Tragiskt och absurt och dessvärre sant
FILMENDe flesta sportintresserade, speciellt de som hänger med i vinter-OS, och möjligen de som gillar saftigt skvaller minns incidenten där den amerikanska konståkerskan Nancy Kerrigan fick sitt ena ben misshandlat och spåren ledde till konkurrenten Tonya Harding. Detta var 1994 och bara en månad innan spelen i Lillehammer, men det var en incident som än i dag ger ringar på vattnet.
Fredrik Wikingsson och Filip Hammar träffade Tonya Harding tio år efter incidenten i andra säsongen av deras "High Chaparall" och vad jag minns av det programmet var att Harding var en tuff och härdad kvinna som bytt karriär. Det karriärsbytet framkommer även i filmens slut.
Spelfilmen "I, Tonya" med en Oscarsnominerad Margot Robbie i huvudrollen gör ett gott försök att skildra vad som hände, varför det hände och hur Tonyas väg till att bli en av USA:s bästa åkare egentligen kom till. Detta berättas genom fejkade dokumentära intervjuer med karaktärerna, vanliga dramascener och scener där karaktärerna bryter "den fjärde väggen" och pratar med tittaren. Historien tar sin början när en knappt fyraårig Tonya får börja åka skridskor med de större flickorna. Eller får och får - hennes kedjerökande, osmidiga och vulgärt osympatiska mamma LaVona (Allison Janney) propsar på att det måste ske, och tränaren Diane Rawlinson (Julianne Nicholson) har inte mycket att säga till om. Diane ser dock talangen och blir under många år Tonyas tränare.
För talang har hon. Men hyfs och en fin bakgrund har hon inte och white trash-stämpeln lyser igenom oavsett hur bra hon åker och hur väl hon sköter sina kort. Men trägen vinner, och Tonya blir en riktigt bra åkerska. Den första som sätter det mycket komplicerade hoppet trippelaxel, till exempel.
Någonstans längs med vägen träffar hon Jeff Gillooly (Sebastian Stan i växlande gräslig mustasch/skägg) och blir förälskad. Mamma LaVona suckar och ojar sig över att dottern fallit för första bästa fåntratt som kallat henne söt, men förhållandet håller i sig och de gifter sig. Och de slår varandra, om och om och om igen. Det är ett våldsamt äktenskap, och Tonya är van vid att få på käften hemifrån. Hon kan alltid resa sig, borsta bort dammet och torka bort blodet...
Så småningom landar vi i den berömda incidenten, vars detaljer är fascinerande i sin idioti. Filmen är i grund och botten en tragisk historia som slätas över med ett humoristiskt yttre. Men skrattet fastnar i halsen. Tonya Harding har levt ett liv som få andra och fått ta konsekvenser av andras handlingar. Historien är lite svår att smälta, samtidigt som karaktärerna är fascinerande och skådespelarinsatserna lysande. På sätt och vis önskar jag att historien inte vore sann och att filmen skruvats till lite mer, men tragiskt nog är den sann och allt det absurda som händer, skedde på riktigt.
Fredrik Wikingsson och Filip Hammar träffade Tonya Harding tio år efter incidenten i andra säsongen av deras "High Chaparall" och vad jag minns av det programmet var att Harding var en tuff och härdad kvinna som bytt karriär. Det karriärsbytet framkommer även i filmens slut.
Spelfilmen "I, Tonya" med en Oscarsnominerad Margot Robbie i huvudrollen gör ett gott försök att skildra vad som hände, varför det hände och hur Tonyas väg till att bli en av USA:s bästa åkare egentligen kom till. Detta berättas genom fejkade dokumentära intervjuer med karaktärerna, vanliga dramascener och scener där karaktärerna bryter "den fjärde väggen" och pratar med tittaren. Historien tar sin början när en knappt fyraårig Tonya får börja åka skridskor med de större flickorna. Eller får och får - hennes kedjerökande, osmidiga och vulgärt osympatiska mamma LaVona (Allison Janney) propsar på att det måste ske, och tränaren Diane Rawlinson (Julianne Nicholson) har inte mycket att säga till om. Diane ser dock talangen och blir under många år Tonyas tränare.
För talang har hon. Men hyfs och en fin bakgrund har hon inte och white trash-stämpeln lyser igenom oavsett hur bra hon åker och hur väl hon sköter sina kort. Men trägen vinner, och Tonya blir en riktigt bra åkerska. Den första som sätter det mycket komplicerade hoppet trippelaxel, till exempel.
Någonstans längs med vägen träffar hon Jeff Gillooly (Sebastian Stan i växlande gräslig mustasch/skägg) och blir förälskad. Mamma LaVona suckar och ojar sig över att dottern fallit för första bästa fåntratt som kallat henne söt, men förhållandet håller i sig och de gifter sig. Och de slår varandra, om och om och om igen. Det är ett våldsamt äktenskap, och Tonya är van vid att få på käften hemifrån. Hon kan alltid resa sig, borsta bort dammet och torka bort blodet...
Så småningom landar vi i den berömda incidenten, vars detaljer är fascinerande i sin idioti. Filmen är i grund och botten en tragisk historia som slätas över med ett humoristiskt yttre. Men skrattet fastnar i halsen. Tonya Harding har levt ett liv som få andra och fått ta konsekvenser av andras handlingar. Historien är lite svår att smälta, samtidigt som karaktärerna är fascinerande och skådespelarinsatserna lysande. På sätt och vis önskar jag att historien inte vore sann och att filmen skruvats till lite mer, men tragiskt nog är den sann och allt det absurda som händer, skedde på riktigt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Många nomineringar har ramlat ned över filmen och Maggie Robbie, men det var Allison Janney som blev den stora vinnaren med birollsvinster på både Golden Globe och Oscarsgalan. Mycket välförtjänt då Janney gör en magisk insats i en av de tristaste frisyrer man kan hitta.
2. I slutet av filmen blir det lite verkliga bilder där det går att se att likheterna mellan karaktärerna och de verkliga figurerna är stora. En som är oväntat lik är Paul Walter Hauser som spelar Jeff Gilloolys kompis Shawn, en helt verklighetsfrånvänd figur som kallade sig för Tonyas livvakt.
3. Det är mycket musik i filmen och en del intressanta låtval. Tidsmässigt känns låtarna inte helt rätt, och emellanåt känns de till och med fel för scenerna, men de säger i alla fall något och jag hittade ett par låtar att peta in i min Spotifylista.
2. I slutet av filmen blir det lite verkliga bilder där det går att se att likheterna mellan karaktärerna och de verkliga figurerna är stora. En som är oväntat lik är Paul Walter Hauser som spelar Jeff Gilloolys kompis Shawn, en helt verklighetsfrånvänd figur som kallade sig för Tonyas livvakt.
3. Det är mycket musik i filmen och en del intressanta låtval. Tidsmässigt känns låtarna inte helt rätt, och emellanåt känns de till och med fel för scenerna, men de säger i alla fall något och jag hittade ett par låtar att peta in i min Spotifylista.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
