske just därför börjar hon verkligen tänka på det, med viss stöttning av lokala skogsentusiasten Johnny (Filip Berg). Samtidigt är platsen oerhört laddad. Det är inte bara goda minnen som är kopplade till gården och Kramfors. Bit för bit får vi ledtrådar om att något hemskt skett här, något som påverkar alla syskonen men framför allt Lisa. Något som aldrig riktigt fått luftats ordentligt.
Det är en bra film som har sina udda inslag. Redan i öppningscenen börjar lite bubblor i badvattnet att prata med Lisa och så fortsätter det genom hela filmen. Olika objekt animeras och får röster som inte är speciellt snälla mot Lisa. Ett sätt att skildra en sorts inre monolog samtidigt som det knyter an till hennes yrkesliv. Udda och kanske något som kan skrivas in på det humoristiska kontot.
Men i det stora hela är det en gripande hemvändarfilm som visar sig vara grundad i händelser ur manusförfattaren och regissören Andreas Öhmans egna liv, vilket ger en mörk bottenklang till berättelsen. Mycket sevärd.
Lisa (Karin Franz Körlof) är yngst i en syskonskara om tre. Hon bor i Stockholm och försörjer sig som självbiografisk serietecknare. Just nu håller hon på och jobbar på sin första bok. Men Lisa och hennes syskon (Liv Mjönes och Mattias Fransson) kallas hem till familjegården i Kramfors för första gången på tio år. När Lisa berättar att hon ska åka hem för en kompis undrar denna om någon dött. Det sätter lite griller i huvudet på Lisa. Är det så att någon av föräldrarna (Peter Haber och Suzanne Reuter) som är döende?
Så är det inte, men vetskapen om att livets upplopp närmar sig för föräldrarna har fått dem att tänka till och de har kommit fram till att det bästa för gården, sågverket och all den skog som de äger, vore om någon av barnen kan tänka sig att flytta hem och ta över ansvaret och driften när det är dags. Att dela upp, stycka av och sälja är inget alternativ - gården och skogen har gått i arv i generationer och så ska det förbli.
Alltså måste barnen individuellt och gemensamt tänka över erbjudandet om ett arv eller uppdrag ingen av dem egentligen vill ha, kanske allra minst Lisa som bara har sig själv att tänka på. Men kanske just därför börjar hon verkligen tänka på det, med viss stöttning av lokala skogsentusiasten Johnny (Filip Berg). Samtidigt är platsen oerhört laddad. Det är inte bara goda minnen som är kopplade till gården och Kramfors. Bit för bit får vi ledtrådar om att något hemskt skett här, något som påverkar alla syskonen men framför allt Lisa. Något som aldrig riktigt fått luftats ordentligt.
Det är en bra film som har sina udda inslag. Redan i öppningscenen börjar lite bubblor i badvattnet att prata med Lisa och så fortsätter det genom hela filmen. Olika objekt animeras och får röster som inte är speciellt snälla mot Lisa. Ett sätt att skildra en sorts inre monolog samtidigt som det knyter an till hennes yrkesliv. Udda och kanske något som kan skrivas in på det humoristiska kontot.
Men i det stora hela är det en gripande hemvändarfilm som visar sig vara grundad i händelser ur manusförfattaren och regissören Andreas Öhmans egna liv, vilket ger en mörk bottenklang till berättelsen. Mycket sevärd.
EXTRAMATERIALET
För ovanlighetens skull finns det faktiskt med ett kommentarspår till en svensk film. Det är nästan lika ovanligt som fyrklöver. Tyvärr har jag inte haft tid att lyssna på det i sin helhet men det kan säkert vara givande att lyssna på det. Det är Andreas Öhman som kommenterar filmen tillsammans med Karin Franz Körlof och producenten Markus Waltå.
TRE SAKER
1. Andreas Öhman har huvudsakligen regisserat musikvideor men har lite drama på meritlistan också, bland annat fullträffen "I rymden finns inga känslor" som jag personligen skulle vilja kalla för Bill Skarsgårds genombrott. Skarsgård är en av alla de personer som lånat ut sin röst till Lisas fantasifigurer i filmen.
2. Många verkar tro att Peter Haber och Susanne Reuter aldrig spelat par tidigare, men de gjorde de faktiskt i "Gossip" 2000.
3. Vi som är lite känsliga för friheter inom det svenska språket skruvar på oss åt det uteblivna infinitivmärket "att" i titeln. Filmen borde alltså heta "En dag kommer allt det här att bli ditt".
2. Många verkar tro att Peter Haber och Susanne Reuter aldrig spelat par tidigare, men de gjorde de faktiskt i "Gossip" 2000.
3. Vi som är lite känsliga för friheter inom det svenska språket skruvar på oss åt det uteblivna infinitivmärket "att" i titeln. Filmen borde alltså heta "En dag kommer allt det här att bli ditt".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
