Seg humorklassiker som åldrats uselt
FILMEN"Chicagoexpressen" minns jag från videobutikernas hyllor under 80-talet. Där fanns det en hel avdelning med Gene Wilder/Richard Pryor-filmer. Minns jag, i själv verket var det nog inte så eftersom duon bara totalt gjorde fyra filmer tillsammans, varav två efter min huvudsakliga tid i videobutikerna. Utöver "Chicagoexpressen" var det "Dårfinkarna" (1980), "Hör upp, blindstyre!" (1989) och "Se upp igen, blindstyre" (1991).
Men denna var alltså först och kom 1976. Även om jag minns den från hyllorna så har jag inget minne av att jag sett den tidigare, i alla fall inte i sin helhet. Så här 42 år senare såg jag fram emot att bänka mig och ta del av den "skrattorkan" som sågs av 775 000 svenskar på bio (enligt framsidan). På baksidan av omslaget finns citat från dåtida svenska recensioner som bland annat tyckte att filmen var "en sällsynt lyckad blandning av komedi och äventyrsfilm, med ett högt uppskruvat tempo".
Mja. Det dumma med att ta del av sådana här uppenbara klassiker långt senare är de faktiskt inte är så bra. Jag säger inte att allt som är gammalt är dåligt, men ibland är det tydligt att vissa komedier åldrats oerhört dåligt och att dramaturgin förr inte alls fungerar nu. Ett bra exempel på det är att filmens näst största namn Richard Pryor inte gör entré i historien förrän en hel timme in i historien!
Alltså är det Gene Wilder som är huvudperson. Han spelar en bokförläggare som kliver på tåget till Chicago i Los Angeles, en resa som tar flera dagar, men George kan i alla fall njuta av en förstaklasshytt med alla bekvämligheter. Som till exempel en trasig dörr till hytten bredvid där Hilly (Jill Clayburgh) byter om halvnaken. George ursäktar sig och tåget börjar rulla. Av luttrade säljaren och pendlaren Sweet (Ned Beatty) får George veta att den långa tågresan är rena drömmen för den som vill snuska loss med de villiga damerna. "De blir sugna av dunket", säger Sweet som menar att hittar man rätt kvinna kan man göka hela resan... När Sweet börjar limma på Hilly slutar det givetvis med att han får en drink nedhälld i byxan och i stället intresserar sig Hilly för George. De har ju redan haft ett litet moment och efter ett långt förspel med cocktails, mat, vin och champagne landar de i en gemensam säng och de sexuellt laddade replikerna står som spön i backen.
Så här långt in i filmen, kanske en halvtimme, har jag skrattat exakt noll gånger och det "uppskruvade tempot" har jag inte känt av. I stället är det en väldigt seg historia som dryper av snuskiga eufemismer. Men mitt när akten ska börja ser George hur en skjuten man fladdrar förbi utanför fönstret. Dagen därpå identifierar han mannen som Hillys chef, professor Schreiner (Stefan Gierasch), och när han går till professorns hytt för att bekräfta att mannen är borta möts han av ett gäng skurkaktiga typer som bokstavligt talat kastar George av tåget.
Någonstans på bondvischan måste George komma på hur han ska ta sig tillbaka till tåget, för han är övertygad om att Hilly är i fara. Så småningom ska George stöta på tjuven Grover (Richard Pryor), dock efter att ha kommit tillbaka på tåget och kastats av igen, och historien intensifieras till en lite mer actionbetonad thriller som egentligen blir allt mer ologisk ju närmare slutstationen vi kommer.
Tyvärr fungerar inte dessa två timmar alls på mig i modern tid. Skämten är sexistiska och rasistiska och aldrig roliga och jag hade behövt något sorts nostalgiskt band till filmen för att känna mig underhållen. Man kan jämföra med "Foul Play" ("Tjejen som visste för mycket") som manusförfattaren Colin Higgins skrev två år senare. Det var också en sorts komedithriller som alltså verkar varit en genre som fungerade då. Den såg jag som ung och kunde 2012 när den kom på DVD i Sverige ändå uppskatta lite grann trots att den, precis som "Chicagoexpressen", var alldeles för lång.
Sammanfattningsvis kan man säga att allt var inte bättre förr.
Men denna var alltså först och kom 1976. Även om jag minns den från hyllorna så har jag inget minne av att jag sett den tidigare, i alla fall inte i sin helhet. Så här 42 år senare såg jag fram emot att bänka mig och ta del av den "skrattorkan" som sågs av 775 000 svenskar på bio (enligt framsidan). På baksidan av omslaget finns citat från dåtida svenska recensioner som bland annat tyckte att filmen var "en sällsynt lyckad blandning av komedi och äventyrsfilm, med ett högt uppskruvat tempo".
Mja. Det dumma med att ta del av sådana här uppenbara klassiker långt senare är de faktiskt inte är så bra. Jag säger inte att allt som är gammalt är dåligt, men ibland är det tydligt att vissa komedier åldrats oerhört dåligt och att dramaturgin förr inte alls fungerar nu. Ett bra exempel på det är att filmens näst största namn Richard Pryor inte gör entré i historien förrän en hel timme in i historien!
