Uppfinningsrik berättarglädje
FILMENFilmer av typen magiska komedier bemästrade man redan i 40-talets Sverige. "Flickan från tredje raden", ett ensemblestycke regisserat av Hasse Ekman, och precis som med "Flicka och Hyacinter" visar han sig här som en innovativ berättare och en av svensk filmhistorias främsta regissörer.
En cynisk teaterdirektör (Ekman) har just satt upp en ny, mörk pjäs, där budskapet är att livet är helt meningslöst. Publiken avskyr föreställningen, och upphovsmannen själv dröjer sig kvar på teatern när ljusen har släckts för lite välbehövlig självransakan. Från ingenstans dyker en mystisk ung kvinna (Eva Henning) upp och börjar berätta en historia om en förtrollad diamantring med egenskapen att förändra livet hos dem som för tillfället äger den. Teaterdirektören ger inte mycket för berättelsen, men anar inte att han själv är en viktig del av den, och innan morgonen gryr kommer han att få lära sig ett och annat om tillvaron.
Poängen är som vanligt i den här sortens filmer att huvudpersonen ska bli en bättre människa. "Flickan från tredje raden" visar prov på ett uppfinningsrikt narrativ för att nå detta syfte, då man löst knyter ihop olika berättelser om olika människor och bildar en spännande story. Den magiska ringen som kvinnan berättar om byter ägare titt som tätt vilket ständigt ger historien nytt liv och tillåter att filmen skiftar radikalt i ton, utan att för den sakens skull bli plottrig eller osammanhängande.
Ringen börjar sin vandring hos en fattig gammal dam, som måste sälja sin klenod för att hjälpa ett ungt par i ekonomisk kris. En juvelerare som värderar smycket ser genast att det bara är en skicklig förfalskning, men smälter ändå inför tantens hjärtskärande historia och erbjuder henne 500 kronor för den. Han säljer den vidare för en tiondel så mycket till en ung jurist som är hunsad av sin otrogna fästmö, och för honom får köpet av ringen ödesdigra konsekvenser. Hans fästmö vill lämna honom och rymma utomlands med hans bäste vän, och när hon får ringen i present ser hon genast en chans att sälja den för att finansiera resan, Hon blir dock överkörd av en spårvagn på väg till juveleraren, och den unge juristen blir genom sin väns försyn aldrig medveten om hennes planer.
Dessa två inledande delar av historien är ett bra exempel på hur "Flickan från tredje raden" skiftar mellan berättelser och stämningar. Den första delen är en solskenshistoria om människans inneboende godhet, medan den andra handlar om svek, lögner och ond bråd död.
Juristen skänker ringen vidare åt sjuksköterskan som tog hand om hans fästmö, och snart hamnar den i händerna på en ung version av ramhistoriens teaterdirektör. Ett underhållande grepp som används i filmen är att karaktärer vi sett förut dyker upp för korta gästspel i andra episoder, vilket skapar en känsla av sammanhang. När Ekmans karaktär i filmens mest berömda scen är olyckligt kär och ska dränka sig, hoppar han av en slump i vattnet samtidigt som en annan av ringens ägare. I ett ögonblick av fyndig symbolik greppar de båda tag i samma livring, och bestämmer sig för att gå hem till den ene och dricka konjak istället.
Blandningen av humor och allvar är i scener som denna smått genialisk, och såg man bara valda stycken ur filmen skulle man tro att det var en synnerligen svart komedi. Men filmen är mer varierad än så, och historien den berättar är i slutänden positiv. Det finns inte direkt något att klaga på här, "Flickan från tredje raden" är gjord med talang och berättarglädje och hör till det bättre inom svensk filmhistoria.
