16 års slafsigt trams med giftig hjälte
FILMENLite pinsamt nog har jag inte avnjutit "The Toxic Avenger" tidigare i livet. Det är ju kanske filmbolaget Tromas mest kända karaktär, men det har liksom aldrig blivit av. Senast jag grottade ned mig i Troma över huvud taget var i DVDKritik.se:s begynnelse när det fanns ett svenskt Troma på marknaden som gav ut några titlar på DVD. Ni finner dem länkade i anslutning till denna recension.
För de läsare som är ovetande om vad Troma är för något så är det ett B-filmsbolag som hållit på i mer än 40 år. Merparten av filmerna är humoristiska skräckfilmer med gott om både naket, slafs och amatörmässigt överspel. Och det är "The Toxic Avenger" från 1984 ett bra exempel på. Nu släpps seriens fyra filmer på en och samma blu-ray i Sverige och jag tar igen det jag missat med råge.
Första filmen är en origin story i vad jag vill kalla för klassisk Tromastil. Supertönten Melvin är städare på gymmet i Tromaville, en liten stad i New Jersey där kemiskt avfall och annat dumpas. Melvin utsätts för ett elakt spratt av de tuffa, snygga typerna på gymmet, och i panik springer han - iklädd ballerinadress - och kastar sig ut genom fönstret där han landar i en tunna med giftigt grönt klet som lämpligt nog står där. Det kemiska kletet förändrar Melvin. Till att börja med blir han avsevärt större och starkare, han blir smartare, men han blir också monstruöst deformerad. Hans våldsamma sida triggas igång av brott och sådana finns det gott om i Tromaville. Allt från vanligt småbus till korrumperade makthavare får träffa den "giftiga hämnaren", och det är möten som oftast slutar i slafsiga dödsfall...
Splattereffekterna är det inga fel på och Toxie, som monstret populärt kallas efter den här filmen, har det ena mer raffinerade sättet än det andra att ha ihjäl folk på. Dessutom träffar han kärleken i en blind tjej, inte illa för ett monster. Kultstämpeln på "The Toxic Avenger" - New Jerseys första superhjälte - är helt klart befogad, speciellt om man ställer denna debutfilm mot sina efterföljare. Det är dock en Tromafilm enligt checklistan och det får man vara beredd på.
Fem år senare, 1989, var det dags att plocka fram Toxie igen. Troma var så i stöten att den första klippningen av uppföljaren klockade in på fyra timmar. Uppföljaren blev två filmer i stället släppta med ungefär ett halvårs mellanrum. Även om den första filmen sammanfattas på olika vis i båda uppföljarna har det hänt en hel del som gör att de skiljer sig åt. Återkommande karaktärer spelas av andra skådespelare och några namn har bytts ut. Melvin har bytt efternamn från Ferd till Junko (enbart för att få en storyline i Part II att fungera). Ett något märkligare byte är Melvin/Toxies blinda flickvän Sara som nu heter Claire och är ännu våpigare.
Att "The Toxic Avenger Part II" och "The Toxic Avenger Part III: The Last Temptation of Toxie" var tänkta att vara en film från början är lite svårt att tro för till och med presenterade som två långfilmer i normallängd står de och trampar vatten emellanåt och drygar ut tiden med utfyllnadsscener. Grundplotten är dock att Toxie varit så effektiv med att rensa ut buset att Tromaville blivit en miljövänlig, fridfull och riktigt trevlig stad. Toxie är tämligen arbetslös som superhjälte och jobbar i stället på ett specialboende för blinda. Dit kommer representanter från onda Apocalypse Inc vars plan är att återigen göra staden till Toxic Chemical Capital of the World och för att göra det måste de ha ihjäl Toxie. Det går förstås inte något vidare utan filmen rivstartar mer eller mindre med en utdragen fajt- och slaktsekvens där Toxie har nya metoder att dräpa skurkarna.
