Lager på lager på lager på lager på lager
FILMENDen här filmen från 1983 är något så konstigt som både en uppföljare till och en film inspirerad av "Blåsningen" från 1973 där Paul Newman och Robert Redford spelade två lurendrejare på 30-talet. Till viss del följer historien det som hände i den första filmen, men till en annan är det en helt fristående film. I fall detta är resultatet av att varken Newman eller Redford kunde medverka låter jag vara osagt.
I den första filmen var det maffiabossen Lonnegan (Oliver Reed) som blev lurad på en halv miljon dollar och nu vill han ta hämnd. Han mördar lurendrejaren Kid Colors men sprider ryktet att det var maffiakonkurrenten Gus Macalinski (Karl Malden) som låg bakom mordet. Detta är en del i hans plan för att sätta dit de stora lurendrejarna Fargo Gondorff (Jackie Gleason) och Jake Hooker (Mac Davis).
När Hooker får höra att Kid Colors mördats och vem som ryktas ligga bakom dådet söker han upp Gondorff som tillfälligt sitter i fängelse. Tillsammans samlar de ihop sitt gamla gäng igen om drar upp planer för att sno pengar från Macalinski som hämnd för Kid Colors död. Det är en komplicerad och utpräglad blåsning där Hooker spelar en boxare och Gondorff hans tjuvaktiga agent. En stor boxningsmatch stundar där det är meningen att Hookers boxare ska lägga sig för att agenten ska tjäna vadslagningspengar, men nu gäller det att övertala Macalinski att bistå med beskydd när boxaren går emot sin agent. Det finns ju en slant för Macalinski att tjäna när matchen inte kommer att gå som planerat...
Men bakom allting finns Lonnegan som har järnkoll och styr allting dit han vill, eller gör han det?
Det ligger lite i den här typen av filmers natur att det ska komma oväntade vändningar mest hela tiden, och så är det i "Blåsningen 2". Det är lager på lager på lager på lager av blåsningar och som tittare kan man ungefär förutse var filmen ska ta vägen men omöjligtvis lista ut alla lager som tillkommer längs med vägen.
Filmen floppade ganska rejält, både på bio och i fråga om utmärkelser i jämförelse med sin föregångare/inspirationskälla. Så här snart 30 år senare tycker jag att filmen är rätt så trevlig och på sitt sätt underhållande. Jag visste inte ens om att den existerade och även om den var just trevlig och underhållande är den inget jag kommer att minnas eller se om. Den kom och passerade men var en trevlig stund.
I den första filmen var det maffiabossen Lonnegan (Oliver Reed) som blev lurad på en halv miljon dollar och nu vill han ta hämnd. Han mördar lurendrejaren Kid Colors men sprider ryktet att det var maffiakonkurrenten Gus Macalinski (Karl Malden) som låg bakom mordet. Detta är en del i hans plan för att sätta dit de stora lurendrejarna Fargo Gondorff (Jackie Gleason) och Jake Hooker (Mac Davis).
När Hooker får höra att Kid Colors mördats och vem som ryktas ligga bakom dådet söker han upp Gondorff som tillfälligt sitter i fängelse. Tillsammans samlar de ihop sitt gamla gäng igen om drar upp planer för att sno pengar från Macalinski som hämnd för Kid Colors död. Det är en komplicerad och utpräglad blåsning där Hooker spelar en boxare och Gondorff hans tjuvaktiga agent. En stor boxningsmatch stundar där det är meningen att Hookers boxare ska lägga sig för att agenten ska tjäna vadslagningspengar, men nu gäller det att övertala Macalinski att bistå med beskydd när boxaren går emot sin agent. Det finns ju en slant för Macalinski att tjäna när matchen inte kommer att gå som planerat...
Men bakom allting finns Lonnegan som har järnkoll och styr allting dit han vill, eller gör han det?
Det ligger lite i den här typen av filmers natur att det ska komma oväntade vändningar mest hela tiden, och så är det i "Blåsningen 2". Det är lager på lager på lager på lager av blåsningar och som tittare kan man ungefär förutse var filmen ska ta vägen men omöjligtvis lista ut alla lager som tillkommer längs med vägen.
Filmen floppade ganska rejält, både på bio och i fråga om utmärkelser i jämförelse med sin föregångare/inspirationskälla. Så här snart 30 år senare tycker jag att filmen är rätt så trevlig och på sitt sätt underhållande. Jag visste inte ens om att den existerade och även om den var just trevlig och underhållande är den inget jag kommer att minnas eller se om. Den kom och passerade men var en trevlig stund.
EXTRAMATERIALET
Inget att orda om.
TRE SAKER
1. I "Blåsningen" hette huvudpersonerna Henry Gondorff och Johnny Hooker, vilket betyder att huvudpersonerna i denna film inte "är" samma karaktärer. Lonnegan har inte fått något förnamn här så det är oklart om han är samma karaktär eller inte.
2. Delar av Scott Joplins melodi "The Entertainer" - som var ett av ledmotiven till den första filmen och en låt som alla bör ha hört - figurerar även i denna film.
3. Även om filmen kanske försvinner snabbt ur minnet, kommer jag definitivt att minnas Oliver Reeds insats. Hans maffiaskurk är synnerligen sofistikerad och exemplariskt spelad av Reed. Som motpol spelar Karl Malden över duktigt, men det är samtidigt lite av hans stil.
2. Delar av Scott Joplins melodi "The Entertainer" - som var ett av ledmotiven till den första filmen och en låt som alla bör ha hört - figurerar även i denna film.
3. Även om filmen kanske försvinner snabbt ur minnet, kommer jag definitivt att minnas Oliver Reeds insats. Hans maffiaskurk är synnerligen sofistikerad och exemplariskt spelad av Reed. Som motpol spelar Karl Malden över duktigt, men det är samtidigt lite av hans stil.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Oliver Reed (3)
Oliver Reed (3)
