Om rätten att ha fel åsikt och stå för den
FILMENTionde mars, 2003: Det omåttligt populära countrybandet Dixie Chicks - det mest säljande kvinnliga bandet i nordamerikas historia - inleder sin världsturné på Shepard's Bush Empire i London, England. Det är precis i anslutning till när USA invaderat Irak efter att ha varit övertygade om att Saddam Hussein har massförstörelsevapen. En miljon engelsmän har protesterat mot kriget på Londons gator. Världen har delats mellan de som står bakom George W Bush och de som står emot honom.
Mellan två låtar på turnépremiären säger bandets sångare Natalie Maines tre korta meningar som ska få oanade konsekvenser:
"Just so you know, we're on the good side with y'all. We do not want this war, this violence. And we're ashamed that the President of the United States is from Texas."
Mellansnacket citeras i de engelska tidningarna och når omedelbart USA där det hela växer till något enormt på nolltid. Den högerstarka countryrörelsen förspråkar en omedelbar bojkott och tvingar radiostationerna att sluta spela Dixie Chicks låtar. Insamlingar, där föredetta fans kan slänga sina skivor för att bli söndersmulade av bulldozers (!), sprider sig över landet och på andra sidan jorden sitter de tre tjejerna och undrar vad som pågår. De har omedvetet blivit ett politiskt band med "fel" åsikter och får inget stöd från sina kollegor i countrymusiken. Vissa drar sig inte för att förnedra bandet, som Toby Keith som snabbt får ihop en backdrop med Natalie Maines och Saddam Hussein som ett kärleksfyllt par.
Har Dixie Chicks grävt sin egen grav eller finns det något sätt för dem att vinna tillbaka sin position som det ledande bandet i den genre vars fans har så principfasta åsikter?
Dokumentären skildrar spridda delar från de tre år som går mellan "incidenten" (som de själva kallar det hela) till de återvänder med nya skivan "Taking the Long Way". Filmen hoppar lite okronologiskt men på ett fullt naturligt och smidigt sätt. Det är en fascinerande historia på många sätt, dels att se hur kort stubin vissa människor har och dels att se hur starka de tre tjejerna, och speciellt Natalie Maines, är genom situationen de hamnat i. Stundtals kan jag tycka att det känns som om Maines kör över de andra medlemmarna, systrarna Martie Maguire och Emily Robison, genom att vara den som driver på mest om att inte foga sig i ledet utan att stå för sin sak och inte anpassa sig eller ursäkta sig utifrån den allmäna opinionen.
Filmen innehåller så klart mycket musik, speciellt som allting blir en katalysator för det mer personliga låtmaterial de jobbar fram till skivan, men jag tror inte att man behöver vara ett fan av Dixie Chicks eller countrymusik för att uppskatta filmen. Att tjejerna är duktiga på sin sak kan vem som helst se. Och om man redan är ett fan av bandet så innehåller filmen mycket mer än bara det politiska debacklet, utan ger också en insyn i bandmedlemmarnas privata världar och hur de skapar sin musik.
"Dixie Chicks: Shut up & sing" är en mycket sevärd dokumentär som är både gripande och inspirerande.
Mellan två låtar på turnépremiären säger bandets sångare Natalie Maines tre korta meningar som ska få oanade konsekvenser:
"Just so you know, we're on the good side with y'all. We do not want this war, this violence. And we're ashamed that the President of the United States is from Texas."
Mellansnacket citeras i de engelska tidningarna och når omedelbart USA där det hela växer till något enormt på nolltid. Den högerstarka countryrörelsen förspråkar en omedelbar bojkott och tvingar radiostationerna att sluta spela Dixie Chicks låtar. Insamlingar, där föredetta fans kan slänga sina skivor för att bli söndersmulade av bulldozers (!), sprider sig över landet och på andra sidan jorden sitter de tre tjejerna och undrar vad som pågår. De har omedvetet blivit ett politiskt band med "fel" åsikter och får inget stöd från sina kollegor i countrymusiken. Vissa drar sig inte för att förnedra bandet, som Toby Keith som snabbt får ihop en backdrop med Natalie Maines och Saddam Hussein som ett kärleksfyllt par.
Har Dixie Chicks grävt sin egen grav eller finns det något sätt för dem att vinna tillbaka sin position som det ledande bandet i den genre vars fans har så principfasta åsikter?
Dokumentären skildrar spridda delar från de tre år som går mellan "incidenten" (som de själva kallar det hela) till de återvänder med nya skivan "Taking the Long Way". Filmen hoppar lite okronologiskt men på ett fullt naturligt och smidigt sätt. Det är en fascinerande historia på många sätt, dels att se hur kort stubin vissa människor har och dels att se hur starka de tre tjejerna, och speciellt Natalie Maines, är genom situationen de hamnat i. Stundtals kan jag tycka att det känns som om Maines kör över de andra medlemmarna, systrarna Martie Maguire och Emily Robison, genom att vara den som driver på mest om att inte foga sig i ledet utan att stå för sin sak och inte anpassa sig eller ursäkta sig utifrån den allmäna opinionen.
Filmen innehåller så klart mycket musik, speciellt som allting blir en katalysator för det mer personliga låtmaterial de jobbar fram till skivan, men jag tror inte att man behöver vara ett fan av Dixie Chicks eller countrymusik för att uppskatta filmen. Att tjejerna är duktiga på sin sak kan vem som helst se. Och om man redan är ett fan av bandet så innehåller filmen mycket mer än bara det politiska debacklet, utan ger också en insyn i bandmedlemmarnas privata världar och hur de skapar sin musik.
"Dixie Chicks: Shut up & sing" är en mycket sevärd dokumentär som är både gripande och inspirerande.
EXTRAMATERIALET
Filmen har inget extramaterial.
TRE SAKER
1. Det är kul att se mästerproducenten Rick Rubin ta sig an bandets låtar. Inte bara för att han ser ganska lustig ut, utan även för att om man som jag läst mycket om hur han jobbar så är det kul att se det i praktiken.
2. Den amerikanska högern är alltid underhållande att se. De har som sagt ingen stubin alls när det gäller avvikande åsikter, och dokumentären visar det mycket tydligt.
3. Rolig skylt från en högermänniska: "Being ashamed of our president, means being ashamed of our country. Move to France." Varför just Frankrike?!
2. Den amerikanska högern är alltid underhållande att se. De har som sagt ingen stubin alls när det gäller avvikande åsikter, och dokumentären visar det mycket tydligt.
3. Rolig skylt från en högermänniska: "Being ashamed of our president, means being ashamed of our country. Move to France." Varför just Frankrike?!
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
