Kul när MacFarlane gör riktig film
FILMENEfter en 27 år lång karriär som författare, regissör, skådespelare, klippare, animatör, kompositör, producent och storyboardtecknare debuterar Seth MacFarlane som regissör för en film med riktiga skådespelare. Ja, hjärnan bakom "Family Guy", "American Dad" och "The Cleveland Show" har nästan uteslutande befunnit sig i den tecknade världen. Han är själv med i filmen, men som så många gånger endast med sin röst. Han spelar nämligen titelns Ted, en nallebjörn som på ett magiskt sätt kommit till liv.
Filmen inleds som en snudd på sockersöt familjefilm med vän voice over av Patrick Stewart. Här får vi veta om den ensamma pojken John som en natt önskar sig att hans älskade nallebjörn Ted skulle leva på riktigt. Och visst blir det så utan att någon kan förklara varför och Ted blir en världsnyhet.
30 år senare finns Ted fortfarande vid Johns (Mark Wahlberg) sida, och är fortfarande älskad men kanske inte lika gullig längre. Fortfarande en lekkamrat men nu handlar leken om att snacka skit och festa loss i stället. Johns sambo Lori (Mila Kunis) har accepterat Ted som en del av Johns liv, men önskar kanske att det är dags för honom att släppa taget om sin björn.
Vilket också är vad som händer. Eller i alla fall är det planen när John tycker att Ted ska flytta ut och skapa sitt eget liv, men han kan inte riktigt komma bort från sin bästa vän vilket slutligen leder till att John och Loris förhållande får en allvarlig törn.
Det går kanske inte att undvika en ganska tydlig koppling till "Family Guy". Teds röst är inte helt olik Peter Griffins (vilket också påpekas i en scen) och hans ohälsosamma vanor och mänskliga beteende är nästan direkt plockat från hunden Brian i serien. Dessutom kan MacFarlane som alltid inte komma ifrån sin popkulturella referenser och fantasibetonade flashbacks. Ögonblicket där John och Lori möts skildras till exempel genom en bokstavstrogen kopia av en dansscen från "Titta vi flyger". Det är inget jag stör mig på, utan i stället något man nästan kan ta för givet när MacFarlane är inblandad.
"Ted" är en rolig film. Ganska fräck i sitt tilltal och kanske inte helt unik med sitt upplägg med en animerad karaktär i en verklig värld (filmer som "Paul", "Hopp" och "Smurfarna" har klarat av det de senaste åren), men att skruva till karaktären till en svinaktig men ändå sympatisk typ är nytt. Eller i och för sig inte ("Paul", igen). Kul är det i alla fall, och i filmens upplösning både spännande och gripande.
Filmen inleds som en snudd på sockersöt familjefilm med vän voice over av Patrick Stewart. Här får vi veta om den ensamma pojken John som en natt önskar sig att hans älskade nallebjörn Ted skulle leva på riktigt. Och visst blir det så utan att någon kan förklara varför och Ted blir en världsnyhet.
30 år senare finns Ted fortfarande vid Johns (Mark Wahlberg) sida, och är fortfarande älskad men kanske inte lika gullig längre. Fortfarande en lekkamrat men nu handlar leken om att snacka skit och festa loss i stället. Johns sambo Lori (Mila Kunis) har accepterat Ted som en del av Johns liv, men önskar kanske att det är dags för honom att släppa taget om sin björn.
Vilket också är vad som händer. Eller i alla fall är det planen när John tycker att Ted ska flytta ut och skapa sitt eget liv, men han kan inte riktigt komma bort från sin bästa vän vilket slutligen leder till att John och Loris förhållande får en allvarlig törn.
Det går kanske inte att undvika en ganska tydlig koppling till "Family Guy". Teds röst är inte helt olik Peter Griffins (vilket också påpekas i en scen) och hans ohälsosamma vanor och mänskliga beteende är nästan direkt plockat från hunden Brian i serien. Dessutom kan MacFarlane som alltid inte komma ifrån sin popkulturella referenser och fantasibetonade flashbacks. Ögonblicket där John och Lori möts skildras till exempel genom en bokstavstrogen kopia av en dansscen från "Titta vi flyger". Det är inget jag stör mig på, utan i stället något man nästan kan ta för givet när MacFarlane är inblandad.
"Ted" är en rolig film. Ganska fräck i sitt tilltal och kanske inte helt unik med sitt upplägg med en animerad karaktär i en verklig värld (filmer som "Paul", "Hopp" och "Smurfarna" har klarat av det de senaste åren), men att skruva till karaktären till en svinaktig men ändå sympatisk typ är nytt. Eller i och för sig inte ("Paul", igen). Kul är det i alla fall, och i filmens upplösning både spännande och gripande.
EXTRAMATERIALET
En dryg halvtimme med borttagna eller alternativa scener samt bloopers utgör häften av extramaterialet. Den andra hälften är mer intressant då vi i en lite längre bakomfilm får se hur filmen gjordes, hur Seth MacFarlane regisserade och agerade vid sidan av skådespelarna för att fånga Teds rörelser och göra det hela lite mer verkligt, trots att skådespelarna uteslutande agerade mot ingenting, ett par ögon på en pinne eller en livlös nalle. Dessutom får vi separat se hur ett rått och rafflande slagsmål skapades.
Utöver det finns det ett kommentarspår som man enligt omslaget "faktiskt vill lyssna på", men det spar jag till ett annat tillfälle.
Utöver det finns det ett kommentarspår som man enligt omslaget "faktiskt vill lyssna på", men det spar jag till ett annat tillfälle.
TRE SAKER
1. Musiken i filmen är typisk Seth MacFarlane - lite äldre och småputtrig, så där som den även är i "Family Guy".
2. Filmen "Flash Gordon" och Flash Gordon själv (Sam J. Jones) får en renässans i filmen.
3. Även Norah Jones och Tom Skerritt medverkar som sig själv i lätt skruvade versioner.
2. Filmen "Flash Gordon" och Flash Gordon själv (Sam J. Jones) får en renässans i filmen.
3. Även Norah Jones och Tom Skerritt medverkar som sig själv i lätt skruvade versioner.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Mark Wahlberg (20)
Mark Wahlberg (20)
