En höjdare bland mastodonter
FILMEN"Spartacus", som hade premiär 1960, är en klassisk mastodontfilm från den episka genrens gyllene era i Hollywood. Den är regisserad av Stanley Kubrick och i huvudrollen ser vi Kirk Douglas som slaven och härföraren med samma namn som filmens titel. Skådeplatsen är det gamla Romarriket, och berättelsen, baserad på en bok av Howard Fast, avhandlar det slavuppror som hotade imperiet strax innan år noll, även om upphovsmännen i vanlig ordning friskt jonglerar med historiska fakta. Trots att den flerfaldigt Oscarsbelönade filmen åldrats en hel del håller den fortfarande hög kvalitet och besitter den oomtvistliga charm man endast finner i ett gammaldags matinéäventyr.
Den över tre timmar långa storyn tar sin början när upproriske slaven Spartacus köps av gladiatortränaren Batiatus (Peter Ustinov) och förs till en skola där han lärs upp för ett kort och brutalt liv i arenan. Missnöjet pyr dock bland de livegna kämparna och efter ett blodigt uppror blir Spartacus ledare för en armé av slavar som genom sin kraft hotar självaste Rom, något som den dekadenta senaten i imperiets huvudstad inte kan låta passera stillasittande. Den patriotiske Crassus (Laurence Olivier) åläggs att samla Roms legioner för att krossa Spartacus, något som visar sig lättare sagt än gjort, på grund av både slavarnas stridslystnad och det ständiga intrigerandet i senaten, där den korpulente Gracchus (Charles Laughton) tycks ha ett ständigt horn i sidan till den militäre befälhavaren.
Historien berättas inte bara i breda drag, utan knyter på ett finurligt vis ihop de viktigaste karaktärerna. Kärleksintresset Varinia (Jean Simmons, vars namn alltså uttalas likadant som en Kiss-medlems) ägs liksom Spartacus inledningsvis av Batiatus, men säljs kort före slavupproret till Crassus, som fattat tycke för henne. Crassus fattar även tycke för unge manlige slaven Antoninus (jag börjar se en trend för namnändelser i det gamla Rom), spelad av Tony Curtis, vilken han i en kontroversiell och i ursprungsversionen censurerad scen försöker förföra. Både Varinia och Antoninus ansluter sig till upproret, men deras koppling till Spartacus fiender ser till att storyn blir mer än bara den om en armé mot en annan.
Som ensemblefilm är "Spartacus" en höjdare, med fantastiska insatser av samtliga stora medverkande namn. Douglas spelar den okultiverade men intelligente härföraren med en väl avvägd återhållsamhet och lämnar de mer animerade porträtten åt Olivier, Laughton och Ustinov. Särskilt den sistnämnde gör en otroligt minnesvärd halvful karaktär för vilken han belönades med en Oscar. Fokus ligger på dialogscener, och av stridssekvenser finns förvånansvärt få. Förutom inledningens gladiatiordueller och slavuppror, har Kubrick och manusförfattaren Dalton Trumbo valt att hoppa över de flesta krigsscenerna och bara visa vad som händer före och efter ett slag gått av stapeln. Detta visar sig vara ganska effektivt när filmens stora drabbning mellan Spartacus och Crassus väl äger rum. Uppbyggnaden med de romerska legionernas snillrika formationer är också en av de bästa jag sett i den här sortens film.
Något som är svårt att komma ifrån är att filmens första timme, fram till upproret, är den överlägset bästa. Handlingen utspelar sig då på en betydligt mindre skala och skildras nästan helt genom Spartacus ögon, vilket helt enkelt är mer intressant än de betydligt mer episka sista två delarna. "Spartacus" blir långt ifrån en dålig film när berättelsen ökar i omfång, men den hittar aldrig riktigt samma känsla som i scenerna från gladiatorskolan. Berömvärt är dock att man, trots vissa historieförvanskningar, inte valt att ändra och lägga till rätta dramats utgång, vilken inte är sådär jätteljus för vår hjälte. För att undvika ett alltför deprimerande slut tilldelas Spartacus den moraliska segern och ett hopp om en bättre framtid, hur uppmuntrande det nu kan vara när man sitter uppspikad på ett kors längs vägen till Rom. Poängen är hur som helst att det funkar fint berättarmässigt.
De 50 år som gått sedan filmens premiär är uppenbara, och Stanley Kubrick har själv sagt sig inte vara helt nöjd med resultatet av sin insats (han hade ännu inte nått den punkt i sin karriär där han tilläts full kontroll över manuskriptet). Detta till trots är den med sin tidigare oöverträffade storslagenhet en milstolpe i filmhistorien. "Spartacus" är en höjdpunkt bland storartade historiska Hollywooddramer, här presenterad med osannlikt bra bild och ljud, och bör inte missas av någon med intresse för episkt filmberättande.
Den över tre timmar långa storyn tar sin början när upproriske slaven Spartacus köps av gladiatortränaren Batiatus (Peter Ustinov) och förs till en skola där han lärs upp för ett kort och brutalt liv i arenan. Missnöjet pyr dock bland de livegna kämparna och efter ett blodigt uppror blir Spartacus ledare för en armé av slavar som genom sin kraft hotar självaste Rom, något som den dekadenta senaten i imperiets huvudstad inte kan låta passera stillasittande. Den patriotiske Crassus (Laurence Olivier) åläggs att samla Roms legioner för att krossa Spartacus, något som visar sig lättare sagt än gjort, på grund av både slavarnas stridslystnad och det ständiga intrigerandet i senaten, där den korpulente Gracchus (Charles Laughton) tycks ha ett ständigt horn i sidan till den militäre befälhavaren.
Historien berättas inte bara i breda drag, utan knyter på ett finurligt vis ihop de viktigaste karaktärerna. Kärleksintresset Varinia (Jean Simmons, vars namn alltså uttalas likadant som en Kiss-medlems) ägs liksom Spartacus inledningsvis av Batiatus, men säljs kort före slavupproret till Crassus, som fattat tycke för henne. Crassus fattar även tycke för unge manlige slaven Antoninus (jag börjar se en trend för namnändelser i det gamla Rom), spelad av Tony Curtis, vilken han i en kontroversiell och i ursprungsversionen censurerad scen försöker förföra. Både Varinia och Antoninus ansluter sig till upproret, men deras koppling till Spartacus fiender ser till att storyn blir mer än bara den om en armé mot en annan.
Som ensemblefilm är "Spartacus" en höjdare, med fantastiska insatser av samtliga stora medverkande namn. Douglas spelar den okultiverade men intelligente härföraren med en väl avvägd återhållsamhet och lämnar de mer animerade porträtten åt Olivier, Laughton och Ustinov. Särskilt den sistnämnde gör en otroligt minnesvärd halvful karaktär för vilken han belönades med en Oscar. Fokus ligger på dialogscener, och av stridssekvenser finns förvånansvärt få. Förutom inledningens gladiatiordueller och slavuppror, har Kubrick och manusförfattaren Dalton Trumbo valt att hoppa över de flesta krigsscenerna och bara visa vad som händer före och efter ett slag gått av stapeln. Detta visar sig vara ganska effektivt när filmens stora drabbning mellan Spartacus och Crassus väl äger rum. Uppbyggnaden med de romerska legionernas snillrika formationer är också en av de bästa jag sett i den här sortens film.
Något som är svårt att komma ifrån är att filmens första timme, fram till upproret, är den överlägset bästa. Handlingen utspelar sig då på en betydligt mindre skala och skildras nästan helt genom Spartacus ögon, vilket helt enkelt är mer intressant än de betydligt mer episka sista två delarna. "Spartacus" blir långt ifrån en dålig film när berättelsen ökar i omfång, men den hittar aldrig riktigt samma känsla som i scenerna från gladiatorskolan. Berömvärt är dock att man, trots vissa historieförvanskningar, inte valt att ändra och lägga till rätta dramats utgång, vilken inte är sådär jätteljus för vår hjälte. För att undvika ett alltför deprimerande slut tilldelas Spartacus den moraliska segern och ett hopp om en bättre framtid, hur uppmuntrande det nu kan vara när man sitter uppspikad på ett kors längs vägen till Rom. Poängen är hur som helst att det funkar fint berättarmässigt.
De 50 år som gått sedan filmens premiär är uppenbara, och Stanley Kubrick har själv sagt sig inte vara helt nöjd med resultatet av sin insats (han hade ännu inte nått den punkt i sin karriär där han tilläts full kontroll över manuskriptet). Detta till trots är den med sin tidigare oöverträffade storslagenhet en milstolpe i filmhistorien. "Spartacus" är en höjdpunkt bland storartade historiska Hollywooddramer, här presenterad med osannlikt bra bild och ljud, och bör inte missas av någon med intresse för episkt filmberättande.
EXTRAMATERIALET
För att vara en utgåva som firar 50-årsjubiléet av en så pass viktigt film som "Spartacus" framstår extramaterialet som något underväldigande. Varken kommentarspår eller någon retrospektiv dokumentär medföljer, och jag saknar verkligen att höra nutida röster från de överlevande medverkande. Det vi ändå bjuds på är av "smått och gott"-varianten, med några borttagna scener, kontemporära promo-intervjuer med Peter Ustinov och Jean Simmons, lite bilder från inspelningen samt en trailer och ett fotogalleri.
TRE SAKER
1. Stanley Kubrick satt inte i regissörsstolen från början, utan fick jobbet efter att Kirk Douglas kommit på kollisionskurs med ursprunglige regissören Anthony Mann. Mann fick aldrig någon credit för det jobb han hunnit utföra, men rykten gör gällande att han regisserade filmens första timme. Enligt Peter Ustinov var han dock bara ansvarig för en kort inledande sekvens. Douglas har senare sagt sit ångra bråket med Mann då han fann även Kubrick svår att samarbeta med.
2. Herbert Lom, främst känd som den olycksalige polisinspektör Charles Dreyfus i "Rosa Pantern"-filmerna, dyker upp i biroll som egyptisk pirat.
3. Kubrick föredrog att ha full kontroll över fotot av filmen, så till den gräns att fotografen Russell Metty kände att regissören inte lät honom göra sitt jobb.
2. Herbert Lom, främst känd som den olycksalige polisinspektör Charles Dreyfus i "Rosa Pantern"-filmerna, dyker upp i biroll som egyptisk pirat.
3. Kubrick föredrog att ha full kontroll över fotot av filmen, så till den gräns att fotografen Russell Metty kände att regissören inte lät honom göra sitt jobb.
JOEL FORNBRANT (2010-11-21)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Peter Ustinov (3)
Peter Ustinov (3)