En cynisk teaterdirektör (Ekman) har just satt upp en ny, mörk pjäs, där budskapet är att livet är helt meningslöst. Publiken avskyr föreställningen, och upphovsmannen själv dröjer sig kvar på teatern när ljusen har släckts för lite välbehövlig självransakan. Från ingenstans dyker en mystisk ung kvinna (Eva Henning) upp och börjar berätta en historia om en förtrollad diamantring med egenskapen att förändra livet hos dem som för tillfället äger den. Teaterdirektören ger inte mycket för berättelsen, men anar inte att han själv är en viktig del av den, och innan morgonen gryr kommer han att få lära sig ett och annat om tillvaron.
Poängen är som vanligt i den här sortens filmer att huvudpersonen ska bli en bättre människa. "Flickan från tredje raden" visar prov på ett uppfinningsrikt narrativ för att nå detta syfte, då man löst knyter ihop olika berättelser om olika människor och bildar en spännande story. Den magiska ringen som kvinnan berättar om byter ägare titt som tätt vilket ständigt ger historien nytt liv och tillåter att filmen skiftar radikalt i ton, utan att för den sakens skull bli plottrig eller osammanhängande.
Ringen börjar sin vandring hos en fattig gammal dam, som måste sälja sin klenod för att hjälpa ett ungt par i ekonomisk kris. En juvelerare som värderar smycket ser genast att det bara är en skicklig förfalskning, men smälter ändå inför tantens hjärtskärande historia och erbjuder henne 500 kronor för den. Han säljer den vidare för en tiondel så mycket till en ung jurist som är hunsad av sin otrogna fästmö, och för honom får köpet av ringen ödesdigra konsekvenser. Hans fästmö vill lämna honom och rymma utomlands med hans bäste vän, och när hon får ringen i present ser hon genast en chans att sälja den för att finansiera resan, Hon blir dock överkörd av en spårvagn på väg till juveleraren, och den unge juristen blir genom sin väns försyn aldrig medveten om hennes planer.
Dessa två inledande delar av historien är ett bra exempel på hur "Flickan från tredje raden" skiftar mellan berättelser och stämningar. Den första delen är en solskenshistoria om människans inneboende godhet, medan den andra handlar om svek, lögner och ond bråd död.
Juristen skänker ringen vidare åt sjuksköterskan som tog hand om hans fästmö, och snart hamnar den i händerna på en ung version av ramhistoriens teaterdirektör. Ett underhållande grepp som används i filmen är att karaktärer vi sett förut dyker upp för korta gästspel i andra episoder, vilket skapar en känsla av sammanhang. När Ekmans karaktär i filmens mest berömda scen är olyckligt kär och ska dränka sig, hoppar han av en slump i vattnet samtidigt som en annan av ringens ägare. I ett ögonblick av fyndig symbolik greppar de båda tag i samma livring, och bestämmer sig för att gå hem till den ene och dricka konjak istället.
Blandningen av humor och allvar är i scener som denna smått genialisk, och såg man bara valda stycken ur filmen skulle man tro att det var en synnerligen svart komedi. Men filmen är mer varierad än så, och historien den berättar är i slutänden positiv. Det finns inte direkt något att klaga på här, "Flickan från tredje raden" är gjord med talang och berättarglädje och hör till det bättre inom svensk filmhistoria.
EXTRAMATERIALET
Biografier, filmografier, trivia och ett par bildgallerier ingår.
TRE SAKER
1. För den som gillar speciella karaktärer är filmen är full av minnesvärda insatser i mindre roller av bland andra Gunnar Björnstrand, Sigge Fürst och Gunnar Olsson.
2. Filmen räknas tillsammans med "Flicka och hyacinter" som Hasse Ekmans bästa.
3. Man kan se "Flickan från tredje raden" som ett svar på Ingmar Bergmans svårmodiga "Fängelse" från samma år, där Ekman hade en roll.
2. Filmen räknas tillsammans med "Flicka och hyacinter" som Hasse Ekmans bästa.
3. Man kan se "Flickan från tredje raden" som ett svar på Ingmar Bergmans svårmodiga "Fängelse" från samma år, där Ekman hade en roll.
JOEL FORNBRANT (2008-08-19)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Sigge Fürst (2)
Sigge Fürst (2)
