En barnfilm för de vuxna
FILMEN"Oscar and the lady in pink" (märkligt nog ingen svensk titel) ingår i en serie barnböcker av författaren Eric-Emmanuel Schmitt. Tidigare har "Monsieur Ibrahim och Koranens blommor" filmats men den här gången är det Eric-Emmanuel själv som står för regin.
Den tioårige Oscar (Amir Ben Abdelmoumen) ligger på sjukhus. Han har obotlig cancer men varken föräldrarna eller sjukhuspersonalen vill tala med honom om det. När pizzabudet Rose (Michéle Laroque) dyker upp på sjukhuset blir hon ett ljus i mörkret för Oscar. Han bestämmer sig för att inte prata med någon annan vuxen än Rose och hon går motvilligt med på att bli en länk mellan Oscar och den övriga vuxenvärlden. Genom de bådas fantasi förvandlar de varje dag till tio år och Oscar får uppleva ett helt liv i komprimerat format.
Att se ett barns fantasivärld på film, utan att det visuella förändras, känns väldigt uppfriskande. Skådespeleriet från Amir förmedlar på ett utmärkt sätt den fantastiska värld Oscar lever i, detta trots att de stela sjukhusmiljöerna förblir desamma genom hela filmen.
Runt omkring Oscar finns ett rikt persongalleri. Där finns Popcorn som lider av övervikt men som har fullt med gömställen för mat och godsaker. Där finns Oscars stora kärlek, Peggy Blue, vars ansikte och kropp är täckta av stora blåmärken. Einstein - pojken med vattenskalle och Bacon som har stora brännskador är också karaktärer som dyker upp i periferin. Alla känns verkligen som barn och dessutom får tittaren hela tiden betrakta sjukhuset ur barnens synvinkel.
Det är kanske därför jag har problem med att filmen visar halvnakna personer som pratar om att knulla. Antingen det eller så är jag bara lite gammaldags. För Roses privatliv är en karg kontrast från stunderna på sjukhuset. Hon har byggt upp ett hårt skal runt sig själv och inte ens hennes barn får se den mjuka sida som Oscar lyckas locka fram. Filmen är stundtals väldigt rolig och de gånger Oscar känner sig nere lyckas Rose pigga upp både honom och tittaren, men liksom Oscar förstår man hela tiden var det kommer att sluta.
Man förstår också att Rose kommer att lära sig något om sig själv genom att umgås med Oscar, men trots detta blir det aldrig tråkigt. Michéle Laroque och Amir Ben Abdelmoumen är utmärkta i rollerna som den rosa damen respektive Oscar. Eric-Emmanuel använder sig av ett enkelt men effektivt bildspråk och gör på det stora hela ett bra arbete med regin. Jag är dock tveksam till om det här egentligen är en barnfilm. För mig har filmen främst ett budskap till de vuxna och det förmedlar den på ett mycket underhållande och charmigt sätt.
Den tioårige Oscar (Amir Ben Abdelmoumen) ligger på sjukhus. Han har obotlig cancer men varken föräldrarna eller sjukhuspersonalen vill tala med honom om det. När pizzabudet Rose (Michéle Laroque) dyker upp på sjukhuset blir hon ett ljus i mörkret för Oscar. Han bestämmer sig för att inte prata med någon annan vuxen än Rose och hon går motvilligt med på att bli en länk mellan Oscar och den övriga vuxenvärlden. Genom de bådas fantasi förvandlar de varje dag till tio år och Oscar får uppleva ett helt liv i komprimerat format.
Att se ett barns fantasivärld på film, utan att det visuella förändras, känns väldigt uppfriskande. Skådespeleriet från Amir förmedlar på ett utmärkt sätt den fantastiska värld Oscar lever i, detta trots att de stela sjukhusmiljöerna förblir desamma genom hela filmen.
Runt omkring Oscar finns ett rikt persongalleri. Där finns Popcorn som lider av övervikt men som har fullt med gömställen för mat och godsaker. Där finns Oscars stora kärlek, Peggy Blue, vars ansikte och kropp är täckta av stora blåmärken. Einstein - pojken med vattenskalle och Bacon som har stora brännskador är också karaktärer som dyker upp i periferin. Alla känns verkligen som barn och dessutom får tittaren hela tiden betrakta sjukhuset ur barnens synvinkel.
Det är kanske därför jag har problem med att filmen visar halvnakna personer som pratar om att knulla. Antingen det eller så är jag bara lite gammaldags. För Roses privatliv är en karg kontrast från stunderna på sjukhuset. Hon har byggt upp ett hårt skal runt sig själv och inte ens hennes barn får se den mjuka sida som Oscar lyckas locka fram. Filmen är stundtals väldigt rolig och de gånger Oscar känner sig nere lyckas Rose pigga upp både honom och tittaren, men liksom Oscar förstår man hela tiden var det kommer att sluta.
Man förstår också att Rose kommer att lära sig något om sig själv genom att umgås med Oscar, men trots detta blir det aldrig tråkigt. Michéle Laroque och Amir Ben Abdelmoumen är utmärkta i rollerna som den rosa damen respektive Oscar. Eric-Emmanuel använder sig av ett enkelt men effektivt bildspråk och gör på det stora hela ett bra arbete med regin. Jag är dock tveksam till om det här egentligen är en barnfilm. För mig har filmen främst ett budskap till de vuxna och det förmedlar den på ett mycket underhållande och charmigt sätt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är kul att se att den nu 82-årige Max von Sydow fortfarande arbetar. 5 roller förra året, och två intressanta filmer som kommer nästa år. Dessutom får vi höra hans röst i spelet Skyrim som kommer i november.
2. Detta är Eric-Emmanuels blott andra film i registolen. Den första hette "Odette Toulemonde" och kom 2006.
3. Musiken i filmen påminner starkt om filmmusik från 40- och 50-talen. Härligt!
2. Detta är Eric-Emmanuels blott andra film i registolen. Den första hette "Odette Toulemonde" och kom 2006.
3. Musiken i filmen påminner starkt om filmmusik från 40- och 50-talen. Härligt!
THOMAS HELSING (2011-07-18)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Max von Sydow (4)
Max von Sydow (4)
