Stenhård morsa rensar upp i naziträsket
FILMENLagom till 20 årsjubiléet släpps klassiska Troma-filmen "Surf Nazis must die" (om det inte är världens bästa titel så vet jag inte vad som är det!) på svensk DVD. En sorts kulturgärning.
Bland surfarna i en "nära" framtid är det nazistsurfarna som sprider skräck på stränderna. Både bland allmänheten och de konkurrerande surfgängen. Ledaren Adolf (så klart), hans tjej Eva (just det) och fixaren Mengele (!) driver på så hårt det går för att vara tuffast och farligast på stranden.
När den svarta byggchefen Leroy bryter in få han betala ett högt pris. Hans mamma, som tvingats in på äldreboende, har ordentligt med skinn på näsan och förvandlar sin sorg till hämnddriven vrede: Surfnazisterna måste dö!
Tyvärr är filmen bättre på pappret än i verkligheten för det är ärligt talat inte en speciellt bra film. Nu är hela poängen med Troma-filmerna att de är lite udda och speciella, men den fina idén med filmen går inte riktigt hem. Det händer för lite, vilket inte minst bevisas genom otaliga utfyllnadsscener med surfning - trots att filmen klockar in på 78 minuter.
"Komedi/splatter" står det som genre och tyvärr är det lite av båda varorna. Det är väl först under den sista kvarten när Leroys mamma kommer loss som det blir både roligt och splattrigt, men annars är det rätt segt.
Bland surfarna i en "nära" framtid är det nazistsurfarna som sprider skräck på stränderna. Både bland allmänheten och de konkurrerande surfgängen. Ledaren Adolf (så klart), hans tjej Eva (just det) och fixaren Mengele (!) driver på så hårt det går för att vara tuffast och farligast på stranden.
När den svarta byggchefen Leroy bryter in få han betala ett högt pris. Hans mamma, som tvingats in på äldreboende, har ordentligt med skinn på näsan och förvandlar sin sorg till hämnddriven vrede: Surfnazisterna måste dö!
Tyvärr är filmen bättre på pappret än i verkligheten för det är ärligt talat inte en speciellt bra film. Nu är hela poängen med Troma-filmerna att de är lite udda och speciella, men den fina idén med filmen går inte riktigt hem. Det händer för lite, vilket inte minst bevisas genom otaliga utfyllnadsscener med surfning - trots att filmen klockar in på 78 minuter.
"Komedi/splatter" står det som genre och tyvärr är det lite av båda varorna. Det är väl först under den sista kvarten när Leroys mamma kommer loss som det blir både roligt och splattrigt, men annars är det rätt segt.
EXTRAMATERIALET
För att vara en så pass gammal film är det lite skoj att det funnits relevant extramaterial att lägga med. Först ut är 10 minuter borttagna eller snarare försvunna scener från en "directors cut" som aldrig visades. Ljudet är dessvärre borta för evigt så i stället pratar regissören Peter George lite om bakgrunden till filmen. Ett slags kommentarspår i komprimerad form.
Vidare finns två korta intervjuer. Först med Peter George där han berättar ungefär samma sak igen och sen än extremt kort med producenten Robert Tinnell.
Sen följer ett klipp från något kallat "Tromaville Café Show" där Peter George berättar ungefär samma sak ytterligare en gång. Och avslutningsvis får vi originaltrailern.
Inget maffigt utbud direkt men bättre än ingenting.
Vidare finns två korta intervjuer. Först med Peter George där han berättar ungefär samma sak igen och sen än extremt kort med producenten Robert Tinnell.
Sen följer ett klipp från något kallat "Tromaville Café Show" där Peter George berättar ungefär samma sak ytterligare en gång. Och avslutningsvis får vi originaltrailern.
Inget maffigt utbud direkt men bättre än ingenting.
TRE SAKER
1. 80-talets fantastiska/ohyggliga (beroende på hur man är lagd) mode lyser igenom gång på gång i denna film, speciellt i scenen där alla tuffa gäng samlas på ett och samma ställe. En orgie i taskig klädsmak!
2. Scenografen måste haft lite dåliga nazisymbolkunskaper. Hälften av alla hakkors är vända åt andra hållet och blir då den goda solkorssymbolen och inte den onda. Sen har många hakkors en sorts extra krok som inte riktigt stämmer överens med den traditionella symbolen.
3. Musiken är givetvis klassisk 80-talsskräckmusik med tungt pumpande syntmusik. Perfekt!
2. Scenografen måste haft lite dåliga nazisymbolkunskaper. Hälften av alla hakkors är vända åt andra hållet och blir då den goda solkorssymbolen och inte den onda. Sen har många hakkors en sorts extra krok som inte riktigt stämmer överens med den traditionella symbolen.
3. Musiken är givetvis klassisk 80-talsskräckmusik med tungt pumpande syntmusik. Perfekt!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
