Den andra dimman
FILMENFör mig har "Dimman" i skräcksammanhang nästan uteslutande varit Stephen Kings oerhört långa novell - faktiskt längre än hans kortaste romaner - som inledde novellsamlingen med världens bästa namn: "Den förskräckliga apan". Novellen, "The Mist", publiceras ursprungligen 1980 vilket var samma år som John Carpenters "The Fog" kom, men utöver att båda berättelserna handlar om en dimma som för med sig otrevligheter är de inte alls speciellt lika. I Stephen Kings fall, vilket visades i Frank Darabonts film från 2008 eller en kortlivad Netflix-serie från 2017, var det Lovecraft-liknande monster som fanns i dimman. Här handlar det om spöken.
Jag ska erkänna att jag aldrig sett "The Fog/Dimman" tidigare. Det var en film som stod där och glodde på mig i videobutikens skräckhylla men det blev liksom aldrig så att jag såg den. Jag hade inte riktigt räknat med att den skulle innehålla en spökhistoria och dessvärre är det inte till dess fördel. Jag tycker spontant att det är ett lite för enkelt inslag i en skräckhistoria och sen stör jag mig på spöken som har järnkoll på tiden, in i minsta minut...
Den lilla nordkaliforniska fiskestaden Antonio Bay ska fira 100 år. Alltså prick 100 år precis när filmen börjar. Vi får fem minuter i tolvslaget höra spökhistorien om skeppet Elizabeth Dane som förliste i havet 100 år tidigare efter att en tjock dimma fått dem att styra skeppet galet. Enligt sägnen kommer de omkomna sjömännen att komma tillbaka när dimman gör det. En bit in i filmen kommer vi få veta den exakta sanningen till varför skeppet förliste och det är en mörk historia som sopats under mattan i 100 år men som nu kommer fram och hotar stadens invånare.
Mycket riktigt sveper den tjocka dimman in på 100-årsdagen. Först orsakar den störningar i maskiner och prylar men snart kommer hämndlystna och blodtörstiga varelser fram ur den och kräver sin hämnd. Några som ställer sig mot ondskan är DJ:n Stevie (Adrienne Barbeau), stadsbon Nick (Tom Atkins), liftaren Elizabeth (Jamie Lee Curtis) och prästen Malone (Hal Holbrook).
John Carpenter skrev filmen tillsammans med Debra Hill strax efter "Halloween" och man kan känna spår av slashergenren i denna film. Då tänker jag inte enbart på att Jamie Lee Curtis är med i båda, nej det är snarare hur dimmans varelser skildras. Här är en av filmens absolut starkaste kort. De är nämligen siluettliknande, ansiktslösa figurer som är bra mycket mer skrämmande och effektiva än detaljerade havslik som hade varit det naturliga sättet att gestalta dem. Väldigt bra, vilket hakar i tidens anda där skräcken uppstod i det man inte fick se utan fantiserade ihop själv. Steven Spielberg gjorde det ju så bra med "Jaws" några år tidigare även om det fanns vissa tekniska anledningar till det sparsmakade berättargreppet.
Som många andra klassiska skräckfilmer känner jag att jag går miste om något genom att inte ha det nostalgiska bandet till filmen. Att se den 41 år efter att den gjorts med väldigt många skräckfilmer innanför västen gynnar inte upplevelsen. Jag stör mig som sagt på att spökena har exakt koll på kalendern och jag tycker även att filmens struktur är lite sisådär, men det är förstås kul att ha sett den efter alla dessa år.
Jag ska erkänna att jag aldrig sett "The Fog/Dimman" tidigare. Det var en film som stod där och glodde på mig i videobutikens skräckhylla men det blev liksom aldrig så att jag såg den. Jag hade inte riktigt räknat med att den skulle innehålla en spökhistoria och dessvärre är det inte till dess fördel. Jag tycker spontant att det är ett lite för enkelt inslag i en skräckhistoria och sen stör jag mig på spöken som har järnkoll på tiden, in i minsta minut...
Den lilla nordkaliforniska fiskestaden Antonio Bay ska fira 100 år. Alltså prick 100 år precis när filmen börjar. Vi får fem minuter i tolvslaget höra spökhistorien om skeppet Elizabeth Dane som förliste i havet 100 år tidigare efter att en tjock dimma fått dem att styra skeppet galet. Enligt sägnen kommer de omkomna sjömännen att komma tillbaka när dimman gör det. En bit in i filmen kommer vi få veta den exakta sanningen till varför skeppet förliste och det är en mörk historia som sopats under mattan i 100 år men som nu kommer fram och hotar stadens invånare.
