Krasst men skickligt om östfronten
FILMEN"Cross of Iron" från 1977 är kontroversielle regissören Sam Peckinpahs enda krigsfilm, men passar utan problem in i hans övriga produktion då den flitigt använder sig av dennes tidigare etablerade stilgrepp och berättande. Har man sett filmer som "The Getaway", "The Wild Bunch" och "Straw Dogs" vet man absolut vad man kan vänta sig, nämligen en krass skildring av en manlig värld med mycket blodigt våld i slow motion.
Och det är svårt att tänka sig en bättre skådeplats för en dylik historia än andra världskrigets östfront. Vi finner där ett tyskt förband lett av den rebelliske sergeanten Rolf Steiner (James Coburn). Steiner hyser ett gränslöst förakt för sina överordnade, men tillåts hållas tack vare sina goda egenskaper som soldat och ledare. Det är som upplagt för konflikt när bataljonsbefäl Stransky (Maximilian Schell), en preussisk aristokrat besatt av att tillägna sig den titulära tapperhetsmedaljen och obrydd om hur många meniga liv han måste offra i processen, anländer till fronten och tar befäl.
En hård strid mot de framryckande sovjeterna lämnar Steiner på militärsjukhus. Vid återkomsten till fronten finner sergeanten att Stransky sett sin chans att sno åt sig äran från en dödad officer, vilket han tänker uppnå genom att utpressa den homosexuelle löjtnant Triebig (Roger Fritz) att rekommendera honom för järnkorset. Men Stransky behöver också Steiners rekommendation, och när den senare hotar avslöja honom som en bluff ser det skrupellösa befälet ingen annan utväg än att röja sin underordnade ur vägen. De två militärerna måste försöka överlista varandra under brinnande reträtt från den överväldigande ryska armén.
Även om "Cross of Iron" är en krigsfilm i ordets rätta bemärkelse, är berättelsen snarare fokuserad på rivaliteten mellan Stransky och Steiner än kriget på östfrontens utgång. Peckinpah använder helt enkelt miljön för att förmedla sina antiauktoritära idéer och ideal, vilka Coburn förkroppsligar i gestaltningen av huvudkaraktären. Steiner förkastar utan förbehåll sina överordnade, även de vettiga och välmenande, vägrar delta i krigets mer mest barbariska delar och skrattar rakt i överhetens ansikte. "Cross of Iron" anses med rätta vara skarpt antikrig, men samtidigt är den en hyllning till soldaten som bara gör sitt jobb, och är i det avseendet tematiskt ganska lik Stanley Kubricks tidiga antikrigsepos "Paths of Glory".
Peckinpahs bidrag till krigsgenren är dock inte bara en rebellisk krigskildring, utan har många konstnärliga kvaliteter. Krigsscenerna är obevekligt realistiska men samtidigt skickligt stiliserade, främst genom användandet av slow motion. Inledningssekvensen där svartvita arkivbilder ställer livet hemma i Tyskland i kontrast till frontens fasor, samtidigt som man lömskt klipper in regisserade bilder gör förmodligen Oliver Stone grön av avund, och filmen är sannolikt en av de bästa i sitt slag när det kommer till att skildra krigets vardag ur perspektivet hos en tysk soldat.
Men alllt är inte frid och fröjd i Peckinpah-land. Berättelsen har en obekvämt komprimerad och nästan ofärdig känsla, som att man försökt få in för många händelser på för lite tid och ändå varit tvungen att hoppa över en massa. Samtidigt ges onödig speltid till helt ovidkommande scener, som exempelvis den där Steiner förför sin sjuksyster på militärsjukhuset i något som bara framstår som ett försök att stryka regissörens ego och driva hem poängen att Steiner är jävligt manlig, ifall någon skulle ha missat det. Typiskt Peckinpah. Filmens antiklimaktiska upplösning kommer dessutom från ingenstans och hör definitivt hemma i kategorin "WTF-slut på bra filmer".
"Cross of Iron" är en stundtals mycket bra krigsfilm med en ur Hollywood-perspektiv tämligen unik berättelse, bra skådespeleri och Peckinpahs typiska kompromisslösa anslag.
Och det är svårt att tänka sig en bättre skådeplats för en dylik historia än andra världskrigets östfront. Vi finner där ett tyskt förband lett av den rebelliske sergeanten Rolf Steiner (James Coburn). Steiner hyser ett gränslöst förakt för sina överordnade, men tillåts hållas tack vare sina goda egenskaper som soldat och ledare. Det är som upplagt för konflikt när bataljonsbefäl Stransky (Maximilian Schell), en preussisk aristokrat besatt av att tillägna sig den titulära tapperhetsmedaljen och obrydd om hur många meniga liv han måste offra i processen, anländer till fronten och tar befäl.
En hård strid mot de framryckande sovjeterna lämnar Steiner på militärsjukhus. Vid återkomsten till fronten finner sergeanten att Stransky sett sin chans att sno åt sig äran från en dödad officer, vilket han tänker uppnå genom att utpressa den homosexuelle löjtnant Triebig (Roger Fritz) att rekommendera honom för järnkorset. Men Stransky behöver också Steiners rekommendation, och när den senare hotar avslöja honom som en bluff ser det skrupellösa befälet ingen annan utväg än att röja sin underordnade ur vägen. De två militärerna måste försöka överlista varandra under brinnande reträtt från den överväldigande ryska armén.
Även om "Cross of Iron" är en krigsfilm i ordets rätta bemärkelse, är berättelsen snarare fokuserad på rivaliteten mellan Stransky och Steiner än kriget på östfrontens utgång. Peckinpah använder helt enkelt miljön för att förmedla sina antiauktoritära idéer och ideal, vilka Coburn förkroppsligar i gestaltningen av huvudkaraktären. Steiner förkastar utan förbehåll sina överordnade, även de vettiga och välmenande, vägrar delta i krigets mer mest barbariska delar och skrattar rakt i överhetens ansikte. "Cross of Iron" anses med rätta vara skarpt antikrig, men samtidigt är den en hyllning till soldaten som bara gör sitt jobb, och är i det avseendet tematiskt ganska lik Stanley Kubricks tidiga antikrigsepos "Paths of Glory".
Peckinpahs bidrag till krigsgenren är dock inte bara en rebellisk krigskildring, utan har många konstnärliga kvaliteter. Krigsscenerna är obevekligt realistiska men samtidigt skickligt stiliserade, främst genom användandet av slow motion. Inledningssekvensen där svartvita arkivbilder ställer livet hemma i Tyskland i kontrast till frontens fasor, samtidigt som man lömskt klipper in regisserade bilder gör förmodligen Oliver Stone grön av avund, och filmen är sannolikt en av de bästa i sitt slag när det kommer till att skildra krigets vardag ur perspektivet hos en tysk soldat.
Men alllt är inte frid och fröjd i Peckinpah-land. Berättelsen har en obekvämt komprimerad och nästan ofärdig känsla, som att man försökt få in för många händelser på för lite tid och ändå varit tvungen att hoppa över en massa. Samtidigt ges onödig speltid till helt ovidkommande scener, som exempelvis den där Steiner förför sin sjuksyster på militärsjukhuset i något som bara framstår som ett försök att stryka regissörens ego och driva hem poängen att Steiner är jävligt manlig, ifall någon skulle ha missat det. Typiskt Peckinpah. Filmens antiklimaktiska upplösning kommer dessutom från ingenstans och hör definitivt hemma i kategorin "WTF-slut på bra filmer".
"Cross of Iron" är en stundtals mycket bra krigsfilm med en ur Hollywood-perspektiv tämligen unik berättelse, bra skådespeleri och Peckinpahs typiska kompromisslösa anslag.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. I Sverige mer känd under biotiteln "Järnkorset".
2. Filmen är baserad på en bok av Willi Heinrich.
3. Sam Peckinpah regisserade endast två filmer till efter "Cross of Iron": "Convoy" 1978 och "The Osterman Weekend" 1983.
2. Filmen är baserad på en bok av Willi Heinrich.
3. Sam Peckinpah regisserade endast två filmer till efter "Cross of Iron": "Convoy" 1978 och "The Osterman Weekend" 1983.
JOEL FORNBRANT (2012-05-26)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA