Sevärd men lite väl snäll Elvis-biografi
FILMEN"Big trouble in little China", "The Thing", "Flykten från New York", "Flykten från L.A." och… "Elvis". Där har ni fem olika samarbeten mellan John Carpenter och Kurt Russell. Att den senare är med i filmen är inte så oväntat, men det känns en aning märkligt att Carpenter satt i regissörsstolen.
Man skulle kunna säga att "Elvis" är en klassisk musikbiografi. På fler sätt än ett. Dels är den en av de klassiska filmerna i genren och dels följer den precis samma formel som de flesta musikbiografier brukar ha. Det gör filmen lätt att komma in i, och trots att den klockar in på nästan tre timmar känns den inte utdragen eller seg.
Filmen kom 1979, två år efter Elvis död, men filmen slutar inte med att den stora rockikonen går ur tiden, utan filmens slut är början på hans sista del i karriären – comebacken i Las Vegas 1969. Filmens början är dock 25 år tidigare när Elvis fått sin första gitarr. Den här biten är lite småtafflig med en rätt usel barnskådespelare i huvudrollen, men lyckligtvis är denna del så pass kort att den känns som en liten prolog till när Kurt Russell går in i rollen och spelar Elvis i äldre tonåren, vilket är lite knepigt i och med att Russell var 27 år när filmen gjordes.
Hur som helst: Elvis försvarar sin långa och rockiga frisyr genom att vara en hejare på att sjunga, och när han väl kommit upp på scenen under en talangtävling i skolan och insett att folk gillade honom, kommer framgångarna på rad. Skivkontraktet med Sam Philips och Sun Records i Memphis, skrikande småflickor, förhållandet med Nathalie Wood, filmrollerna, tv-framträdandena, militärtjänstgöringen i Tyskland, mötet med Priscilla, Graceland och så vidare. Allt detta sådant som de flesta känner till på ett eller annat sätt. Elvis historia har varit ganska svår att undvika.
Jag tycker filmen är bra, men samtidigt lite snäll. Den snuddar stundtals vid Elvis mörker. Raseriutbrott där gitarrer eller lampor slås sönder, omotiverade konfrontationer med sina vänner, utmattningskollapser och annat. Här känns det som man fegat lite.
En sak som berörs lite extra som jag inte riktigt kan med säkerhet kunde säga att jag kände till tidigare är Elvis tvillingbror Jesse Garon som föddes död 35 minuter innan Elvis. I filmen får vi se hur Elvis kommunicerar med sin bror genom en spegelbild eller en skugga. Elvis mamma förklarar även hans energi på scenen att det är som om han har energi för två. Den här biten ger ett litet kusligt skimmer till mysteriet Elvis och ger lite extra botten till filmen. Det gillar jag, och jag gillar filmen i sin helhet. Välgjord, sevärd men kanske lite för snäll.
Man skulle kunna säga att "Elvis" är en klassisk musikbiografi. På fler sätt än ett. Dels är den en av de klassiska filmerna i genren och dels följer den precis samma formel som de flesta musikbiografier brukar ha. Det gör filmen lätt att komma in i, och trots att den klockar in på nästan tre timmar känns den inte utdragen eller seg.
Filmen kom 1979, två år efter Elvis död, men filmen slutar inte med att den stora rockikonen går ur tiden, utan filmens slut är början på hans sista del i karriären – comebacken i Las Vegas 1969. Filmens början är dock 25 år tidigare när Elvis fått sin första gitarr. Den här biten är lite småtafflig med en rätt usel barnskådespelare i huvudrollen, men lyckligtvis är denna del så pass kort att den känns som en liten prolog till när Kurt Russell går in i rollen och spelar Elvis i äldre tonåren, vilket är lite knepigt i och med att Russell var 27 år när filmen gjordes.
