Fin skildring av utkantsmänniskor
FILMENMedan jag ser "Leave No Trace" börjar jag tänka på "Winter’s Bone" och när filmens eftertexter drar igång och det står att Debra Granik stått för regin så ramlar förstås polletten ned. Granik låg bakom "Winter's Bone" och även "Down to the Bone". "Leave No Trace" delar någon sorts konstnärlig ton med Graniks tidigare filmer, men är innehållsmässigt inte så speciellt lika. Om man nödvändigtvis ska hitta en gemensam tråd så är det skildringen av utkantsmänniskor samt kalla och fuktiga naturmiljöer.
Filmen handlar om krigsveteranen Will (Ben Foster) och hans tonårsdotter Tom (Thomasin McKenzie). I samhällets ögon är de hemlösa, vilket inte alls betyder att de saknar ett hem. De lever i en stor skogspark i Oregon. Och det går ingen nöd på dem. Tom gillar sitt liv och lär sig hela tiden saker av sin pappa. Då och då tar de sig till civilisationen för att handla förnödenheter, så de är alltså inte helt avskärmade från omvärlden. Men de lever undangömda med flit. Hur länge det har varit så berättar inte filmen, men det är sannolikt under en lång tid. Will har tjänstgjort och som många andra militärer kommit hem med erfarenheter som påverkat honom negativt och det är tveksamt om Tom någonsin gått i en vanlig skola.
Men de kan inte hålla sig gömda för evigt och ett litet misstag gör att de blir upptäcka och infångade. Tester görs på både Will och Tom och så småningom placerar socialtjänsten dem i ett hus och Will får jobba i en julgransodling. Tom får umgås med jämnåriga och börjar funderar över sitt liv samtidigt som Will får nog och propsar på att de måste vidare. Någonting har dock väckts till liv inom Tom. En längtan efter ett annat liv.
Filmen är baserad på en roman som i sin tur är baserad på en verklig historia om en ex-militär som uppfostrade sin dotter i Forest Park i Portland, Oregon, eftersom alternativet med att leva på gatorna enbart skulle haft negativa konsekvenser och utsatt flickan för samhällets mörka bieffekter. Om verkligheten innehåller pappas PTSD och den utveckling historien tar låter jag vara osagt, men som film betraktat är det en fascinerande historia. Precis som Graniks övriga filmer känns "Leave No Trace" som genuin och realistisk. Det är möjligen ingen omvälvande berättelse men däremot en både fin och tänkvärd historia, en annorlunda "coming of age".
Skådespelet är elegant. Jag tror Ben Foster på allvar klev in i mitt medvetande i "3:10 to Yuma" och redan där var han imponerande. Rollen har gör här känns inte som skådespel utan som en 100 procent verklig person och Thomasin McKenzie imponerar också med sitt genuina agerande. Fina insatser och en fin film.
Filmen handlar om krigsveteranen Will (Ben Foster) och hans tonårsdotter Tom (Thomasin McKenzie). I samhällets ögon är de hemlösa, vilket inte alls betyder att de saknar ett hem. De lever i en stor skogspark i Oregon. Och det går ingen nöd på dem. Tom gillar sitt liv och lär sig hela tiden saker av sin pappa. Då och då tar de sig till civilisationen för att handla förnödenheter, så de är alltså inte helt avskärmade från omvärlden. Men de lever undangömda med flit. Hur länge det har varit så berättar inte filmen, men det är sannolikt under en lång tid. Will har tjänstgjort och som många andra militärer kommit hem med erfarenheter som påverkat honom negativt och det är tveksamt om Tom någonsin gått i en vanlig skola.
Men de kan inte hålla sig gömda för evigt och ett litet misstag gör att de blir upptäcka och infångade. Tester görs på både Will och Tom och så småningom placerar socialtjänsten dem i ett hus och Will får jobba i en julgransodling. Tom får umgås med jämnåriga och börjar funderar över sitt liv samtidigt som Will får nog och propsar på att de måste vidare. Någonting har dock väckts till liv inom Tom. En längtan efter ett annat liv.
Filmen är baserad på en roman som i sin tur är baserad på en verklig historia om en ex-militär som uppfostrade sin dotter i Forest Park i Portland, Oregon, eftersom alternativet med att leva på gatorna enbart skulle haft negativa konsekvenser och utsatt flickan för samhällets mörka bieffekter. Om verkligheten innehåller pappas PTSD och den utveckling historien tar låter jag vara osagt, men som film betraktat är det en fascinerande historia. Precis som Graniks övriga filmer känns "Leave No Trace" som genuin och realistisk. Det är möjligen ingen omvälvande berättelse men däremot en både fin och tänkvärd historia, en annorlunda "coming of age".
Skådespelet är elegant. Jag tror Ben Foster på allvar klev in i mitt medvetande i "3:10 to Yuma" och redan där var han imponerande. Rollen har gör här känns inte som skådespel utan som en 100 procent verklig person och Thomasin McKenzie imponerar också med sitt genuina agerande. Fina insatser och en fin film.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Ett återkommande tema i filmen är sjöhästar, vilket är helt kopplat till posttraumatisk stress. Hippocampus är en hjärndel som brukar vara förminskad i samband med PTSD, men det är även det latinska namnet för sjöhästar. Både delen och fisken är formade på liknande vis.
2. När Debra Granik hade satt Ben Foster i huvudrollen jobbade de gemensamt bort 40 procent av dialogen för att få filmen mer realistisk.
3. I vanlig ordning använde Granik verkliga människor i vissa roller som också bidrar till filmens påtagliga realism.
2. När Debra Granik hade satt Ben Foster i huvudrollen jobbade de gemensamt bort 40 procent av dialogen för att få filmen mer realistisk.
3. I vanlig ordning använde Granik verkliga människor i vissa roller som också bidrar till filmens påtagliga realism.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
