I stället för friterad arm: kulspruta
FILMENDet känns som en japansk splattervåg väller in över Sverige (är inte det en vacker bild, så säg...). I slutet på förra året kom "Tokyo Gore Police" och inom kort kommer "Samurai Princess". Mellan dessa har vi "The Machine Girl".
Till skillnad från "Tokyo Gore Police" som hade en förhållandevis avancerad plott med satiriska undertoner är "The Machine Girl" mer basic: det är det klassiska hämndmotivet.
Ami (Minase Yashiro) tar hand om sin lillebror efter att deras föräldrar tagit livet av sig, felaktigt anklagade för att vara mördare. I alla andras ögon är Ami och Yu (Ryôsuke Kawamura) barn till mördare och det är så klart påfrestande. Yu hamnar i en knipa där ett gäng mobbare går på honom så hårt att han dör och plötsligt är Ami ensam kvar, nu extremt hämndlysten och redo att ta till det omotiverade våld hon tidigare föraktat så mycket. I en dagbok hittar hon Yus anteckningar där det står klart vem som är hjärnan bakom mobbingen, en extremt stöddig grabb som är son till en Yakuza-medlem.
Ami ger sig iväg, utan rädsla för sitt eget liv, för att hämnas, men lyckas inte fullt ut. Efter att ha fått vänsterarmen först friterad och sedan stympad hamnar hon slutligen hos föräldrarna till en annan mobbad pojke som dog samtidigt som Yu och de hjälper henne i hennes hämndplaner, bland annat genom att konstruera en kulsprutearm som protes. Nu ska ingenting stoppa Ami...
Som en sann splatterfilm är "The Machine Girl" fylld av överdrivna blodskurar, stympningar och brutalt våld och tonvis med absurd humor. Filmen lyckas i och för sig pricka in alla sinnesstämningar, men med sina många oseriösa och komiska inslag är det ingen tvekan om att det till syvende och sist handlar om underhållning av det morbida slaget.
Och det är både bra och kul. Att det figurerar en rad mindre lyckade dataanimeringar i filmen är egentligen ingenting som tillför något negativt till helhetsbilden - det hör liksom till i genren, och gillar man humoristisk splatter så är filmen mer eller mindre ett måste.
Jag gillar den här feministiska vinkeln som börjar dyka upp allt mer i japanska filmer. Det är tjejerna och kvinnorna som är hårdast. Ami är skoningslös, i den andra mobbade pojkens familj är det mamman som är argast och i Yakuza-familjen är mamman hundra resor värre än sin redan hjärtlösa man. Han är en mes, tycker hon gång på gång och ser till att folk som ska straffas, straffas ordentligt.
Man kan ana att lite inspiration till filmen plockats från USA för det doftar både lite Tarantino och Rodriguez om den, speciellt den senare eftersom konceptet med en kulspruteprotes figurerade i hans Grindhouse-film "Planet Terror".
Cool film hur som helst.
Till skillnad från "Tokyo Gore Police" som hade en förhållandevis avancerad plott med satiriska undertoner är "The Machine Girl" mer basic: det är det klassiska hämndmotivet.
Ami (Minase Yashiro) tar hand om sin lillebror efter att deras föräldrar tagit livet av sig, felaktigt anklagade för att vara mördare. I alla andras ögon är Ami och Yu (Ryôsuke Kawamura) barn till mördare och det är så klart påfrestande. Yu hamnar i en knipa där ett gäng mobbare går på honom så hårt att han dör och plötsligt är Ami ensam kvar, nu extremt hämndlysten och redo att ta till det omotiverade våld hon tidigare föraktat så mycket. I en dagbok hittar hon Yus anteckningar där det står klart vem som är hjärnan bakom mobbingen, en extremt stöddig grabb som är son till en Yakuza-medlem.
Ami ger sig iväg, utan rädsla för sitt eget liv, för att hämnas, men lyckas inte fullt ut. Efter att ha fått vänsterarmen först friterad och sedan stympad hamnar hon slutligen hos föräldrarna till en annan mobbad pojke som dog samtidigt som Yu och de hjälper henne i hennes hämndplaner, bland annat genom att konstruera en kulsprutearm som protes. Nu ska ingenting stoppa Ami...
Som en sann splatterfilm är "The Machine Girl" fylld av överdrivna blodskurar, stympningar och brutalt våld och tonvis med absurd humor. Filmen lyckas i och för sig pricka in alla sinnesstämningar, men med sina många oseriösa och komiska inslag är det ingen tvekan om att det till syvende och sist handlar om underhållning av det morbida slaget.
Och det är både bra och kul. Att det figurerar en rad mindre lyckade dataanimeringar i filmen är egentligen ingenting som tillför något negativt till helhetsbilden - det hör liksom till i genren, och gillar man humoristisk splatter så är filmen mer eller mindre ett måste.
Jag gillar den här feministiska vinkeln som börjar dyka upp allt mer i japanska filmer. Det är tjejerna och kvinnorna som är hårdast. Ami är skoningslös, i den andra mobbade pojkens familj är det mamman som är argast och i Yakuza-familjen är mamman hundra resor värre än sin redan hjärtlösa man. Han är en mes, tycker hon gång på gång och ser till att folk som ska straffas, straffas ordentligt.
Man kan ana att lite inspiration till filmen plockats från USA för det doftar både lite Tarantino och Rodriguez om den, speciellt den senare eftersom konceptet med en kulspruteprotes figurerade i hans Grindhouse-film "Planet Terror".
Cool film hur som helst.
EXTRAMATERIALET
Inklämt bland lite bilder och trailers finns en ca 10 minuter lång bakomfilm som ger en liten trevlig inblick i skapandet av filmen, via träningsbilder på några av skådespelarna (här framgår det att Minase Yashiro aldrig agerat tidigare) och nedslag under själva inspelningen, med speciellt fokus på några specialeffekter och sekvenser. Kort, men trevligt.
TRE SAKER
1. Det är en del roliga repliker i filmen, men det kanske roligaste är namnen på två grupperingar Ami måste slåss mot; "Mellanstadiets ninja-patrull" och "Supersörjargänget".
2. Yoshihiro Nishimura som gjort specialeffekterna i filmen skrev och regisserade "Tokyo Gore Police".
3. Sushi är gott, men kanske inte med nyavhuggna fingrar på makirullarna.
2. Yoshihiro Nishimura som gjort specialeffekterna i filmen skrev och regisserade "Tokyo Gore Police".
3. Sushi är gott, men kanske inte med nyavhuggna fingrar på makirullarna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Asami (2)
Asami (2)