Mycket riktigt sveper den tjocka dimman in på 100-årsdagen. Först orsakar den störningar i maskiner och prylar men snart kommer hämndlystna och blodtörstiga varelser fram ur den och kräver sin hämnd. Några som ställer sig mot ondskan är DJ:n Stevie (Adrienne Barbeau), stadsbon Nick (Tom Atkins), liftaren Elizabeth (Jamie Lee Curtis) och prästen Malone (Hal Holbrook).
John Carpenter skrev filmen tillsammans med Debra Hill strax efter "Halloween" och man kan känna spår av slashergenren i denna film. Då tänker jag inte enbart på att Jamie Lee Curtis är med i båda, nej det är snarare hur dimmans varelser skildras. Här är en av filmens absolut starkaste kort. De är nämligen siluettliknande, ansiktslösa figurer som är bra mycket mer skrämmande och effektiva än detaljerade havslik som hade varit det naturliga sättet att gestalta dem. Väldigt bra, vilket hakar i tidens anda där skräcken uppstod i det man inte fick se utan fantiserade ihop själv. Steven Spielberg gjorde det ju så bra med "Jaws" några år tidigare även om det fanns vissa tekniska anledningar till det sparsmakade berättargreppet.
Som många andra klassiska skräckfilmer känner jag att jag går miste om något genom att inte ha det nostalgiska bandet till filmen. Att se den 41 år efter att den gjorts med väldigt många skräckfilmer innanför västen gynnar inte upplevelsen. Jag stör mig som sagt på att spökena har exakt koll på kalendern och jag tycker även att filmens struktur är lite sisådär, men det är förstås kul att ha sett den efter alla dessa år.
EXTRAMATERIALET
Som vanligt med Studio S:s utgåvor är det fullmatat med extramaterial. Den som har extra mycket tid kan se filmen med två olika kommentarspår. I övrigt finns det diverse gott och blandat i olika längder från olika sammanhang.
Ett intro till filmen med fasta franska undertexter kommer från en utgåva 2003. John Carpenter delar med sig av lite olika minnen från filmens tillkomst. Föga oväntat återfinns denna information i flera av de andra inslagen i och med att de kommer från olika källor,
Det färskaste och längsta inslaget är dokumentären "Retribution: Uncovering The Fog" från 2018 där experter och de involverade i filmen berättar det mesta, från manus till post-produktion under 45 minuter. Carpenter medverkar enbart i arkivmaterial och inga skådespelare uttalar sig alls.
Något snarlikt bjuds i 30-minutersdokumentären "Tales from The Mist: Inside the Fog", från 2002. Här medverkar både Carpenter och skådespelare i "färska" intervjuer, men även i äldre vilket man kan se mer av i den separata "Fear on Film".
Lite blandat småplock som storyboards, bildgallerier, teasers och bortklippt material ligger med, precis som ett litet påskägg. Det enda inslaget som inte har med filmen i sig att göra är en kortare dokumentär från 2018 som berättar om "ofilmade" Carpenter-filmer. Ett roligt och nördigt inslag.
Inget av extramaterialet har undertexter, vilket är synd.
Ett intro till filmen med fasta franska undertexter kommer från en utgåva 2003. John Carpenter delar med sig av lite olika minnen från filmens tillkomst. Föga oväntat återfinns denna information i flera av de andra inslagen i och med att de kommer från olika källor,
Det färskaste och längsta inslaget är dokumentären "Retribution: Uncovering The Fog" från 2018 där experter och de involverade i filmen berättar det mesta, från manus till post-produktion under 45 minuter. Carpenter medverkar enbart i arkivmaterial och inga skådespelare uttalar sig alls.
Något snarlikt bjuds i 30-minutersdokumentären "Tales from The Mist: Inside the Fog", från 2002. Här medverkar både Carpenter och skådespelare i "färska" intervjuer, men även i äldre vilket man kan se mer av i den separata "Fear on Film".
Lite blandat småplock som storyboards, bildgallerier, teasers och bortklippt material ligger med, precis som ett litet påskägg. Det enda inslaget som inte har med filmen i sig att göra är en kortare dokumentär från 2018 som berättar om "ofilmade" Carpenter-filmer. Ett roligt och nördigt inslag.
Inget av extramaterialet har undertexter, vilket är synd.
TRE SAKER
1. John Carpenter har givetvis gjort filmmusiken själv och det tar man inte miste på. Han har verkligen sin egen klang.
2. I den här filmen gör han dessutom en liten roll som prästen Malones assistent.
3. En remake av filmen gjordes 2005.
2. I den här filmen gör han dessutom en liten roll som prästen Malones assistent.
3. En remake av filmen gjordes 2005.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