Alltså är det Gene Wilder som är huvudperson. Han spelar en bokförläggare som kliver på tåget till Chicago i Los Angeles, en resa som tar flera dagar, men George kan i alla fall njuta av en förstaklasshytt med alla bekvämligheter. Som till exempel en trasig dörr till hytten bredvid där Hilly (Jill Clayburgh) byter om halvnaken. George ursäktar sig och tåget börjar rulla. Av luttrade säljaren och pendlaren Sweet (Ned Beatty) får George veta att den långa tågresan är rena drömmen för den som vill snuska loss med de villiga damerna. "De blir sugna av dunket", säger Sweet som menar att hittar man rätt kvinna kan man göka hela resan... När Sweet börjar limma på Hilly slutar det givetvis med att han får en drink nedhälld i byxan och i stället intresserar sig Hilly för George. De har ju redan haft ett litet moment och efter ett långt förspel med cocktails, mat, vin och champagne landar de i en gemensam säng och de sexuellt laddade replikerna står som spön i backen.
Så här långt in i filmen, kanske en halvtimme, har jag skrattat exakt noll gånger och det "uppskruvade tempot" har jag inte känt av. I stället är det en väldigt seg historia som dryper av snuskiga eufemismer. Men mitt när akten ska börja ser George hur en skjuten man fladdrar förbi utanför fönstret. Dagen därpå identifierar han mannen som Hillys chef, professor Schreiner (Stefan Gierasch), och när han går till professorns hytt för att bekräfta att mannen är borta möts han av ett gäng skurkaktiga typer som bokstavligt talat kastar George av tåget.
Någonstans på bondvischan måste George komma på hur han ska ta sig tillbaka till tåget, för han är övertygad om att Hilly är i fara. Så småningom ska George stöta på tjuven Grover (Richard Pryor), dock efter att ha kommit tillbaka på tåget och kastats av igen, och historien intensifieras till en lite mer actionbetonad thriller som egentligen blir allt mer ologisk ju närmare slutstationen vi kommer.
Tyvärr fungerar inte dessa två timmar alls på mig i modern tid. Skämten är sexistiska och rasistiska och aldrig roliga och jag hade behövt något sorts nostalgiskt band till filmen för att känna mig underhållen. Man kan jämföra med "Foul Play" ("Tjejen som visste för mycket") som manusförfattaren Colin Higgins skrev två år senare. Det var också en sorts komedithriller som alltså verkar varit en genre som fungerade då. Den såg jag som ung och kunde 2012 när den kom på DVD i Sverige ändå uppskatta lite grann trots att den, precis som "Chicagoexpressen", var alldeles för lång.
Sammanfattningsvis kan man säga att allt var inte bättre förr.
EXTRAMATERIALET
Glädjande nog har en gammal bakomfilm dammats fram till denna utgåva. Filmen är sannolikt producerad som reklam för tv när det begav sig och skildrar inspelningen med bilder bakom kulisserna och en del intervjuer på åtta dryga minuter.
En sak som är värd att notera är hur gräslig bild filmen har. Låt gå för att det är en över 40 år gammal tv-produktion, men utdragen ur filmen ser verkligen bedrövliga ut. Men man kan vända på det: den digitala restaureringen som gjorts till blu-ray-utgåvan har gjort susen, för filmen ser riktigt bra ut.
Bakomfilmen kompletteras av trailers och bilder.
En sak som är värd att notera är hur gräslig bild filmen har. Låt gå för att det är en över 40 år gammal tv-produktion, men utdragen ur filmen ser verkligen bedrövliga ut. Men man kan vända på det: den digitala restaureringen som gjorts till blu-ray-utgåvan har gjort susen, för filmen ser riktigt bra ut.
Bakomfilmen kompletteras av trailers och bilder.
TRE SAKER
1. Något som verkligen daterar filmen är den uppenbara rasismen. Richard Pryor hinner knappt visa sig innan någon kallar honom för "nigger". Och det återkommer flera gånger.
2. I en sekvens instruerar Pryor Wilder till att sminka sig till en svart man med hjälp av skoputs. Det hela ebbar ut i en sekvens där Wilder spelar en stereotyp som övar på att vara "svart" i en toalett. Ursprungligen filmades en scen där en vit man kom in på toaletten och direkt köpte Wilder som svart, men Pryor tyckte att det var lite väl rasistiskt och föreslog till regissören Arthur Hiller det skulle vara roligare om en svart man kom in och såg igenom bluffen utan problem. Hiller vägrade filma om scenen varpå Pryor vägrade vara med mer i filmen tills scenen ändrades. Slutligen gick Hiller med på Pryors krav och scenen gjordes om.
3. Richard Kiel spelar en gigantisk skurk med metalltänder. Det känner vi igen från hans insatser som Jaws i några James Bond-filmer, men den här rollen var först. Bondfilmerna "Älskade spion" och "Moonraker" kom 1977 och 1979.
2. I en sekvens instruerar Pryor Wilder till att sminka sig till en svart man med hjälp av skoputs. Det hela ebbar ut i en sekvens där Wilder spelar en stereotyp som övar på att vara "svart" i en toalett. Ursprungligen filmades en scen där en vit man kom in på toaletten och direkt köpte Wilder som svart, men Pryor tyckte att det var lite väl rasistiskt och föreslog till regissören Arthur Hiller det skulle vara roligare om en svart man kom in och såg igenom bluffen utan problem. Hiller vägrade filma om scenen varpå Pryor vägrade vara med mer i filmen tills scenen ändrades. Slutligen gick Hiller med på Pryors krav och scenen gjordes om.
3. Richard Kiel spelar en gigantisk skurk med metalltänder. Det känner vi igen från hans insatser som Jaws i några James Bond-filmer, men den här rollen var först. Bondfilmerna "Älskade spion" och "Moonraker" kom 1977 och 1979.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
