Slagsmål och solbrillor
FILMENJohn Carpenter har aldrig, och kommer sannolikt aldrig överträffa sina två av många ansett bästa filmer, "Halloween" från 1978 och "The Thing" från 1982. Det gjorde han inte heller med "They Live" i slutet av åttiotalet, däremot fick han till en ruskigt charmig film och tillika kultrulle.
En arbetslös byggjobbare (aldrig namngiven i filmen, men i eftertexterna kallad "Nada") hittar en dag ett par solglasögon med mycket speciella egenskaper. Den som bär dessa till utseendet mycket tidstypiska brillor kan se att världen omkring oss är en illusion, att subliminal propaganda översköljer samhället, och det värsta av allt, att många högt uppsatta människor inte alls är mänskliga. Världen är i hemlighet koloniserad av en utomjordisk ras vilken är i full färd att förslava mänskligheten. Något måste göras, och Nada ansluter sig till en underjordisk motståndsrörelse.
Låter historien bekant? Inte så konstigt i så fall, då den betydligt mer kända filmen "The Matrix" hämtat mycket av sin inspiration om inte direkt från "They Live" så från samma källor som den senare.
Som så många gånger tidigare stod Carpenter återigen för både manus (i denna film under pseudonymen Frank Armitage) och regi. Efter att framgångarna med "Big Trouble in Little China" ett par år tidigare uteblivit, fann han sig återigen regisserande skräck- och actionfilmer med låg budget, något han väl kände till sen sina tidiga dagar som filmskapare. En av Carpenters största kvaliteter som regissör är hans kusliga förmåga att skapa spänning och ingjuta en krypande stämning i sina filmer, även när han arbetar med mycket knappa medel. De tidiga scenerna i "They Live" återspeglar perfekt den ödslighet huvudkaraktären bär inom sig, och genom upptakten placeras hela tiden små ledtrådar om att något inte står rätt till med världen omkring honom ut, vilket effektivt drar åskådaren in i berättelsen.
Huvudrollen spelas av den professionelle brottaren "Rowdy" Roddy Piper. Normalt brukar ekvationen wrestlare plus huvudroll vara lika med total kalkonfilm, men så är inte fallet här, och jag skulle vilja påstå att fram tills The Rock gjorde sin debut på vita duken så var Pipers huvudrollsprestation i "They Live" den bästa någonsin av en proffsbrottare. I en viktig biroll som Frank ser vi även Keith David, som tidigare arbetat med Carpenter i "The Thing", en duktig karaktärsskådespelare som träffar helt rätt med sin stenhårda charm. Värre ställt är det med Meg Foster, som stelt och utan övertygelse gestaltar den moraliskt tvetydiga Holly. Hennes karaktär känns dessutom klart inkvoterad och fyller ingen egentlig funktion. Lyckligtvis är hennes medverkan ganska begränsad.
Det jag, och de flesta andra, minns bäst efter att ha sett "They Live" är, förutom den brilljanta scen där Nada för för första gången ser den vardagliga världens illusion rämna, den nära tio minuter långa slagsmålsscenen någonstans i filmens mitt. Den måste helt enkelt ses för att kunna förmedlas på ett sätt som gör den rättvisa. Nada och Frank pucklar på varandra i en gränd i vad som känns som en evighet, detta utan att scenen blir vare sig enformig eller trist. Anledningen till bråket? Nada vill att Frank ska prova ett par solbrillor, men Frank har ingen lust. Detta är förstås till stor del roligt för att det är så löjligt, men jag får en känlsa av att filmskaparna varit medvetna om detta, och vill utan tvekan påstå att det är ett av de bästa slagsmål som någonsin filmatiserats.
Den smala budgeten gör sig inte påminnd förrän i slutet, där det blir tydligt att resurserna varit för knappa för att ge filmen det spektakulära avslut den förtjänar. Filmen har även vissa tempoproblem, men någon galen händelse väntar alltid runt hörnet, och en scens seghet är snart glömd igen. En stor fördel är att filmen har en känsla av att vad som helst kan hända, när som helst och med vilken karaktär som helst. Man känner sig som åskådare aldrig riktigt trygg, och det är inte många filmer man kan säga så om. "They Live" är en film som jag ofta återvänder till, och den liknar inte något annat jag sett.
En arbetslös byggjobbare (aldrig namngiven i filmen, men i eftertexterna kallad "Nada") hittar en dag ett par solglasögon med mycket speciella egenskaper. Den som bär dessa till utseendet mycket tidstypiska brillor kan se att världen omkring oss är en illusion, att subliminal propaganda översköljer samhället, och det värsta av allt, att många högt uppsatta människor inte alls är mänskliga. Världen är i hemlighet koloniserad av en utomjordisk ras vilken är i full färd att förslava mänskligheten. Något måste göras, och Nada ansluter sig till en underjordisk motståndsrörelse.
Låter historien bekant? Inte så konstigt i så fall, då den betydligt mer kända filmen "The Matrix" hämtat mycket av sin inspiration om inte direkt från "They Live" så från samma källor som den senare.
Som så många gånger tidigare stod Carpenter återigen för både manus (i denna film under pseudonymen Frank Armitage) och regi. Efter att framgångarna med "Big Trouble in Little China" ett par år tidigare uteblivit, fann han sig återigen regisserande skräck- och actionfilmer med låg budget, något han väl kände till sen sina tidiga dagar som filmskapare. En av Carpenters största kvaliteter som regissör är hans kusliga förmåga att skapa spänning och ingjuta en krypande stämning i sina filmer, även när han arbetar med mycket knappa medel. De tidiga scenerna i "They Live" återspeglar perfekt den ödslighet huvudkaraktären bär inom sig, och genom upptakten placeras hela tiden små ledtrådar om att något inte står rätt till med världen omkring honom ut, vilket effektivt drar åskådaren in i berättelsen.
Huvudrollen spelas av den professionelle brottaren "Rowdy" Roddy Piper. Normalt brukar ekvationen wrestlare plus huvudroll vara lika med total kalkonfilm, men så är inte fallet här, och jag skulle vilja påstå att fram tills The Rock gjorde sin debut på vita duken så var Pipers huvudrollsprestation i "They Live" den bästa någonsin av en proffsbrottare. I en viktig biroll som Frank ser vi även Keith David, som tidigare arbetat med Carpenter i "The Thing", en duktig karaktärsskådespelare som träffar helt rätt med sin stenhårda charm. Värre ställt är det med Meg Foster, som stelt och utan övertygelse gestaltar den moraliskt tvetydiga Holly. Hennes karaktär känns dessutom klart inkvoterad och fyller ingen egentlig funktion. Lyckligtvis är hennes medverkan ganska begränsad.
Det jag, och de flesta andra, minns bäst efter att ha sett "They Live" är, förutom den brilljanta scen där Nada för för första gången ser den vardagliga världens illusion rämna, den nära tio minuter långa slagsmålsscenen någonstans i filmens mitt. Den måste helt enkelt ses för att kunna förmedlas på ett sätt som gör den rättvisa. Nada och Frank pucklar på varandra i en gränd i vad som känns som en evighet, detta utan att scenen blir vare sig enformig eller trist. Anledningen till bråket? Nada vill att Frank ska prova ett par solbrillor, men Frank har ingen lust. Detta är förstås till stor del roligt för att det är så löjligt, men jag får en känlsa av att filmskaparna varit medvetna om detta, och vill utan tvekan påstå att det är ett av de bästa slagsmål som någonsin filmatiserats.
Den smala budgeten gör sig inte påminnd förrän i slutet, där det blir tydligt att resurserna varit för knappa för att ge filmen det spektakulära avslut den förtjänar. Filmen har även vissa tempoproblem, men någon galen händelse väntar alltid runt hörnet, och en scens seghet är snart glömd igen. En stor fördel är att filmen har en känsla av att vad som helst kan hända, när som helst och med vilken karaktär som helst. Man känner sig som åskådare aldrig riktigt trygg, och det är inte många filmer man kan säga så om. "They Live" är en film som jag ofta återvänder till, och den liknar inte något annat jag sett.
EXTRAMATERIALET
Först och främst bör nämnas att trots vad baksidans tekniska specifikationer säger, så är inte filmens bildproportioner riktigt korrekta på denna utgåva. "They Live" är fotograferad i 2.35:1, men här är en del bildinformation på sidorna bortkapad. Mig veterligen ska R1-utgåvan av filmen ha rätt proportioner, och det är bara att hoppas att problemet åtgärdas med ett framtida svenskt återsläpp av filmen.
Men på denna utgåva följer ett intressant kommentarspår med Carpenter och Piper. De diskuterar tillkommandet av filmen, men hinner också med att prata om såväl sina respektive karriärer som hur filmen emottogs och hur den håller upp idag.
Här finns även några kortare dokumentära inslag, inspelade under filmproduktionen. De är av en mycket ytlig karaktär och inte så värst mycket att ha. De verkar ha använts som promotionellt material för tv. Slutligen tillkommer också en biotrailer.
Men på denna utgåva följer ett intressant kommentarspår med Carpenter och Piper. De diskuterar tillkommandet av filmen, men hinner också med att prata om såväl sina respektive karriärer som hur filmen emottogs och hur den håller upp idag.
Här finns även några kortare dokumentära inslag, inspelade under filmproduktionen. De är av en mycket ytlig karaktär och inte så värst mycket att ha. De verkar ha använts som promotionellt material för tv. Slutligen tillkommer också en biotrailer.
TRE SAKER
1. Sändarna som utomjordingarna i slutet använder för att spåra hjältarna är samma rekvisita som användes för att spåra ektoplasma i "Ghostbusters".
2. "They Live" är löst baserad på novellen "Eight O' Clock in the Morning" av Ray Nelson.
3. Filmen innehåller en av världens bästa one-liners: "I have come to chew bubble gum and kick ass, and I'm all out of bubble gum". Den lånades bland annat till pc-spelet "Duke Nuke 'Em 3D".
2. "They Live" är löst baserad på novellen "Eight O' Clock in the Morning" av Ray Nelson.
3. Filmen innehåller en av världens bästa one-liners: "I have come to chew bubble gum and kick ass, and I'm all out of bubble gum". Den lånades bland annat till pc-spelet "Duke Nuke 'Em 3D".
JOEL FORNBRANT (2007-07-14)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Norman Alden (2)
Norman Alden (2)
