En absurd småstadsskildring med värme
FILMENNär Filip Hammar och Fredrik Wikingsson romandebuterade med "Tårtgeneralen" 2009 var jag intresserad och köpte boken. Jag hade gillat duons olika tv-program och böckerna "Två nötcreme och en Moviebox" (2003) samt "100 höjdare" (2004, baserad på tv-programmets första säsong). 2009-boken träffade inte riktigt lika rätt. Det var en verklighetsbaserad roman om Köping-originalet Hasse P som satte Västmanslandsorten på kartan genom att slå världsrekord och baka världens längsta smörgåstårta i mitten av 80-talet. Jag minns min läsning av boken som lite trög. Jag tyckte inte att Hammar/Wikingsson hade fått till tonen på ett sätt som tilltalade mig. Det blev mer en sorts reportagebok i romanskrud.
Kanske skulle jag tycka bättre om den i dag, för duons egen filmatisering "fritt efter boken" landar mycket bättre. Det är till och med en riktigt lyckad film som med både humor och allvar, värme och mörker, berättar en historia om en man som gjort så mycket fel men som vill göra något rätt för en gångs skull. Det regidebuterade paret har utökat historien genom att skriva in Filip Hammar och hans familj som karaktärer i historien (och Hammar har även lagt voiceover) och lyckas därmed ge huvudhistoriens absurdism ett mer realistisk skal med all den charm en småstad innehåller.
De som likt jag är trogna lyssnare av Fredrik och Filips podcast och regelbundna tittare av deras tv-program känner till pappa Lars Hammar och hans egenskaper, i filmen fint gestaltad av Jens Ohlin. Själva Tårtgeneralen - Hasse P - spelas av Mikael Persbrandt. Hasse P är en alkoholiserad entreprenör med dålig statistik. Hans "fakturafria" verksamheter slutar oftast på sämsta tänkbara vis. Han är visserligen ett original som har ambitioner men de flesta ser honom som ett skämt. När tv-programmet "Rekordmagazinet" fokuserar på Köping bänkar sig hela staden framför apparaterna men sätter kvällsfikat i halsen när deras älskade stad utses till Sveriges tråkigaste. Stämningen sjunker i bygden.
I Hasse P väcks då en idé. Han vill sätta staden på kartan genom ett smörgåstårtebak som ska placera Köping i Guinness rekordbok. Han engagerar bagarna Åsa (Agnes Lindström Bolmgren) och Pelle (Joel Wallón) som driver Café Bivur medan deras far Ivan (Tomas von Brömssen) apatiskt sörjer sin döda fru. Hasse P garanterar att tårtan kommer att bli ett lyckat jippo och lovar att marknadsföra det och sälja biljetter medan syskonen bakar bottnar.
Men hur lätt är det åstadkomma något när en hel stad bara vill att en man ska misslyckas? Hur länge lyckas alkoholisten hålla sig nykter innan pressen blir för hård?
Det som roar mig extra mycket med filmen är skildringen av en småstads kufar och original. De må inte vara galningar på något vis men i en småstad kan minsta lilla grej bli legendarisk. Mannen som kan rapa i en minut. Kvinnan som solar sig pepparkaksbrun. Lokaltidningsfotografen som tar en (1) bild och är nöjd. Fräcka pappan som kan backa skitlångt med bilen. Den inflyttade Stockholmskvinnan som får smeknamnet Dyr-Gunilla (Helena Bergström) bara för att hon är från huvudstaden. Och så vidare - "Tårtgeneralen" är fylld av den här typen av karaktärer som omringar de två huvudhistorierna, Hasse P:s äventyr och Filips relation med sin pappa. När filmen sedan slutar med att visa bilder på alla dessa bikaraktärer knyts säcken ihop otroligt snyggt - och det efter ett slut som får mina tårkanaler att öppnas.
Det är ingen perfekt komedi. Vissa stunder i filmen känns det som historien tappar ton eller fokus, men jag gillar helheten och framför allt den där värmen som får mig att treva efter näsdukarna. Jag hade verkligen inte räknat med den.
Kanske skulle jag tycka bättre om den i dag, för duons egen filmatisering "fritt efter boken" landar mycket bättre. Det är till och med en riktigt lyckad film som med både humor och allvar, värme och mörker, berättar en historia om en man som gjort så mycket fel men som vill göra något rätt för en gångs skull. Det regidebuterade paret har utökat historien genom att skriva in Filip Hammar och hans familj som karaktärer i historien (och Hammar har även lagt voiceover) och lyckas därmed ge huvudhistoriens absurdism ett mer realistisk skal med all den charm en småstad innehåller.
De som likt jag är trogna lyssnare av Fredrik och Filips podcast och regelbundna tittare av deras tv-program känner till pappa Lars Hammar och hans egenskaper, i filmen fint gestaltad av Jens Ohlin. Själva Tårtgeneralen - Hasse P - spelas av Mikael Persbrandt. Hasse P är en alkoholiserad entreprenör med dålig statistik. Hans "fakturafria" verksamheter slutar oftast på sämsta tänkbara vis. Han är visserligen ett original som har ambitioner men de flesta ser honom som ett skämt. När tv-programmet "Rekordmagazinet" fokuserar på Köping bänkar sig hela staden framför apparaterna men sätter kvällsfikat i halsen när deras älskade stad utses till Sveriges tråkigaste. Stämningen sjunker i bygden.
