Segt homobihetero-drama från 1971
FILMEN1971, när den här filmen gick upp på biograferna, var det långt mer provocerande att visa en manlig homosexuell kyss på film än vad det är idag. På flera håll i världen var det fortfarande olagligt att vara homosexuell. Eller i vart fall var det moraliskt upprörande. Självfallet var det alltså modigt av John Schlesinger att följa upp succén med "Midnight cowboy" med ett triangeldrama innehållande en heterosexuell, en bisexuell och en homosexuell. Modigt för sin tid, alltså.
Däremot är "Söndag, satans söndag" ganska daterad idag, eftersom det nog var meningen att biopubliken skulle känna att det förbjudna bar upp filmen och kanske inte i förstånde själva storyn.
Doktor Daniel Hirsh (Peter Finch) lever ett halvhemligt liv som homosexuell i London. Hans älskare, Bob Elkin (Murray Head), delas dock med en annan; frånskilda kvinnan Alex Greville (Glenda Jackson). Och inte nog med det: de bådas ganska heta kärlek till Bob konkurrerar också med hans ungdom, hans tvehågsenhet, och hans romantiska lust att resa till Amerika.
Ja, ett klassiskt upplägg om man vill skapa ett romantiskt drama.
Schlesinger tecknar ett lite segt och sällan överraskande porträtt av de tre huvudkaraktärerna och deras respektive resor i den olyckliga kärlekens land. Det händer egentligen ingenting. Möjligen hettar det till lite, lite mot slutet. Resten är rena sömnpillret.
Men om sömnpillret är filmens svaghet är ensemblens insatser filmens styrka. Finch, Head och Jackson gör fina insatser alla tre, och tillåts aldrig spela över. Och dessutom har filmen ett vackert foto, med London som vacker kuliss.
Däremot är "Söndag, satans söndag" ganska daterad idag, eftersom det nog var meningen att biopubliken skulle känna att det förbjudna bar upp filmen och kanske inte i förstånde själva storyn.
Doktor Daniel Hirsh (Peter Finch) lever ett halvhemligt liv som homosexuell i London. Hans älskare, Bob Elkin (Murray Head), delas dock med en annan; frånskilda kvinnan Alex Greville (Glenda Jackson). Och inte nog med det: de bådas ganska heta kärlek till Bob konkurrerar också med hans ungdom, hans tvehågsenhet, och hans romantiska lust att resa till Amerika.
Ja, ett klassiskt upplägg om man vill skapa ett romantiskt drama.
Schlesinger tecknar ett lite segt och sällan överraskande porträtt av de tre huvudkaraktärerna och deras respektive resor i den olyckliga kärlekens land. Det händer egentligen ingenting. Möjligen hettar det till lite, lite mot slutet. Resten är rena sömnpillret.
Men om sömnpillret är filmens svaghet är ensemblens insatser filmens styrka. Finch, Head och Jackson gör fina insatser alla tre, och tillåts aldrig spela över. Och dessutom har filmen ett vackert foto, med London som vacker kuliss.
EXTRAMATERIALET
Inget extramaterial på skivan.
TRE SAKER
1. Trots filmens titel ("Sunday bloody Sunday" på engelska) har filmen ingenting att göra med "den blodiga söndagen" i Derry, på Nordirland 1972. Den händelsen inträffade ett år efter att filmen kom. Paul Grengrass har gjort en helt okej film om massakern, "Bloody Sunday" från 2002.
2. Både Glenda Jackson och Peter Finch är Oscarsvinnare för tidigare prestationer än "Söndag, satans söndag". Murray Head var en ganska färsk nykomling när filmen spelades in.
3. Det här är en sådan film som har en överraskning i slutet. Inte en lika stor och omtumlande överraskning som Stephen Rea råkar ut för i "The crying game" (en film i samma genre), men en liten mysig raffinerad överraskning.
2. Både Glenda Jackson och Peter Finch är Oscarsvinnare för tidigare prestationer än "Söndag, satans söndag". Murray Head var en ganska färsk nykomling när filmen spelades in.
3. Det här är en sådan film som har en överraskning i slutet. Inte en lika stor och omtumlande överraskning som Stephen Rea råkar ut för i "The crying game" (en film i samma genre), men en liten mysig raffinerad överraskning.
TOBIAS JOHANSSON (2009-07-12)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