Apocalypse Inc ger sig dock inte i första taget och inser att för att kunna döda Toxie måste de neutralisera hans "tromatoner" och det sker lättast i Japan (!) så Toxie måste luras dit på något vis. Lämpligt nog ska Melvins okände far finnas i Tokyo så Toxie får en anledning att åka dit. Medan han letar efter sin far och slåss mot japanska busar lever Apocalypse Inc djävulen hemma i Tromaville, något som givetvis måste rättas till när Toxie väl är tillbaka.
I den tredje filmen är Toxie återigen arbetslös och less över att Claire är blind. Ett jobberbjudande kommer från inga andra än Apocalypse Inc som ser en möjlighet att driva igenom sin eviga plan genom att använda sig av Toxie som talesperson, speciellt om de kan ge honom tillräckligt mycket pengar för att kunna genomföra en ögonoperation på Claire. Sagt och gjort - Toxie tar jobbet, trivs med det trots att Tromaville förfaller och ordnar så att Claire kan se igen. Allting blir dock snabbt värre och Toxie förändras rejält innan han förstår vad som egentligen pågår. Då ställs han mot självaste djävulen som dolt sig i Apocalypse Incs ledare i ett utdraget maktspel.
Inte för att första filmen hade en märkbar skärpa men i uppföljarna, och framför allt den tredje filmen, blir det väldigt fladdrigt, spretigt och mindre underhållande. Även när man gör medvetet dåliga filmer krävs det någon sorts finess och den har dessvärre försvunnit någonstans längs med vägen. Nu börjar projektet att se filmerna gå trögt...
Hela elva år passerade till nästa träff med Toxie. 2000 kom "Citizen Toxie: The Toxic Avenger IV" och den inleds precis som de andra uppföljarna med en rekapitulering av grundpremissen, denna gången uppläst av Stan Lee, och i denna avfärdas uppföljarna som urusla och att just denna film är den riktiga uppföljaren. Jahapp. Det betyder att Toxies flickvän numera heter Sarah (ny stavning) och är blind igen och att Toxie själv har både sitt nya och gamla efternamn beroende på om man lyssnar på Stan Lee eller inte. Toxie har även en sidekick som tidigare varit helt okänd och verkar även samarbeta med den i Tromavärlden inte helt okända SGT Kabukiman...
Filmen inleds med en explosion som ställer till det för Toxie byter plats med sin onda parallella kopia Noxie (The Noxious Offender) som i sin värld (Amortville) är en riktigt ond skurk och nu dräper allt och alla för fulla muggar i Tromaville. Samtidigt är Toxie förvirrad i Amortville och träffar kopior av människor från hans egen värld som är helt annorlunda, men så småningom hittar han ett sätt att återfärdas till Tromaville och göra upp med Noxie, helst innan Sarah föder deras barn.
Den fjärde film är inte alls bättre än sina tre föregångare och är i stället en betydligt grisigare och osmakligare film där blodet får samsas med alla andra kroppsvätskor man kan tänka sig i splatterdelarna. Dessutom förlitar man sig på lyteskomik och gör sig roliga över både utvecklingsstörda, blinda och döva. Måttligt kul. Ur ett kvalitetsperspektiv kan man inte påstå att skådespelarinsatserna blivit bättre sedan 1984 och det är väl Troma i ett nötskal. För min del känner jag mig oerhört mätt på fjanterier och överspel efter fyra Tromafilmer på raken och den första filmen är klart bäst av alla och den enda som är värd att se.
För de läsare som är ovetande om vad Troma är för något så är det ett B-filmsbolag som hållit på i mer än 40 år. Merparten av filmerna är humoristiska skräckfilmer med gott om både naket, slafs och amatörmässigt överspel. Och det är "The Toxic Avenger" från 1984 ett bra exempel på. Nu släpps seriens fyra filmer på en och samma blu-ray i Sverige och jag tar igen det jag missat med råge.
