En liten bit av den svenska filmhistorien
FILMENDen lille mannen mot den stora tjocka ondskan är vad den svenska klassikern "Pang i bygget" från 1965 går ut på. Thore Skogman, som vid den här tiden försökte lanseras som en leading man inom svensk film utan lyckat resultat, spelar Valentin Skog - ägare av Skogs livs och föreståndare för den lokala folkparken. Ingen av affärsrörelserna går speciellt bra och i småstaden har de svinrika bröderna Grym tagit över det mesta och Teobald (Åke Fridell), Teodor (Rolf Bengtsson) och Teofil (Gösta Krantz) vill få Valentin att sälja sin butik till dem. Han vägrar.
En vändning kommer när Stockholmstjejen Dockan (Lill-Babs) och hennes tre "boys" kommer till staden (varför får vi aldrig veta) och vips övertalar Valentin att bygga om sin butik till en boutique och det gör faktiskt att affärerna får fart och de tre bröderna blir rasande och kommer fram till att för att knäcka Valentin måste de ge sig på hans ögonsten: folkparken.
Filmen sågs av 225 000 biobesökare när det begav sig och drog hem blandad kritik från mina dåtida kollegor. Tuffast var Stockholmspressen där bland annat Jonas Sima från Stockholms-Tidningen drog till med "Mer menlös än Thore Skogman /.../ är inte ens Barnens Dag. Möjligen Åsa-Nisse. På något sätt är den folkkäre folksångaren genuin i denna rustika amatör-musical. /.../ Torftigare roligheter finner man bara i lustspel inspelade i Vetlanda med omnejd." Kristina Bohman från Dagens Nyheter höll med, men lättade upp med "Bäst är Julia Cæsar och en gammal bil."
I det fallet kan jag faktiskt hålla med. Julia Cæsar dominerar varenda scen hon är med i som rejäl tant med både skinn på näsan och sarkastiska repliker på lager. När hon tjångar till sin gamla bil med ett paraply för att få liv i motorn skrattar jag högt.
Men Thore Skogman är inte så menlös som recensenterna tyckte. Det är kanske lite svårt att sätta filmen i samma perspektiv som de gjorde, men det är en ganska charmig och harmlös historia som är över på dryga 75 minuter. Historien går fram i ett rasande tempo och jag kan inte påstå att plotten är speciellt smidig. Den händer grejer utan att man förstår hur och varför.
Den här typen av filmer görs inte längre och det är lite kul att ta del av en liten bit av den svenska filmhistorien, men samtidigt är den här filmen mer lämplig för en annan generation än min egen.
En vändning kommer när Stockholmstjejen Dockan (Lill-Babs) och hennes tre "boys" kommer till staden (varför får vi aldrig veta) och vips övertalar Valentin att bygga om sin butik till en boutique och det gör faktiskt att affärerna får fart och de tre bröderna blir rasande och kommer fram till att för att knäcka Valentin måste de ge sig på hans ögonsten: folkparken.
Filmen sågs av 225 000 biobesökare när det begav sig och drog hem blandad kritik från mina dåtida kollegor. Tuffast var Stockholmspressen där bland annat Jonas Sima från Stockholms-Tidningen drog till med "Mer menlös än Thore Skogman /.../ är inte ens Barnens Dag. Möjligen Åsa-Nisse. På något sätt är den folkkäre folksångaren genuin i denna rustika amatör-musical. /.../ Torftigare roligheter finner man bara i lustspel inspelade i Vetlanda med omnejd." Kristina Bohman från Dagens Nyheter höll med, men lättade upp med "Bäst är Julia Cæsar och en gammal bil."
I det fallet kan jag faktiskt hålla med. Julia Cæsar dominerar varenda scen hon är med i som rejäl tant med både skinn på näsan och sarkastiska repliker på lager. När hon tjångar till sin gamla bil med ett paraply för att få liv i motorn skrattar jag högt.
Men Thore Skogman är inte så menlös som recensenterna tyckte. Det är kanske lite svårt att sätta filmen i samma perspektiv som de gjorde, men det är en ganska charmig och harmlös historia som är över på dryga 75 minuter. Historien går fram i ett rasande tempo och jag kan inte påstå att plotten är speciellt smidig. Den händer grejer utan att man förstår hur och varför.
Den här typen av filmer görs inte längre och det är lite kul att ta del av en liten bit av den svenska filmhistorien, men samtidigt är den här filmen mer lämplig för en annan generation än min egen.
EXTRAMATERIALET
Trailer och bildgalleri. Inget att hetsa upp sig över.
TRE SAKER
1. Det är mycket sång i filmen, speciellt av Thore Skogman som skrivit musiken. Det var till exempel här hans dänga "Pop opp i topp" framfördes för första gången. 60-talsbandet Ola and The Janglers medverkar också under namnet The Strolling Stones.
2. Filmen utspelar sig i den fiktiva småstaden Fagersund som är en riktig idyllisk småstad. De exteriöra scenerna spelades in i Trosa.
3. Jag älskar Åke Fridells röst. Det är han som gör rösten till byrådirektör H.K. Bergdahl i "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilket även blev hans sista roll.
2. Filmen utspelar sig i den fiktiva småstaden Fagersund som är en riktig idyllisk småstad. De exteriöra scenerna spelades in i Trosa.
3. Jag älskar Åke Fridells röst. Det är han som gör rösten till byrådirektör H.K. Bergdahl i "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilket även blev hans sista roll.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gösta Krantz (3)
Gösta Krantz (3)
