Livet efter någon annans död
FILMENWilliam Spetz har kommit långt sedan han var gapig tonåring som gjorde sketcher på YouTube. Jag ska inte klämma ur mig ett klyschigt "Vem hade kunnat tro att..?" eftersom det inte går att generalisera kring vilka vägar en person tar till att bli en seriös skådespelare som åtar sig ganska svåra gestaltningar. Och Spetz är ju inte enbart skådespelare, han är ju även serieskapare och manusförfattare.
Med lite svepande drag så ser jag ett visst stråk av mörker i de produktioner som han skapat. Tv-serien "Filip och Mona" och filmen "Dag för dag" (där han kom på idén tillsammans med Martina Haag) till exempel, men nya soloäventyret "Tore" i synnerhet. Här spelar han titelns 27-åring som är gay och oskuld, som aldrig varit full och som fortfarande bor hemma med sin pappa. Det i sig är väl inga märkvärdigheter, men både pappan Bosse (Peter Haber) och Tores bästa vän Linn (Sanna Sundqvist) tycker att det är dags för Tore att klippa navelsträngen och börja leva.
Tore och Bosse jobbar ihop på Årsta begravningsbyrå och när de ska hämta upp en avliden på det äldreboende där Linn jobbar händer det plötsliga som omkullkastar allt. Bosse blir påkörd av en sopbil och dör. Tore kan inte ta in det. Han kan heller inte sörja eller ens medverka fullt ut under sin pappas begravning. Linn försöker med alla medel trösta och motivera Tore att gråta och sörja men det går inte. I stället börjar Tore leva efter någon annans död. Han söker sig till en gayklubb på en båt och upptäcker alkohol, droger och tillfälliga relationer. Han bedövar sig med destruktiv eskapism samtidigt som det också betyder att han vänder sina närmaste ryggen - som Linn och hunden M.J. som pappan lämnade efter sig.
Parallellt med det destruktiva levernet öppnas dörrar till nya, bättre relationer. Dragshowartisten Shady Meat (Carlos Romero Cruz) bidrar med visdom i en värld Tore inte vet hur man egentligen ska bete sig i, floristen Erik (Hannes Fohlin) fångar Tores hjärta och den nyblivna änkan Heidi (Karin Bertling) har samma nattsvarta saknad som Tore.
"Tore" är väldigt en väldigt mörk berättelse. Det är en knivskarp skildring av en ung person som inte vet vart den ska ta vägen när livet ruskas om och som i samband med det gör många felaktiga val i stället för att hitta tryggheten och trösten där den bjuds. Det är starkt berättat även om jag personligen finner den här destruktiva lösningen ganska tröttsam. Är det så folk gör i verkligheten? Det är ganska långt ifrån min egen verklighet och det är kanske därför jag har så svårt för det.
Med undantag för det finns det inget att klaga på. Ett välskrivet manus, stabilt skådespel och de sex halvtimmeslånga avsnitten går snabbt att se.
Med lite svepande drag så ser jag ett visst stråk av mörker i de produktioner som han skapat. Tv-serien "Filip och Mona" och filmen "Dag för dag" (där han kom på idén tillsammans med Martina Haag) till exempel, men nya soloäventyret "Tore" i synnerhet. Här spelar han titelns 27-åring som är gay och oskuld, som aldrig varit full och som fortfarande bor hemma med sin pappa. Det i sig är väl inga märkvärdigheter, men både pappan Bosse (Peter Haber) och Tores bästa vän Linn (Sanna Sundqvist) tycker att det är dags för Tore att klippa navelsträngen och börja leva.
Tore och Bosse jobbar ihop på Årsta begravningsbyrå och när de ska hämta upp en avliden på det äldreboende där Linn jobbar händer det plötsliga som omkullkastar allt. Bosse blir påkörd av en sopbil och dör. Tore kan inte ta in det. Han kan heller inte sörja eller ens medverka fullt ut under sin pappas begravning. Linn försöker med alla medel trösta och motivera Tore att gråta och sörja men det går inte. I stället börjar Tore leva efter någon annans död. Han söker sig till en gayklubb på en båt och upptäcker alkohol, droger och tillfälliga relationer. Han bedövar sig med destruktiv eskapism samtidigt som det också betyder att han vänder sina närmaste ryggen - som Linn och hunden M.J. som pappan lämnade efter sig.
Parallellt med det destruktiva levernet öppnas dörrar till nya, bättre relationer. Dragshowartisten Shady Meat (Carlos Romero Cruz) bidrar med visdom i en värld Tore inte vet hur man egentligen ska bete sig i, floristen Erik (Hannes Fohlin) fångar Tores hjärta och den nyblivna änkan Heidi (Karin Bertling) har samma nattsvarta saknad som Tore.
"Tore" är väldigt en väldigt mörk berättelse. Det är en knivskarp skildring av en ung person som inte vet vart den ska ta vägen när livet ruskas om och som i samband med det gör många felaktiga val i stället för att hitta tryggheten och trösten där den bjuds. Det är starkt berättat även om jag personligen finner den här destruktiva lösningen ganska tröttsam. Är det så folk gör i verkligheten? Det är ganska långt ifrån min egen verklighet och det är kanske därför jag har så svårt för det.
Med undantag för det finns det inget att klaga på. Ett välskrivet manus, stabilt skådespel och de sex halvtimmeslånga avsnitten går snabbt att se.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Även om jag inte jätteglad i de nästan drogromantiska inslagen så tycker jag visuellt att serien skildrar rusen på ett väldigt snyggt sätt, som i och för sig inte direkt romantiserar drogerna.
2. Det är många intressanta musikinslag i serien. Fred Åkerströms "Jag ger dig min morgon" kommer plötsligt i en modern cover på engelska. Tror jag. Visst är det en cover men på samma engelska original ("I give you the morning", Tom Paxton) som Åkerström tolkade. Den här moderna versionen är gjord av Kite.
3. Säsong 2? Varför inte? Även om säsong 1 har ett slags slut så kan historien fortsätta.
2. Det är många intressanta musikinslag i serien. Fred Åkerströms "Jag ger dig min morgon" kommer plötsligt i en modern cover på engelska. Tror jag. Visst är det en cover men på samma engelska original ("I give you the morning", Tom Paxton) som Åkerström tolkade. Den här moderna versionen är gjord av Kite.
3. Säsong 2? Varför inte? Även om säsong 1 har ett slags slut så kan historien fortsätta.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