Första filmen är en origin story i vad jag vill kalla för klassisk Tromastil. Supertönten Melvin är städare på gymmet i Tromaville, en liten stad i New Jersey där kemiskt avfall och annat dumpas. Melvin utsätts för ett elakt spratt av de tuffa, snygga typerna på gymmet, och i panik springer han - iklädd ballerinadress - och kastar sig ut genom fönstret där han landar i en tunna med giftigt grönt klet som lämpligt nog står där. Det kemiska kletet förändrar Melvin. Till att börja med blir han avsevärt större och starkare, han blir smartare, men han blir också monstruöst deformerad. Hans våldsamma sida triggas igång av brott och sådana finns det gott om i Tromaville. Allt från vanligt småbus till korrumperade makthavare får träffa den "giftiga hämnaren", och det är möten som oftast slutar i slafsiga dödsfall...
Splattereffekterna är det inga fel på och Toxie, som monstret populärt kallas efter den här filmen, har det ena mer raffinerade sättet än det andra att ha ihjäl folk på. Dessutom träffar han kärleken i en blind tjej, inte illa för ett monster. Kultstämpeln på "The Toxic Avenger" - New Jerseys första superhjälte - är helt klart befogad, speciellt om man ställer denna debutfilm mot sina efterföljare. Det är dock en Tromafilm enligt checklistan och det får man vara beredd på.
Fem år senare, 1989, var det dags att plocka fram Toxie igen. Troma var så i stöten att den första klippningen av uppföljaren klockade in på fyra timmar. Uppföljaren blev två filmer i stället släppta med ungefär ett halvårs mellanrum. Även om den första filmen sammanfattas på olika vis i båda uppföljarna har det hänt en hel del som gör att de skiljer sig åt. Återkommande karaktärer spelas av andra skådespelare och några namn har bytts ut. Melvin har bytt efternamn från Ferd till Junko (enbart för att få en storyline i Part II att fungera). Ett något märkligare byte är Melvin/Toxies blinda flickvän Sara som nu heter Claire och är ännu våpigare.
Att "The Toxic Avenger Part II" och "The Toxic Avenger Part III: The Last Temptation of Toxie" var tänkta att vara en film från början är lite svårt att tro för till och med presenterade som två långfilmer i normallängd står de och trampar vatten emellanåt och drygar ut tiden med utfyllnadsscener. Grundplotten är dock att Toxie varit så effektiv med att rensa ut buset att Tromaville blivit en miljövänlig, fridfull och riktigt trevlig stad. Toxie är tämligen arbetslös som superhjälte och jobbar i stället på ett specialboende för blinda. Dit kommer representanter från onda Apocalypse Inc vars plan är att återigen göra staden till Toxic Chemical Capital of the World och för att göra det måste de ha ihjäl Toxie. Det går förstås inte något vidare utan filmen rivstartar mer eller mindre med en utdragen fajt- och slaktsekvens där Toxie har nya metoder att dräpa skurkarna.
Apocalypse Inc ger sig dock inte i första taget och inser att för att kunna döda Toxie måste de neutralisera hans "tromatoner" och det sker lättast i Japan (!) så Toxie måste luras dit på något vis. Lämpligt nog ska Melvins okände far finnas i Tokyo så Toxie får en anledning att åka dit. Medan han letar efter sin far och slåss mot japanska busar lever Apocalypse Inc djävulen hemma i Tromaville, något som givetvis måste rättas till när Toxie väl är tillbaka.
I den tredje filmen är Toxie återigen arbetslös och less över att Claire är blind. Ett jobberbjudande kommer från inga andra än Apocalypse Inc som ser en möjlighet att driva igenom sin eviga plan genom att använda sig av Toxie som talesperson, speciellt om de kan ge honom tillräckligt mycket pengar för att kunna genomföra en ögonoperation på Claire. Sagt och gjort - Toxie tar jobbet, trivs med det trots att Tromaville förfaller och ordnar så att Claire kan se igen. Allting blir dock snabbt värre och Toxie förändras rejält innan han förstår vad som egentligen pågår. Då ställs han mot självaste djävulen som dolt sig i Apocalypse Incs ledare i ett utdraget maktspel.
Inte för att första filmen hade en märkbar skärpa men i uppföljarna, och framför allt den tredje filmen, blir det väldigt fladdrigt, spretigt och mindre underhållande. Även när man gör medvetet dåliga filmer krävs det någon sorts finess och den har dessvärre försvunnit någonstans längs med vägen. Nu börjar projektet att se filmerna gå trögt...
