Skickligt om skrämmande ämne
FILMENFängelsefilmer verkar aldrig bli omoderna. Många är de filmer inom denna dramagenre som anses klassiska, "Midnight express", "Flykten från Alcatraz" och "Nyckeln till frihet", för att nämna några. Att deras popularitet inte avtar är egentligen märkligt, då de alla handlar om samma sak: En nyanländ fånge måste knyta kontakter, lära sig de oskrivna reglerna, handskas med de sadistiska och korrumperade kriminalvårdarna, få stryk ett par gånger, ge några kok stryk, förbereda sin spektakulära flykt och slutligen rymma. Det går säkerligen utmärkt att skriva en avhandling i ämnet, men här nöjer jag mig med att säga att det fiktiva fängelselivet består av delar som alla människor kan relatera till, och däri ligger dessa filmers popularitet.
Baserad på en verklig händelse, som på 90-talet fick stor uppmärksamhet i filmens ursprungsland Belgien, berättar "Hell in Tangier" om en busschaufför vid namn Marcel som oskyldigt fängslas under en tur till Marocko. Hans chef, också han med på resan, har utan Marcels vetskap försökt smuggla ett stort knarkparti tillbaka till Belgien. Någon har dock tipsat den Marockanska polisen, och Marcel, hans chef och en kollega sätts efter en farsartad rättegång i ett riktigt råtthål till fängelse, där de är dömda att tillbringa sex år. Hemma i Belgien inleder Marcels fru och svåger en lång kamp för att få hem honom, men det belgiska myndighetsmaskineriet arbetar långsamt, och det hela blir en utdragen process.
Detta är naturligtvis perfekt upplagt för en riktigt tårdrypande pekoral om orättvisa, byråkrati och kärlek som övervinner allt. Så trevligt då, att "Hell in Tangier" presenterar sin historia utan försköningar och överdriven sentimentalitet. Det hårda livet i ett marockanskt fängelse skildras med en känsla av vardag i vansinnet. När berättelsen väl besöker de territorier där publiken vanligtvis plockar fram näsdukarna håller sig kameran på behörigt avstånd och låter oss själva känna efter. Även filmmusiken håller sig i bakgrunden istället för att försöka tvinga fram en reflexmässig känslostorm.
Det är också uppfriskande att se huvudpersonen behandlas inte som något menlöst offer, utan som en anpassningsbar människa som trots sin oskuld kan lära sig leva det alltid hårda fängelselivet. Marcel har tillräckligt mycket Clint Eastwood i "Flykten från Alcatraz" i sig för att stå upp för sig själv, om vi säger så. Det är dock hans status som vanlig människa i en ovanlig situation som främst griper tag i tittaren. Om detta kan hända honom kan det lika gärna hända mig, känner jag, vilket är en ganska obehaglig kännsla.
Till det negativa hör en bagatellartad tv-känsla som filmen har lite svårt att skaka av sig, samt att ett par skådespelarinsatser inte är helt klockrena. Det är även lätt att känna att man sett allt detta förut, och särskilt "Midnight Express", som detta får ses som en belgisk variant av, spökar i många scener. "Hell in Tangier" är dock en väl fungerande historia, skickligt berättad om ett skrämmande ämne.
Baserad på en verklig händelse, som på 90-talet fick stor uppmärksamhet i filmens ursprungsland Belgien, berättar "Hell in Tangier" om en busschaufför vid namn Marcel som oskyldigt fängslas under en tur till Marocko. Hans chef, också han med på resan, har utan Marcels vetskap försökt smuggla ett stort knarkparti tillbaka till Belgien. Någon har dock tipsat den Marockanska polisen, och Marcel, hans chef och en kollega sätts efter en farsartad rättegång i ett riktigt råtthål till fängelse, där de är dömda att tillbringa sex år. Hemma i Belgien inleder Marcels fru och svåger en lång kamp för att få hem honom, men det belgiska myndighetsmaskineriet arbetar långsamt, och det hela blir en utdragen process.
Detta är naturligtvis perfekt upplagt för en riktigt tårdrypande pekoral om orättvisa, byråkrati och kärlek som övervinner allt. Så trevligt då, att "Hell in Tangier" presenterar sin historia utan försköningar och överdriven sentimentalitet. Det hårda livet i ett marockanskt fängelse skildras med en känsla av vardag i vansinnet. När berättelsen väl besöker de territorier där publiken vanligtvis plockar fram näsdukarna håller sig kameran på behörigt avstånd och låter oss själva känna efter. Även filmmusiken håller sig i bakgrunden istället för att försöka tvinga fram en reflexmässig känslostorm.
Det är också uppfriskande att se huvudpersonen behandlas inte som något menlöst offer, utan som en anpassningsbar människa som trots sin oskuld kan lära sig leva det alltid hårda fängelselivet. Marcel har tillräckligt mycket Clint Eastwood i "Flykten från Alcatraz" i sig för att stå upp för sig själv, om vi säger så. Det är dock hans status som vanlig människa i en ovanlig situation som främst griper tag i tittaren. Om detta kan hända honom kan det lika gärna hända mig, känner jag, vilket är en ganska obehaglig kännsla.
Till det negativa hör en bagatellartad tv-känsla som filmen har lite svårt att skaka av sig, samt att ett par skådespelarinsatser inte är helt klockrena. Det är även lätt att känna att man sett allt detta förut, och särskilt "Midnight Express", som detta får ses som en belgisk variant av, spökar i många scener. "Hell in Tangier" är dock en väl fungerande historia, skickligt berättad om ett skrämmande ämne.
EXTRAMATERIALET
Lyser med sin frånvaro
TRE SAKER
1. Mig veterligen den första belgiska film jag sett.
2. Eftersom manus krävde att Marcel skulle tappa 35 kilo i vikt spelades scenerna in i omvänd kronologisk ordning, så att skådespelaren Filip Peeters kunde äta upp sig istället för att svälta.
3. Bilden på denna utgåva är bland de bästa jag sett på en dvd. Tack och bock!
2. Eftersom manus krävde att Marcel skulle tappa 35 kilo i vikt spelades scenerna in i omvänd kronologisk ordning, så att skådespelaren Filip Peeters kunde äta upp sig istället för att svälta.
3. Bilden på denna utgåva är bland de bästa jag sett på en dvd. Tack och bock!
JOEL FORNBRANT (2007-08-06)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
