Ett adekvat slut som borde varit mer
FILMEN"Person of Interest" har varit en svajig upplevelse under sina fyra säsonger. Under den tredje säsongens bottennapp tappade man en hel del tittare och den nedåtgående trenden fortsatt även under säsong fyra. Därför stod det klart ganska tidigt att den femte skulle bli den sista. Men inte nog med det, de kortade ned den till de tretton avsnitt som nu finns ute på blu-ray.
Fördelen med detta är förstås att seriens författare kunnat koncentrera sig på att knyta ihop säcken och ge den ett värdigt avslut. När den femte säsongen tar sin början är lag Maskinen splittrat. Shaw är fortfarande försvunnen, Fusco utreds för mordet på gangsterkungen Dominic, Root jagas av Samaritans trupper och Finch och Reese försöker desperat att rädda Maskinen som befinner sig komprimerad och nedpackad i en attachéväska.
Så småningom korsas deras vägar igen och mycket handlar om att att svetsa ihop gänget igen för en sista offensiv. Alla är oense om hur de ska gå vidare. Framförallt Finch vill gå sin egen väg för att skydda de andra och det blir sånär på bekostnad av att Fusco vänder gänget ryggen. De här bitarna blir rätt tjatiga då ingen av dem, med undantag av Fusco, verkar fatta att de är starkare som grupp.
De flesta avsnitt bygger upp vägen fram mot den slutliga striden mot Samaritan men man lyckas klämma in några nummer som ska räddas. Utropstecknet är när Maskinen spottar ur sig numret som tillhör USA:s president. Här görs en intressant upptäckt när ett annat gäng från en annan stad presenterar sig som Maskinens tillgångar. Hur många grupper finns det där ute egentligen?
Det saknas dock den där riktiga nerven i avsnitten och det är tydligt att de nummer de ska rädda mest är utfyllnad när huvudintrigen inte räcker till. Reese fortsätter att dock att leverera charmiga one-liners och är den jag mest kommer att sakna nu när serien nått sitt slut. Finalen är okej och binder förstås ihop det mesta men jag hade väntat mig något maffigare, något mer storslaget. I stället blir det ett mer känslosamt klimax som känns okej men inte alls i nivå med avslutningarna på den första och fjärde säsongen.
Som helhet har "Person of Interest" varit en kul bekantskap som stuckit ut från mängden. Trots sin hyfsat realistiska tekniska grund har man hela tiden fått svälja en hel del fantasifullhet från manusförfattarna. Men det har fungerat därför att serien hela tiden har haft den där glimten i ögat. Reese har varit en klassisk osårbar 80-talshjälte och är för evigt inskriven i TV-historien. Huruvida serien som sådan kommer att stå sig i framtiden återstår att se, den har i alla fall aldrig varit tråkig.
Fördelen med detta är förstås att seriens författare kunnat koncentrera sig på att knyta ihop säcken och ge den ett värdigt avslut. När den femte säsongen tar sin början är lag Maskinen splittrat. Shaw är fortfarande försvunnen, Fusco utreds för mordet på gangsterkungen Dominic, Root jagas av Samaritans trupper och Finch och Reese försöker desperat att rädda Maskinen som befinner sig komprimerad och nedpackad i en attachéväska.
Så småningom korsas deras vägar igen och mycket handlar om att att svetsa ihop gänget igen för en sista offensiv. Alla är oense om hur de ska gå vidare. Framförallt Finch vill gå sin egen väg för att skydda de andra och det blir sånär på bekostnad av att Fusco vänder gänget ryggen. De här bitarna blir rätt tjatiga då ingen av dem, med undantag av Fusco, verkar fatta att de är starkare som grupp.
De flesta avsnitt bygger upp vägen fram mot den slutliga striden mot Samaritan men man lyckas klämma in några nummer som ska räddas. Utropstecknet är när Maskinen spottar ur sig numret som tillhör USA:s president. Här görs en intressant upptäckt när ett annat gäng från en annan stad presenterar sig som Maskinens tillgångar. Hur många grupper finns det där ute egentligen?
Det saknas dock den där riktiga nerven i avsnitten och det är tydligt att de nummer de ska rädda mest är utfyllnad när huvudintrigen inte räcker till. Reese fortsätter att dock att leverera charmiga one-liners och är den jag mest kommer att sakna nu när serien nått sitt slut. Finalen är okej och binder förstås ihop det mesta men jag hade väntat mig något maffigare, något mer storslaget. I stället blir det ett mer känslosamt klimax som känns okej men inte alls i nivå med avslutningarna på den första och fjärde säsongen.
Som helhet har "Person of Interest" varit en kul bekantskap som stuckit ut från mängden. Trots sin hyfsat realistiska tekniska grund har man hela tiden fått svälja en hel del fantasifullhet från manusförfattarna. Men det har fungerat därför att serien hela tiden har haft den där glimten i ögat. Reese har varit en klassisk osårbar 80-talshjälte och är för evigt inskriven i TV-historien. Huruvida serien som sådan kommer att stå sig i framtiden återstår att se, den har i alla fall aldrig varit tråkig.
EXTRAMATERIALET
Precis som i säsong fyra saknar jag ett kommentarspår. Det hade varit ett utmärkt tillfälle för exempelvis Jonathan Nolan att sammanfatta sin tankar om serien. Istället blir det tre kortare dokumentärer som till viss del tillgodoser den sammanfattningen, men inte helt. Två av dem är runda bords-samtal där skaparna tillsammans med Michael Emerson pratar om olika aspekter på serien och hur man tänkt kring olika förvecklingar.
I likhet med tidigare säsonger finns också ett panelsamtal från Comic-Con. Och precis som tidigare är det inspelat innan den föregående säsongen så det blir lite fel att få den till denna.
I likhet med tidigare säsonger finns också ett panelsamtal från Comic-Con. Och precis som tidigare är det inspelat innan den föregående säsongen så det blir lite fel att få den till denna.
TRE SAKER
1. Det har ryktats lite om en långfilm med gänget och även om seriens slut öppnar dörren för det är den stora frågan vilka karaktärer som kommer återvända för den.
2. Varje avsnitt har börjat med en talad monolog där Finchs har sammanfattat för tittaren vad serien handlar om. För att understryka maktkampen med Samaritan avbryts han här av John Greer (John Nolan) som ger en skruvad version av handlingen.
3. I extramaterialet försöker seriens ena skapare Jonathan Nolan ge sken av att man hela tiden avsett att låta serien avslutas nu. Det framstår som en kraftig efterhandskonstruktion.
2. Varje avsnitt har börjat med en talad monolog där Finchs har sammanfattat för tittaren vad serien handlar om. För att understryka maktkampen med Samaritan avbryts han här av John Greer (John Nolan) som ger en skruvad version av handlingen.
3. I extramaterialet försöker seriens ena skapare Jonathan Nolan ge sken av att man hela tiden avsett att låta serien avslutas nu. Det framstår som en kraftig efterhandskonstruktion.
THOMAS HELSING (2017-09-19)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
