Femton år av svartvit polsk kärlek
FILMENFörst lite nördigt knorr: Jag är lite besatt av filmratior och kan inte riktigt förstå varför man i moderna tider väljer att backa till det minst filmiska formatet 1.33:1, det vill säga gammalt tjock-tv-format, när man vill berätta sin historia. Å ena sidan kan jag förstå att polacken Pawel Pawlikowski gör detta för att historien utspelar sig mellan 1949 och 1965 och dessutom filmas i svartvitt och på det viset känns mer gammal. Men å andra sidan faller det när jag läser att Pawlikowski faktiskt tänkte göra filmen i färg och då är halva grejen borta.
Men strunt samma: Denna detalj irriterar jag mig på ungefär lika långt in i filmtittningen som det tagit er att läsa dessa rader.
Efter kriget åker pianisten Wiktor (Tomasz Kot), koreografen Irena (Agata Kulesza) och managern Kaczmarek (Borys Szyc) runt på den polska landsbygden och dokumenterar folkets visor och sånger. Planen är att sätta ihop en sorts föreställning som ska skildra Polens historia och nuläge genom musik. De har auditions med sångerskor och dansare och Wiktor fastnar direkt för sångerskan Zula (Joanna Kulig) som har det där lilla extra. De har helt skilda bakgrunder men ett frö planteras som blommar ut till en passionerad kärlek två år senare när föreställningen är klar. I samband med det uppmanas de att få in mer politisk propaganda i den, något som Kaczmarek direkt går med på samtidigt som Wiktor och Irena känner sig väldigt obekväma med upplägget.
Wiktor vill hoppa av och föreslår att han och Zula ska ta sig till Paris, men hon sviker honom i sista sekunden. Trots det ska deras vägar korsas då och då under de kommande åren, hela tiden i nya länder och under nya förutsättningar, men med samma passionerade kärlek i botten.
Liknande historier har berättats förr men kanske inte i den här miljön där efterkrigstidens oroliga och kalla klimat blir ytterligare ett hinder för vårt kärlekspar. Det är något som särskiljer "Cold War" från andra kärleksdraman. Jag gillar hur musiken går som en röd tråd genom hela historien. I Paris blir Wiktor jazzpianist och även Zula ska så småningom hamna inom jazzvärlden. Vi får dessutom höra flera olika varianter av de där polska visorna, i flera olika utföranden. Det är också en tidsmarkör på något vis.
Detta till trots har jag lite svårt att bli drabbad av filmen. Den är fördömligt kort (80 minuter) och en vacker upplevelse för stunden, men jag tror dessvärre inte att den kommer att stanna kvar allt för länge i närminnet.
Men strunt samma: Denna detalj irriterar jag mig på ungefär lika långt in i filmtittningen som det tagit er att läsa dessa rader.
Efter kriget åker pianisten Wiktor (Tomasz Kot), koreografen Irena (Agata Kulesza) och managern Kaczmarek (Borys Szyc) runt på den polska landsbygden och dokumenterar folkets visor och sånger. Planen är att sätta ihop en sorts föreställning som ska skildra Polens historia och nuläge genom musik. De har auditions med sångerskor och dansare och Wiktor fastnar direkt för sångerskan Zula (Joanna Kulig) som har det där lilla extra. De har helt skilda bakgrunder men ett frö planteras som blommar ut till en passionerad kärlek två år senare när föreställningen är klar. I samband med det uppmanas de att få in mer politisk propaganda i den, något som Kaczmarek direkt går med på samtidigt som Wiktor och Irena känner sig väldigt obekväma med upplägget.
Wiktor vill hoppa av och föreslår att han och Zula ska ta sig till Paris, men hon sviker honom i sista sekunden. Trots det ska deras vägar korsas då och då under de kommande åren, hela tiden i nya länder och under nya förutsättningar, men med samma passionerade kärlek i botten.
Liknande historier har berättats förr men kanske inte i den här miljön där efterkrigstidens oroliga och kalla klimat blir ytterligare ett hinder för vårt kärlekspar. Det är något som särskiljer "Cold War" från andra kärleksdraman. Jag gillar hur musiken går som en röd tråd genom hela historien. I Paris blir Wiktor jazzpianist och även Zula ska så småningom hamna inom jazzvärlden. Vi får dessutom höra flera olika varianter av de där polska visorna, i flera olika utföranden. Det är också en tidsmarkör på något vis.
Detta till trots har jag lite svårt att bli drabbad av filmen. Den är fördömligt kort (80 minuter) och en vacker upplevelse för stunden, men jag tror dessvärre inte att den kommer att stanna kvar allt för länge i närminnet.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Pawel Pawlikowski har baserat huvudkaraktärerna och deras turbulenta relation på sina egna föräldrar, vars namn karaktärerna bär.
2. Den polska folkdansgruppen som gestaltas i filmen är baserad på en verklig sådan som än i dag är aktiva.
3. Danny Boyle blev så imponerad av Tomasz Kot insats att han ville ha honom som skurken i den 25:e James Bond-filmen som Boyle jobbade med då. När producenterna sa nej med motiveringen att de ville ha ett mer etablerat namn, hoppade Boyle av filmen.
2. Den polska folkdansgruppen som gestaltas i filmen är baserad på en verklig sådan som än i dag är aktiva.
3. Danny Boyle blev så imponerad av Tomasz Kot insats att han ville ha honom som skurken i den 25:e James Bond-filmen som Boyle jobbade med då. När producenterna sa nej med motiveringen att de ville ha ett mer etablerat namn, hoppade Boyle av filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
