En släktkrönika med höga krav
FILMENGiuseppe Tornatore är förmodligen mest känd för "Cinema Paradiso" och för de som sett den går det att känna igen hans hantverk i släktkrönikan "Baarìa". Från fascismens 30-tal får man följa den unge Peppinos liv från barndomen till övre medelåldern. Här finns inslag av hans italienska barndom, hans fascinationen för film och knepiga, skruvade karaktärer.
Under filmens inledande del lyckas Tornatore pricka in en rad olika klassiska föreställningar jag har om sydeuropéer. Det eldiga temperamentet, den hårda tonen sinsemellan och de snygga kostymerna. Det är dammigt, varmt och känslofyllt, och även om det passerar en hel del sorg under Peppinos liv finns där allt som oftast den där sköna sydländska humorn som en svärta genom allting.
Persongalleriet i Tornatores släktskröna fullkomligt svämmar över av minnesvärda karaktärer. Som mamman som tigger till sig slaktrester hos den lokala slaktaren när familjen inte har haft mat på en vecka. Men det är inte för att äta resterna, det är ju trots allt slaktrester. I stället steker hon på det på spisen och är noga med att få lukten att sprida sig till grannarna. För som hon säger till dottern – grannarna ska fan inte veta om att vi svälter ihjäl!
Det är svordomar och höjda röster, men också snygga kostymer och ett väldigt vackert foto. Dessvärre har Tornatore svårt att berätta en sammanhängande historia. I sin iver att få in så många händelser som möjligt springer han stundtals ifrån den här tittaren genom den hänsynslösa klippningen. Ett jättetydligt exempel är en scen där huvudpersonen befinner sig på polisstationen anklagad för något litet brott. Där klipper man abrupt till en helt annan scen där han sitter på ett tåg. Det förvirrar och gör att man måste hålla sig skärpt genom hela filmen.
Men det är vackert och bitterljuvt och trots att det hela tiden är intressant får jag kämpa en del för att hänga med och det förtar en hel del av njutningen för mig. När sedan hela berättelsen når sitt slut någon gång i nutid börjar det redan falna i minnet. Endast tonerna av Ennio Morricones musik dröjer sig kvar en stund extra. Visst finns det scener att minnas i "Baarìa", men trots alla färgklickar till karaktärer har Peppino och hans närmaste inte riktigt nått fram till mig.
Under filmens inledande del lyckas Tornatore pricka in en rad olika klassiska föreställningar jag har om sydeuropéer. Det eldiga temperamentet, den hårda tonen sinsemellan och de snygga kostymerna. Det är dammigt, varmt och känslofyllt, och även om det passerar en hel del sorg under Peppinos liv finns där allt som oftast den där sköna sydländska humorn som en svärta genom allting.
Persongalleriet i Tornatores släktskröna fullkomligt svämmar över av minnesvärda karaktärer. Som mamman som tigger till sig slaktrester hos den lokala slaktaren när familjen inte har haft mat på en vecka. Men det är inte för att äta resterna, det är ju trots allt slaktrester. I stället steker hon på det på spisen och är noga med att få lukten att sprida sig till grannarna. För som hon säger till dottern – grannarna ska fan inte veta om att vi svälter ihjäl!
Det är svordomar och höjda röster, men också snygga kostymer och ett väldigt vackert foto. Dessvärre har Tornatore svårt att berätta en sammanhängande historia. I sin iver att få in så många händelser som möjligt springer han stundtals ifrån den här tittaren genom den hänsynslösa klippningen. Ett jättetydligt exempel är en scen där huvudpersonen befinner sig på polisstationen anklagad för något litet brott. Där klipper man abrupt till en helt annan scen där han sitter på ett tåg. Det förvirrar och gör att man måste hålla sig skärpt genom hela filmen.
Men det är vackert och bitterljuvt och trots att det hela tiden är intressant får jag kämpa en del för att hänga med och det förtar en hel del av njutningen för mig. När sedan hela berättelsen når sitt slut någon gång i nutid börjar det redan falna i minnet. Endast tonerna av Ennio Morricones musik dröjer sig kvar en stund extra. Visst finns det scener att minnas i "Baarìa", men trots alla färgklickar till karaktärer har Peppino och hans närmaste inte riktigt nått fram till mig.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Den första utgåvan i Storbritannien blev ett offer för censur. Hela 10 minuter klipptes bort, inkluderande en ganska provocerande scen där man avlivar och slaktar en ko. Den slakten ska enligt vissa källor har utförts på riktigt och det är därför filmen spelades in i Tunisien och inte Italien. I regissörens hemland hade det varit förbjudet medan tunisierna tillät det.
2. Det uppges att Tornatore använde sig av över 3000 statister under inspelningen.
3. Det finns många skruvade scener i filmen och en av de mer udda är när Peppino och hans älskade får ett nej till att gifta sig av hennes föräldrar. I stället för att följa sin kamrats råd om att rymma gör de helt tvärtom. De låser in sig i föräldrarnas hus och vägrar komma ut om de inte får gifta sig. Den varianten har jag inte sett förut!
2. Det uppges att Tornatore använde sig av över 3000 statister under inspelningen.
3. Det finns många skruvade scener i filmen och en av de mer udda är när Peppino och hans älskade får ett nej till att gifta sig av hennes föräldrar. I stället för att följa sin kamrats råd om att rymma gör de helt tvärtom. De låser in sig i föräldrarnas hus och vägrar komma ut om de inte får gifta sig. Den varianten har jag inte sett förut!
THOMAS HELSING (2012-04-09)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Raoul Bova (1)
Raoul Bova (1)