I Hasse P väcks då en idé. Han vill sätta staden på kartan genom ett smörgåstårtebak som ska placera Köping i Guinness rekordbok. Han engagerar bagarna Åsa (Agnes Lindström Bolmgren) och Pelle (Joel Wallón) som driver Café Bivur medan deras far Ivan (Tomas von Brömssen) apatiskt sörjer sin döda fru. Hasse P garanterar att tårtan kommer att bli ett lyckat jippo och lovar att marknadsföra det och sälja biljetter medan syskonen bakar bottnar.
Men hur lätt är det åstadkomma något när en hel stad bara vill att en man ska misslyckas? Hur länge lyckas alkoholisten hålla sig nykter innan pressen blir för hård?
Det som roar mig extra mycket med filmen är skildringen av en småstads kufar och original. De må inte vara galningar på något vis men i en småstad kan minsta lilla grej bli legendarisk. Mannen som kan rapa i en minut. Kvinnan som solar sig pepparkaksbrun. Lokaltidningsfotografen som tar en (1) bild och är nöjd. Fräcka pappan som kan backa skitlångt med bilen. Den inflyttade Stockholmskvinnan som får smeknamnet Dyr-Gunilla (Helena Bergström) bara för att hon är från huvudstaden. Och så vidare - "Tårtgeneralen" är fylld av den här typen av karaktärer som omringar de två huvudhistorierna, Hasse P:s äventyr och Filips relation med sin pappa. När filmen sedan slutar med att visa bilder på alla dessa bikaraktärer knyts säcken ihop otroligt snyggt - och det efter ett slut som får mina tårkanaler att öppnas.
Det är ingen perfekt komedi. Vissa stunder i filmen känns det som historien tappar ton eller fokus, men jag gillar helheten och framför allt den där värmen som får mig att treva efter näsdukarna. Jag hade verkligen inte räknat med den.
EXTRAMATERIALET
Filmens kommentarspår är väldigt fokuserat kring filmen, nästan lite för fokuserat. Med det menar jag att Filip och Fredrik är angelägna om att berätta ALLT om varenda scen. Inget fel med det, i princip, men på något sätt vittnar det om att de är debutanter även när det gäller kommentarspår. Något som är värt att notera är att paret bjuder på full transparens och kommenterar även misstag och scener de inte är helt nöjda med.
Det är befriande och gör att det är värt att lyssna på spåret, men om man förväntar sig den lite mer oberäkneliga tonen som finns i deras podcast blir man förstås lite besviken. Jag blir lite besviken på att spåret verkar vara någon sekund i osynk för när de poängterar vissa detaljer i scenerna har ögonblicket passerat. Lite trist.
Lika trist är bakomklippen som är ett tiotal korta segment utan något fokuserat sammanhang. Även här är ljudet osynkat och dessutom väldigt burkigt så det ger inte speciellt mycket att se dessa småklipp. Det är en liten besvikelse. Dels tycker jag att det förmodligen hade gått att göra ett betydligt matigare och bättre bakommaterial och dels minns jag klipp från inspelningen från regissörernas Instagramkonton som var roligare (till exempel när Mikael Persbrandt regisserar Filip under voiceoverinspelningarna).
Det är befriande och gör att det är värt att lyssna på spåret, men om man förväntar sig den lite mer oberäkneliga tonen som finns i deras podcast blir man förstås lite besviken. Jag blir lite besviken på att spåret verkar vara någon sekund i osynk för när de poängterar vissa detaljer i scenerna har ögonblicket passerat. Lite trist.
Lika trist är bakomklippen som är ett tiotal korta segment utan något fokuserat sammanhang. Även här är ljudet osynkat och dessutom väldigt burkigt så det ger inte speciellt mycket att se dessa småklipp. Det är en liten besvikelse. Dels tycker jag att det förmodligen hade gått att göra ett betydligt matigare och bättre bakommaterial och dels minns jag klipp från inspelningen från regissörernas Instagramkonton som var roligare (till exempel när Mikael Persbrandt regisserar Filip under voiceoverinspelningarna).
TRE SAKER
1. Robert Gustafsson var länge tänkt för rollen som Hasse P och det var bara strax innan inspelningarna drog igång som han klev av och angav att manuset var för dåligt som anledning. Det hade helt klart blivit en annan film med Gustafsson i rollen, både på gott och ont, men med facit i handen var det mer intressant med en skådespelare som inte är känd från speciellt komiska sammanhang i huvudrollen. Dessutom känns det som Gustafsson har gjort något liknande med "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och dess uppföljare.
2. Idén med att Tomas von Brömssens karaktär har sparat en uppblåsbar galge med sin avlidna frus luft kom från en historia Magnus Härenstam berättade i något sammanhang. Han hade hittat en sådan galge i en garderob efter sin frus bortgång och insett att luften i den var det sista han hade kvar av henne.
3. Kommentarspåret avslutas med att de säger att de är sugna på att göra en till film. Inte mig emot, och med "Trevligt folk" som föregångare behöver det nödvändigtvis inte bli en spelfilm igen nästa gång.
2. Idén med att Tomas von Brömssens karaktär har sparat en uppblåsbar galge med sin avlidna frus luft kom från en historia Magnus Härenstam berättade i något sammanhang. Han hade hittat en sådan galge i en garderob efter sin frus bortgång och insett att luften i den var det sista han hade kvar av henne.
3. Kommentarspåret avslutas med att de säger att de är sugna på att göra en till film. Inte mig emot, och med "Trevligt folk" som föregångare behöver det nödvändigtvis inte bli en spelfilm igen nästa gång.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Mikael Persbrandt (53)
Mikael Persbrandt (53)