Hela elva år passerade till nästa träff med Toxie. 2000 kom "Citizen Toxie: The Toxic Avenger IV" och den inleds precis som de andra uppföljarna med en rekapitulering av grundpremissen, denna gången uppläst av Stan Lee, och i denna avfärdas uppföljarna som urusla och att just denna film är den riktiga uppföljaren. Jahapp. Det betyder att Toxies flickvän numera heter Sarah (ny stavning) och är blind igen och att Toxie själv har både sitt nya och gamla efternamn beroende på om man lyssnar på Stan Lee eller inte. Toxie har även en sidekick som tidigare varit helt okänd och verkar även samarbeta med den i Tromavärlden inte helt okända SGT Kabukiman...
Filmen inleds med en explosion som ställer till det för Toxie byter plats med sin onda parallella kopia Noxie (The Noxious Offender) som i sin värld (Amortville) är en riktigt ond skurk och nu dräper allt och alla för fulla muggar i Tromaville. Samtidigt är Toxie förvirrad i Amortville och träffar kopior av människor från hans egen värld som är helt annorlunda, men så småningom hittar han ett sätt att återfärdas till Tromaville och göra upp med Noxie, helst innan Sarah föder deras barn.
Den fjärde film är inte alls bättre än sina tre föregångare och är i stället en betydligt grisigare och osmakligare film där blodet får samsas med alla andra kroppsvätskor man kan tänka sig i splatterdelarna. Dessutom förlitar man sig på lyteskomik och gör sig roliga över både utvecklingsstörda, blinda och döva. Måttligt kul. Ur ett kvalitetsperspektiv kan man inte påstå att skådespelarinsatserna blivit bättre sedan 1984 och det är väl Troma i ett nötskal. För min del känner jag mig oerhört mätt på fjanterier och överspel efter fyra Tromafilmer på raken och den första filmen är klart bäst av alla och den enda som är värd att se.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är lite småkrafs från 90-talet eller så. En del känner jag igen från andra Troma-släpp. Inget av det är pinfärskt eller för den delen specifikt kopplat till dessa fyra releaser. Det enda som jag finner någon glädje i är "Aroma du Troma" som är ett collage med klipp från en rad olika filmer tonsatt med Motörheads "Sacrifice".
De amerikanska utgåvorna av filmerna på separata skivor innehåller rätt mycket nytt extramaterial som vi svenskar har gått miste om här. Eller kanske inte.
De amerikanska utgåvorna av filmerna på separata skivor innehåller rätt mycket nytt extramaterial som vi svenskar har gått miste om här. Eller kanske inte.
TRE SAKER
1. Lite kändisar figurerar i filmerna. I 1984-filmen ska man enligt uppgift hitta Marisa Tomei i en mini-biroll. Flest kändisar är det i 2000-filmen då man kan se Ron Jeremy, Eli Roth och självaste Lemmy i några roller. Dessutom är James ("Guardians of the Galaxy") Gunn med någonstans.
2. I framför allt första filmen figurerar ett "galet" skurkgäng som är riktigt utspökat. Såg buset ut på det här viset i 80-talets USA? De gör de på film i alla fall, som i de klassiska "Polisskolan"-filmerna.
3. En femte film har nämnts och även en aningens mer seriös remake på originalet kan vara på gång. "The Toxic Avenger" har utöver filmerna ynglat av sig i serietidningar, en animerad barnserie och en oväntat långlivad musikal.
2. I framför allt första filmen figurerar ett "galet" skurkgäng som är riktigt utspökat. Såg buset ut på det här viset i 80-talets USA? De gör de på film i alla fall, som i de klassiska "Polisskolan"-filmerna.
3. En femte film har nämnts och även en aningens mer seriös remake på originalet kan vara på gång. "The Toxic Avenger" har utöver filmerna ynglat av sig i serietidningar, en animerad barnserie och en oväntat långlivad musikal.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Benny Nieves (2)
Benny Nieves (2)
