Klassiskt krig
FILMEN"Where eagles dare", eller "Örnnästet" som jag först lärde känna den som, var antagligen den första krigsfilm jag såg. I ärlighetens namn tror jag inte att jag begrep speciellt mycket av handlingen på den tiden, utan det var snarare all rafflande action som etsade sig fast på näthinnan, i synnerhet Clint Eastwoods klassiska eldstrid med en k-pist i varje hand. Genom åren har jag många gånger återvänt till filmen, i början genom en sunkig videokopia inspelad från tv, och på senare år äntligen genom ett format som gör den rättvisa, dvd.
Filmen utspelar sig under andra världskriget. En grupp allierade soldater får i uppdrag att frita en tillfångatagen amerikansk general från "Örnnästet", en tysk fästning belägen på en otillgänglig alptopp. Den i huvudsak brittiska gruppen leds av major Smith (Richard Burton) och som inlånad amerikansk löjtnant återfinns Eastwood, här fortfarande färsk efter genombrottet med Sergio Leones dollartrilogi. Uppdraget, som från början verkar vara ganska tydligt, visar sig snart vara ett virrvarr av dubbelspel och förräderi.
Storyn ja, även om det inte var konstigt att man knappt fattade den som barn, är det inte helt lätt att hänga med i den som vuxen heller. Twistarna avlöser varandra i snabbt tempo, och under upplösningen blir det nästan löjligt många helomvändningar i handlingen. Detta är dock en del av charmen med "Where eagles dare", och filmen har mycket på grund av detta en hastighet som känns nästan modern. En bedrift med tanke på att den kom redan 1968.
Inledningen är dock ganska utdragen, men detta behövs för att etablera karaktärer och konflikter, och den gör filmens actionspäckade andra hälft så mycket roligare när vi väl kommit dit. Stridsscenerna i sig är inte realistiska för fem öre, utan det är romantiserad äventyrs- och spionaction inte helt olik James Bond som gäller. Jag skulle tro att ingen Hollywood-film fram till och med "Where eagles dare" innehåller så mycket pang-pang som den.
Till de mest minnesvärda scenerna hör, förutom Clintans k-pist-scen, den inledande fällskärmshoppningen över Österrikes snötäckta alper, ett fenomenalt fotat slagsmål i, utanpå och ovanpå en linbanevagn, samt en häftig biljakt mot slutet. Specialeffekterna håller för det mesta bra standard, och fallerar endast i några scener där bakprojektionen blir tydligt artificiell.
Värd att nämna är även den olycksbådande och dramatiska musiken, komponerad av Ron Goodwin och antagligen en av de bästa krigsfilmskompositionerna någonsin. Ingen som sett "Where Eagles Dare" kan heller glömma den brittiske skådespelaren Derren Nesbitts insats som den iskalle Gestapo-majoren Von Hapen, en av filmhistoriens mest minnesvärda nazister.
Jag kan inte komma på något direkt negativt att säga om denna klassiker. Den rekommenderas varmt till alla som har det minsta krigsfilmsintresse.
Filmen utspelar sig under andra världskriget. En grupp allierade soldater får i uppdrag att frita en tillfångatagen amerikansk general från "Örnnästet", en tysk fästning belägen på en otillgänglig alptopp. Den i huvudsak brittiska gruppen leds av major Smith (Richard Burton) och som inlånad amerikansk löjtnant återfinns Eastwood, här fortfarande färsk efter genombrottet med Sergio Leones dollartrilogi. Uppdraget, som från början verkar vara ganska tydligt, visar sig snart vara ett virrvarr av dubbelspel och förräderi.
Storyn ja, även om det inte var konstigt att man knappt fattade den som barn, är det inte helt lätt att hänga med i den som vuxen heller. Twistarna avlöser varandra i snabbt tempo, och under upplösningen blir det nästan löjligt många helomvändningar i handlingen. Detta är dock en del av charmen med "Where eagles dare", och filmen har mycket på grund av detta en hastighet som känns nästan modern. En bedrift med tanke på att den kom redan 1968.
Inledningen är dock ganska utdragen, men detta behövs för att etablera karaktärer och konflikter, och den gör filmens actionspäckade andra hälft så mycket roligare när vi väl kommit dit. Stridsscenerna i sig är inte realistiska för fem öre, utan det är romantiserad äventyrs- och spionaction inte helt olik James Bond som gäller. Jag skulle tro att ingen Hollywood-film fram till och med "Where eagles dare" innehåller så mycket pang-pang som den.
Till de mest minnesvärda scenerna hör, förutom Clintans k-pist-scen, den inledande fällskärmshoppningen över Österrikes snötäckta alper, ett fenomenalt fotat slagsmål i, utanpå och ovanpå en linbanevagn, samt en häftig biljakt mot slutet. Specialeffekterna håller för det mesta bra standard, och fallerar endast i några scener där bakprojektionen blir tydligt artificiell.
Värd att nämna är även den olycksbådande och dramatiska musiken, komponerad av Ron Goodwin och antagligen en av de bästa krigsfilmskompositionerna någonsin. Ingen som sett "Where Eagles Dare" kan heller glömma den brittiske skådespelaren Derren Nesbitts insats som den iskalle Gestapo-majoren Von Hapen, en av filmhistoriens mest minnesvärda nazister.
Jag kan inte komma på något direkt negativt att säga om denna klassiker. Den rekommenderas varmt till alla som har det minsta krigsfilmsintresse.
EXTRAMATERIALET
En cirka tio minuter lång kontemporär featurette inkluderas. Den ger en kort och tyvärr ganska ytlig bild av inspelningen av filmen. Även en biotrailer finns med på skivan.
TRE SAKER
1. Filmen var en stor hit hos publiken när den släpptes, och Warner Brothers mest inkomstbringande film 1968.
2. Alistair MacLean, författaren bakom bland annat "Kanonerna på Navarone" skrev manus till filmen, vilket han senare adapterade till en roman.
3. Regisserad av den bakom kameran inte särskilt aktive Brian G. Hutton. Bland övriga filmer på hans meritlista finns "Kellys hjältar" och "High road to China", Tom Sellecks Indiana Jones-surrogat.
2. Alistair MacLean, författaren bakom bland annat "Kanonerna på Navarone" skrev manus till filmen, vilket han senare adapterade till en roman.
3. Regisserad av den bakom kameran inte särskilt aktive Brian G. Hutton. Bland övriga filmer på hans meritlista finns "Kellys hjältar" och "High road to China", Tom Sellecks Indiana Jones-surrogat.
JOEL FORNBRANT (2007-10-06)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA