Punk och kärlek i Norge, 1989
FILMENDet känns inte som det är överdrivet ofta norska filmer letar sig till Sverige. "Mannen som älskade Yngve" är som ni förstår norsk och baseras på en populär roman med samma namn, som även finns utgiven i Sverige.
Vi befinner oss i Stavanger 1989. Jarle (Rolf Kristian Larsen) finner en alternativ kompis i Helge (Arthur Berning) som direkt påverkar honom med sina anarkistiska tendenser. De bildar punkbandet Mathias Rust Band, döpta efter den tyska piloten som landade på Röda torget.
Det är omvälvande tider i Europa – Berlinmuren har fallit, EG har ännu inte blivit EU och moderna teknikaliteter som iPod, Internet och mobiltelefoner är fortfarande bara science fiction. Utifrån allt detta får Jarle och Helge inspiration till sitt band, och det första steget mot världsherravälde – en konsert – väntar runt hörnet.
Men så börjar en ny kille i klassen – Yngve (Ole Christoffer Ertvåg), lite av en enstöring som spelar tennis och lyssnar på synthmusik. Jarle är blixtförälskad i Katrine (Ida Elise Broch), men det är något med Yngve som påverkar honom, som får honom att känna känslor han inte trodde att han hade i sig.
Men det är inte lätt för Jarle att hantera känslorna, han riskerar nämligen allt på att ge efter för dem.
Att filmen är satt i 1989 trodde jag var för att visa på hur svårt det var för killar som gillar andra killar på den tiden, men just det problemet tar aldrig upp någon större plats i filmen. I alla fall inte så länge vi får vara med i historien.
Jag letar förbrilt efter en svensk motsvarighet till filmen, och det får bli en mix av "Tjenare Kungen", "Fucking Åmål" och "Farväl Falkenberg". Någonstans där hittar man den stämning som skildras i "Mannen som älskade Yngve". Det är ett starkt drama men det finns även humor i filmen, främst genom karaktären Helge som är envis och principfast, men ändå innerst inne är en skojare.
Skådespelarna, som så klart är totalt okända ansikten för mig, gör ett mycket bra jobb. De känns naturliga och trovärdiga. Jag föreställer mig att alla som läst originalboken har sin egen bild av hur karaktärerna ska vara och prata, och jag kan tänka mig att de flesta blivit nöjda med hur filmen blev.
Vi befinner oss i Stavanger 1989. Jarle (Rolf Kristian Larsen) finner en alternativ kompis i Helge (Arthur Berning) som direkt påverkar honom med sina anarkistiska tendenser. De bildar punkbandet Mathias Rust Band, döpta efter den tyska piloten som landade på Röda torget.
Det är omvälvande tider i Europa – Berlinmuren har fallit, EG har ännu inte blivit EU och moderna teknikaliteter som iPod, Internet och mobiltelefoner är fortfarande bara science fiction. Utifrån allt detta får Jarle och Helge inspiration till sitt band, och det första steget mot världsherravälde – en konsert – väntar runt hörnet.
Men så börjar en ny kille i klassen – Yngve (Ole Christoffer Ertvåg), lite av en enstöring som spelar tennis och lyssnar på synthmusik. Jarle är blixtförälskad i Katrine (Ida Elise Broch), men det är något med Yngve som påverkar honom, som får honom att känna känslor han inte trodde att han hade i sig.
Men det är inte lätt för Jarle att hantera känslorna, han riskerar nämligen allt på att ge efter för dem.
Att filmen är satt i 1989 trodde jag var för att visa på hur svårt det var för killar som gillar andra killar på den tiden, men just det problemet tar aldrig upp någon större plats i filmen. I alla fall inte så länge vi får vara med i historien.
Jag letar förbrilt efter en svensk motsvarighet till filmen, och det får bli en mix av "Tjenare Kungen", "Fucking Åmål" och "Farväl Falkenberg". Någonstans där hittar man den stämning som skildras i "Mannen som älskade Yngve". Det är ett starkt drama men det finns även humor i filmen, främst genom karaktären Helge som är envis och principfast, men ändå innerst inne är en skojare.
Skådespelarna, som så klart är totalt okända ansikten för mig, gör ett mycket bra jobb. De känns naturliga och trovärdiga. Jag föreställer mig att alla som läst originalboken har sin egen bild av hur karaktärerna ska vara och prata, och jag kan tänka mig att de flesta blivit nöjda med hur filmen blev.
EXTRAMATERIALET
Rätt skapligt med extramaterial på den här utgåvan. Det enda problemet är att det är på norska. Nej, det enda problemet är att det inte finns någon textning. Extramaterialkapitlen är på engelska, men trycker man på "subtitles"-knappen så är den hopplöst död.
Det gör att vissa inslag - som till exempel där bok- och manusförfattaren Tore Renberg berättar om hur han tänkt sig att Jarles liv utvecklas i framtiden - blir helt omöjliga att hänga med i. Norska består ju liksom svenska av en massa olika dialekter och just de som används i denna film har jag enorma problem med att förstå.
Det går lite lättare i den 52 minuter långa bakomfilmen som tar upp allt och lite till men i övrigt är det lite svårt. Och att lyssna på de två kommentarspåren är i princip omöjligt.
Lite synd att man marginaliserar extramaterialet när det är så omfattande och på pappret intressant.
Det gör att vissa inslag - som till exempel där bok- och manusförfattaren Tore Renberg berättar om hur han tänkt sig att Jarles liv utvecklas i framtiden - blir helt omöjliga att hänga med i. Norska består ju liksom svenska av en massa olika dialekter och just de som används i denna film har jag enorma problem med att förstå.
Det går lite lättare i den 52 minuter långa bakomfilmen som tar upp allt och lite till men i övrigt är det lite svårt. Och att lyssna på de två kommentarspåren är i princip omöjligt.
Lite synd att man marginaliserar extramaterialet när det är så omfattande och på pappret intressant.
TRE SAKER
1. En rolig och med lättsam scen, som visserligen känns lite malplacerad i filmen då den kommer ganska tätt inpå en mer pressad situation, är när Jarle och Helge ska köpa hasch av någon person som de nästan vet vad han heter och ungefär vet var han bor.
2. Den inledande scenen, då Jarle och hans klass är på någon sorts exkursion, ger en bra bild av hur outhärdligt det kunde vara att gå i skolan. Nu i vuxen ålder tycker jag att de historiska anekdoter ("Visste ni att på medeltiden kokade de lax precis här - i en ugn under marken?") läraren maler fram är rätt intressanta...
3. Karoline Kruger, som spelar Yngves mamma, var 1988 med i Eurovision Song Contest och hamnade femma i tävlingen. Sveriges deltagare det året var Tommy Körberg. Vann gjorde Céline Dion.
2. Den inledande scenen, då Jarle och hans klass är på någon sorts exkursion, ger en bra bild av hur outhärdligt det kunde vara att gå i skolan. Nu i vuxen ålder tycker jag att de historiska anekdoter ("Visste ni att på medeltiden kokade de lax precis här - i en ugn under marken?") läraren maler fram är rätt intressanta...
3. Karoline Kruger, som spelar Yngves mamma, var 1988 med i Eurovision Song Contest och hamnade femma i tävlingen. Sveriges deltagare det året var Tommy Körberg. Vann gjorde Céline Dion.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA