Annorlunda krigsskildring på många vis
FILMENNär det blev klart att den alltid hyperintressante filmskaparen Christopher Nolan skulle göra en krigsfilm så kan jag inte påstå att jag direkt blev överlycklig. Men: tack vare att det var en Nolan-film visste jag i alla fall att "Dunkirk" skulle bli en annorlunda krigsfilm, och det blev det.
Historien är ett väldokumenterat kapitel ur den brittiska andra världskrigsboken. I skiftet mellan maj och juni 1940 har det gått illa för de brittiska och franska styrkorna. Tyskarna har omringat den franska kuststaden Dunkerque och sammanlagt 400 000 brittiska och franska soldater är strandsatta. På andra sidan engelska kanalen, i princip inom räckhåll, ligger Storbritannien, men det finns inget sätt att ta sig dit. Den brittiska flottan ligger i försvarsposition hemmavid i förebyggande syfte och de få båtar som vistas i kanalen riskerar att bombas sönder och samman av tyskarnas Luftwaffe. Den brittiska armén ser sig tvungna att beordra små privatbåtar att göra en insats för att hämta hem soldaterna, trots att det är en livsfarlig uppgift.
Nolans film berättar tre parallella historier. Till att börja med en om de soldater som står trampar på Dunkerques strand och sedan hamnar i havet på ett eller annat vis. Den historien täcker en vecka. Sedan har vi historien om privatbåten Moonstone där tre engelsmän tuffar iväg hemifrån för att plocka med så många soldater det kan. Den historien täcker en dag. Sist har vi historien om en Spitfire-pilot som satsar allt på att försvara de brittiska styrkorna. Den historien täcker en timme.
Alla tre historierna sammanstrålar till slut, men fram till dess berättas filmen icke-linjärt och det blir förstås lite knepigt att hålla isär när saker och ting sker. Det ger ju onekligen en lite annorlunda touch till storyn, och jag tycker nog att det fungerar i det långa loppet. Filmen har ingen direkt huvudperson. Mannen på omslaget är Fionn Whitehead som spelar en av alla de unga soldater som försöker komma hem. Han har en sorts huvudroll, men känns inte som någon huvudperson. Andra soldater av högre dignitet på land spelas av Kenneth Branagh och James D'Arcy. I planet är det Tom Hardy som rattar spakarna och på den lilla privatbåten är det Mark Rylance som är kapten. Men ingen är filmens huvudperson.
Som vanligt har Nolan samarbetat med sina traditionella partners (jodå, Michael Caine kan höras i en minimalisk biroll...), som den svensk-holländska fotografen Hoyte van Hoytema som skapat en närvarande och autentisk filmvärld, samt kompositören Hans Zimmer som absolut bidrar till filmens thrillerspänning med musik som nästan blir för påträngande. Det är absolut ett viktigt lager i filmen.
Sammanfattningsvis är filmen välgjord på alla sätt och vis, men jag blir inte överdrivet engagerad i historien. Jag är generellt sett inte speciellt road av andra världskrigsskildringar och även om "Dunkirk" är annorlunda på många vis finns det andra filmer av Nolan jag hellre ser om gång efter gång.
Historien är ett väldokumenterat kapitel ur den brittiska andra världskrigsboken. I skiftet mellan maj och juni 1940 har det gått illa för de brittiska och franska styrkorna. Tyskarna har omringat den franska kuststaden Dunkerque och sammanlagt 400 000 brittiska och franska soldater är strandsatta. På andra sidan engelska kanalen, i princip inom räckhåll, ligger Storbritannien, men det finns inget sätt att ta sig dit. Den brittiska flottan ligger i försvarsposition hemmavid i förebyggande syfte och de få båtar som vistas i kanalen riskerar att bombas sönder och samman av tyskarnas Luftwaffe. Den brittiska armén ser sig tvungna att beordra små privatbåtar att göra en insats för att hämta hem soldaterna, trots att det är en livsfarlig uppgift.
Nolans film berättar tre parallella historier. Till att börja med en om de soldater som står trampar på Dunkerques strand och sedan hamnar i havet på ett eller annat vis. Den historien täcker en vecka. Sedan har vi historien om privatbåten Moonstone där tre engelsmän tuffar iväg hemifrån för att plocka med så många soldater det kan. Den historien täcker en dag. Sist har vi historien om en Spitfire-pilot som satsar allt på att försvara de brittiska styrkorna. Den historien täcker en timme.
Alla tre historierna sammanstrålar till slut, men fram till dess berättas filmen icke-linjärt och det blir förstås lite knepigt att hålla isär när saker och ting sker. Det ger ju onekligen en lite annorlunda touch till storyn, och jag tycker nog att det fungerar i det långa loppet. Filmen har ingen direkt huvudperson. Mannen på omslaget är Fionn Whitehead som spelar en av alla de unga soldater som försöker komma hem. Han har en sorts huvudroll, men känns inte som någon huvudperson. Andra soldater av högre dignitet på land spelas av Kenneth Branagh och James D'Arcy. I planet är det Tom Hardy som rattar spakarna och på den lilla privatbåten är det Mark Rylance som är kapten. Men ingen är filmens huvudperson.
