För utdragen och inte tillräckligt rolig
FILMENDen här filmen är en spin-off från "Dumpad" där den odrägliga rockstjärnan Aldous Snow (Russell Brand) figurerade för första gången. Det görs några få referenser till den första filmen, men det handlar inte alls om en regelrätt uppföljare.
I inledningen av filmen får vi i video- och nöjesprogramsformat se hur Aldous jobbar med låten/skivan "African Child" som han menar kommer att nämnas i samma andetag som "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band". Så blir det förstås inte, utan skivan floppar totalt och anses vara "den tredje sämsta saken som hänt Afrika efter krig och svält". Aldous äktenskap med modellen/popstjärnan Jackie Q (Rose Byrne) spricker och Aldous faller ned i en ond spiral fylld av droger och allmänt svinande och försvinner från rampljuset.
I Los Angeles sitter skivbolaget Pinnacle och försöker hitta på nya idéer för att rädda musikbranschen. Tuffa chefen Sergio (Sean Combs) driver på hårt och Aaron (Jonah Hill) kläcker ur sig att det snart är tioårsjubileum för Aldous Snows klassiska spelning på The Greek Theater och att en jubileumsspelning skulle kunna generera stora intäkter. Sergio är initialt tveksam men när Aldous tackar ja får Aaron det delikata uppdraget att åka till London och hämta honom, ett uppdrag som är lättare sagt än gjort och en resa som kommer att inkluderande hela sex, drugs and rock'n'roll-konceptet, men även en del soul searching. Är det liv som Aldous valt verkligen det rätta för honom och är Aaron villig att ta konsekvenserna för det han gör i sitt yrke?
"Get Him to the Greek" är inte lika rolig som "Dumpad" och en mindre dos av svinaktiga Aldous Snow är bättre än en större. Å andra sidan är det två helt olika filmer, vilket gör det en smula dumt att jämföra dem med varandra. Med en speltid på nästan två timmar upplever jag att filmen blir lite utdragen och tappar fokus. Den hade varit både roligare och bättre med ett lite tätare upplägg på berättelsen. Den version av filmen som är utgiven här är den förlängda versionen, så det är kanske inte så konstigt att den känns lite utdragen och lång.
Men "Get Him to the Greek" är i grund och botten inte överdrivet rolig. Det är många knark- och sexrelaterade skämt som nu för tiden känns väldigt uttjatat. Då är det roligare med skämten som belyser skillnaden mellan USA och England. Det som jag skrattar högst åt är när en stressad Aaron ber chauffören att köra lite snabbare till Heathrow:
Driver: Would you like me to take the Chiswick roundabout through Hounslow and Staines?
Aaron: What is this fucking middle Earth? Just take us to the airport, ok?
Nu jämför jag igen, men "Dumpad" kan jag se om flera gånger till, det känner jag inte riktigt med "Get Him to the Greek".
I inledningen av filmen får vi i video- och nöjesprogramsformat se hur Aldous jobbar med låten/skivan "African Child" som han menar kommer att nämnas i samma andetag som "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band". Så blir det förstås inte, utan skivan floppar totalt och anses vara "den tredje sämsta saken som hänt Afrika efter krig och svält". Aldous äktenskap med modellen/popstjärnan Jackie Q (Rose Byrne) spricker och Aldous faller ned i en ond spiral fylld av droger och allmänt svinande och försvinner från rampljuset.
I Los Angeles sitter skivbolaget Pinnacle och försöker hitta på nya idéer för att rädda musikbranschen. Tuffa chefen Sergio (Sean Combs) driver på hårt och Aaron (Jonah Hill) kläcker ur sig att det snart är tioårsjubileum för Aldous Snows klassiska spelning på The Greek Theater och att en jubileumsspelning skulle kunna generera stora intäkter. Sergio är initialt tveksam men när Aldous tackar ja får Aaron det delikata uppdraget att åka till London och hämta honom, ett uppdrag som är lättare sagt än gjort och en resa som kommer att inkluderande hela sex, drugs and rock'n'roll-konceptet, men även en del soul searching. Är det liv som Aldous valt verkligen det rätta för honom och är Aaron villig att ta konsekvenserna för det han gör i sitt yrke?
"Get Him to the Greek" är inte lika rolig som "Dumpad" och en mindre dos av svinaktiga Aldous Snow är bättre än en större. Å andra sidan är det två helt olika filmer, vilket gör det en smula dumt att jämföra dem med varandra. Med en speltid på nästan två timmar upplever jag att filmen blir lite utdragen och tappar fokus. Den hade varit både roligare och bättre med ett lite tätare upplägg på berättelsen. Den version av filmen som är utgiven här är den förlängda versionen, så det är kanske inte så konstigt att den känns lite utdragen och lång.
Men "Get Him to the Greek" är i grund och botten inte överdrivet rolig. Det är många knark- och sexrelaterade skämt som nu för tiden känns väldigt uttjatat. Då är det roligare med skämten som belyser skillnaden mellan USA och England. Det som jag skrattar högst åt är när en stressad Aaron ber chauffören att köra lite snabbare till Heathrow:
Driver: Would you like me to take the Chiswick roundabout through Hounslow and Staines?
Aaron: What is this fucking middle Earth? Just take us to the airport, ok?
Nu jämför jag igen, men "Dumpad" kan jag se om flera gånger till, det känner jag inte riktigt med "Get Him to the Greek".
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av ett kommentarspår och ett bloopersblock som på omslaget fått tillägget "Del 1" av någon outgrundlig anledning. Det finns i dagsläget ingen svensk blu-ray-utgåva av filmen, men den engelska rymmer ytterligare extramaterial, men så vitt jag kan se ingen "Del 2" med fler bloopers.
TRE SAKER
1. I konsekvensens namn gillar jag inte att Jonah Hill gör huvudrollen, i och med att han redan spelat en annan person i det här "universumet" som superfanet Matthew i "Dumpad".
2. En mängd kändisar spelar sig själva i filmen, vissa mer framträdande än andra, så som Metallicas Lars Ulrich som i filmen är ihop med Jackie Q.
3. Även om texterna till både Aldous Snows och Jackie Q:s låtar är med flit fåniga så måste jag ändå säga att låtarna inte är så dumma. Seriöst skrivna och välproducerade och Russell Brand har en passande stämma till en rockstjärna av det slag han porträtterar.
2. En mängd kändisar spelar sig själva i filmen, vissa mer framträdande än andra, så som Metallicas Lars Ulrich som i filmen är ihop med Jackie Q.
3. Även om texterna till både Aldous Snows och Jackie Q:s låtar är med flit fåniga så måste jag ändå säga att låtarna inte är så dumma. Seriöst skrivna och välproducerade och Russell Brand har en passande stämma till en rockstjärna av det slag han porträtterar.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Russell Brand (10)
Russell Brand (10)