Hur som helst: Elvis försvarar sin långa och rockiga frisyr genom att vara en hejare på att sjunga, och när han väl kommit upp på scenen under en talangtävling i skolan och insett att folk gillade honom, kommer framgångarna på rad. Skivkontraktet med Sam Philips och Sun Records i Memphis, skrikande småflickor, förhållandet med Nathalie Wood, filmrollerna, tv-framträdandena, militärtjänstgöringen i Tyskland, mötet med Priscilla, Graceland och så vidare. Allt detta sådant som de flesta känner till på ett eller annat sätt. Elvis historia har varit ganska svår att undvika.
Jag tycker filmen är bra, men samtidigt lite snäll. Den snuddar stundtals vid Elvis mörker. Raseriutbrott där gitarrer eller lampor slås sönder, omotiverade konfrontationer med sina vänner, utmattningskollapser och annat. Här känns det som man fegat lite.
En sak som berörs lite extra som jag inte riktigt kan med säkerhet kunde säga att jag kände till tidigare är Elvis tvillingbror Jesse Garon som föddes död 35 minuter innan Elvis. I filmen får vi se hur Elvis kommunicerar med sin bror genom en spegelbild eller en skugga. Elvis mamma förklarar även hans energi på scenen att det är som om han har energi för två. Den här biten ger ett litet kusligt skimmer till mysteriet Elvis och ger lite extra botten till filmen. Det gillar jag, och jag gillar filmen i sin helhet. Välgjord, sevärd men kanske lite för snäll.
EXTRAMATERIALET
En gammal kornig tv-gjord bakomfilm inleder extramaterialet som till större delen visar bilder ur filmen och tar upp vad den går ut på, men även bjuder på intervjuer med bland annat John Carpenter. Inte så överdrivet givande, men roligt att se i alla fall.
Utöver detta finns det "rare clips" från "American Bandstand" med Dick Clark när han ledde en Elvis-special. Detta låter dock mer spännande än vad det egentligen är då det enda vi får se är bitarna med Dick Clark mellan de musikaliska bitarna som alltså inte är med. Lustigt nog kommenterar Clark faktumet om att Elvis hade en identisk tvilling som dog. "Tänk om det hade funnits två människor som såg ut som Elvis?" säger han ungefär och med tanke på hur många Elvis-imitatörer det finns och hur många "Elvis sightings" som rapporterats kanske det faktiskt är så…
Utöver detta finns det "rare clips" från "American Bandstand" med Dick Clark när han ledde en Elvis-special. Detta låter dock mer spännande än vad det egentligen är då det enda vi får se är bitarna med Dick Clark mellan de musikaliska bitarna som alltså inte är med. Lustigt nog kommenterar Clark faktumet om att Elvis hade en identisk tvilling som dog. "Tänk om det hade funnits två människor som såg ut som Elvis?" säger han ungefär och med tanke på hur många Elvis-imitatörer det finns och hur många "Elvis sightings" som rapporterats kanske det faktiskt är så…
TRE SAKER
1. Det är inte Kurt Russell som gör Elvis sångröst dock utan det är countrysångaren Ronnie McDowell som gör ett riktigt bra jobb. Russell gör å andra sidan ett jättebra jobb med att mima till dem och gestalta Elvis överlag.
2. Filmen gjordes för tv och visades på ABC. Då den blev mycket uppskattad blev det en runda på europeiska biografer.
3. Kurt Russell gjorde sin filmdebut i Elvis-filmen "Hjärta till salu!" (1963) där han spelar en liten pojke som sparkar på Elvis. Nästan 40 år senare spelade Russell en rånande Elvisimitatör i "3000 Miles to Graceland" (2001) och råkar ut för samma behandling när en liten pojke sparkar på honom.
2. Filmen gjordes för tv och visades på ABC. Då den blev mycket uppskattad blev det en runda på europeiska biografer.
3. Kurt Russell gjorde sin filmdebut i Elvis-filmen "Hjärta till salu!" (1963) där han spelar en liten pojke som sparkar på Elvis. Nästan 40 år senare spelade Russell en rånande Elvisimitatör i "3000 Miles to Graceland" (2001) och råkar ut för samma behandling när en liten pojke sparkar på honom.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Kurt Russell (10)
Kurt Russell (10)