Som vanligt har Nolan samarbetat med sina traditionella partners (jodå, Michael Caine kan höras i en minimalisk biroll...), som den svensk-holländska fotografen Hoyte van Hoytema som skapat en närvarande och autentisk filmvärld, samt kompositören Hans Zimmer som absolut bidrar till filmens thrillerspänning med musik som nästan blir för påträngande. Det är absolut ett viktigt lager i filmen.
Sammanfattningsvis är filmen välgjord på alla sätt och vis, men jag blir inte överdrivet engagerad i historien. Jag är generellt sett inte speciellt road av andra världskrigsskildringar och även om "Dunkirk" är annorlunda på många vis finns det andra filmer av Nolan jag hellre ser om gång efter gång.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet har placerats på en egen skiva och utgörs av en rejäl mängd kortare filmer som kan ses i ett svep och då tillsammans blir en bakomfilm som nästan är exakt lika lång som huvudfilmen.
Här kan man givetvis se det mesta som har med filmens tillkomst att göra, med en viss tonvikt på filmteknik och skapande, snarare än att skådespelare sitter och strösslar lovord om varandra. Det är faktiskt ganska få av skådespelarna som medverkar i bakomfilmen och i stället får de som vanligtvis befinner sig bakom kameran på ett eller annat vis komma till tals.
Det man tar med sig härifrån är att Christopher Nolan har en ganska negativ inställning till moderna CGI-lösningar och helst vill göra allt "in-camera" och dra nytta av gamla tekniker och lösningar för att åstadkomma det. Äktheten är viktig och därför används gamla skepp och flygplan och skådespelarna som spelar piloter sitter inte mot en greenscreen utan flygs upp (av andra piloter) i luften. Allt detta märks på slutresultatet.
Det framgår även att Nolan inte utsätter skådespelare för saker utan att själv ha gjort det. Så han sitter i plan eller guppar runt i vatten. En rolig konsekvens av detta är när produktionen flyttas till en behaglig tank i USA gnäller Nolan och Hoyte van Hoytema att det plötsligt är för bekvämt!
Bakomfilmen ger ett matigt komplement till filmen för stunden, men är inget extramaterial man golvas av och väljer att se om igen.
Här kan man givetvis se det mesta som har med filmens tillkomst att göra, med en viss tonvikt på filmteknik och skapande, snarare än att skådespelare sitter och strösslar lovord om varandra. Det är faktiskt ganska få av skådespelarna som medverkar i bakomfilmen och i stället får de som vanligtvis befinner sig bakom kameran på ett eller annat vis komma till tals.
Det man tar med sig härifrån är att Christopher Nolan har en ganska negativ inställning till moderna CGI-lösningar och helst vill göra allt "in-camera" och dra nytta av gamla tekniker och lösningar för att åstadkomma det. Äktheten är viktig och därför används gamla skepp och flygplan och skådespelarna som spelar piloter sitter inte mot en greenscreen utan flygs upp (av andra piloter) i luften. Allt detta märks på slutresultatet.
Det framgår även att Nolan inte utsätter skådespelare för saker utan att själv ha gjort det. Så han sitter i plan eller guppar runt i vatten. En rolig konsekvens av detta är när produktionen flyttas till en behaglig tank i USA gnäller Nolan och Hoyte van Hoytema att det plötsligt är för bekvämt!
Bakomfilmen ger ett matigt komplement till filmen för stunden, men är inget extramaterial man golvas av och väljer att se om igen.
TRE SAKER
1. Christopher Nolan är knappast först, och sannolikt inte sist med att filma händelserna vid Dunkirk. "Dunkerque - helvetesstranden" (1958, för övrigt en mäktigt bra titel!) med bland annat John Mills och Richard Attenborough i huvudrollerna är möjligen den första. Den senaste kom parallellt med Nolans film och det var "Operation Dunkirk" från "kvalitetsbolaget" Asylum, som brukar skyffla ut en B-film och rida på en betydligt större films framgångar.
2. Precis som på många andra av Nolans filmer så växlar bildration från sekvens till sekvens, i det här fallet från bredbilden 2.20:1 till 1.78:1 när IMAX-kamerorna utnyttjas till max.
3. Nolan och hans fru, till lika producent, Emma Thomas åkte inför produktionen av filmen över engelska kanalen för att landa i Dunkirk med en småbåt. Trots det korta avståndet gjorde det ostadiga vädret att resan tog 19 timmar.
2. Precis som på många andra av Nolans filmer så växlar bildration från sekvens till sekvens, i det här fallet från bredbilden 2.20:1 till 1.78:1 när IMAX-kamerorna utnyttjas till max.
3. Nolan och hans fru, till lika producent, Emma Thomas åkte inför produktionen av filmen över engelska kanalen för att landa i Dunkirk med en småbåt. Trots det korta avståndet gjorde det ostadiga vädret att resan tog 19 timmar.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Kenneth Branagh (10)
Kenneth Branagh (10)
