Gripande när ”kusliga dalen” fungerar
FILMENNär Robert Zemeckis i för 15 år sedan gick över till att göra filmer med helanimerade karaktärer ("Polarexpressen", 2004) gjorde han plötsligt historier där karaktärerna såg otroligt läskiga ut. Det finns ett uttryck för detta, the uncanny valley, "den kusliga dalen", vilket är en hypotes som säger att när robotar och andra försök till exakta avbildningar av människor ser ut som, men bara nästan beter sig som människor så finner mänskliga iakttagare dem motbjudande. Zemeckis nämner själv detta som ett problem i en av "Welcome to Marwens" bakomfilmer.
I det här fallet där det handlar om verklighetstrogna actionfigurer och dockor så är "kusliga dalen" egentligen bara en fördel, men samtidigt har Zemeckis och hans team utvecklat en teknik att mjuka till de kusligaste bitarna, ögonen och munnen. Det fungerar riktigt bra.
Det här är en verklighetsbaserad historia. 2000 misshandlades aspirerande konstnären Mark Hogancamp (Steve Carell) i vad som får räknas som ett hatbrott så våldsamt och brutalt att han höll på att stryka med. Ett resultat av misshandeln blev att Mark blev av med alla sina personliga minnen och för att ta sig igenom traumat skapade han en egen fantasivärld med dockor baserade på han själv och vänner runt omkring honom. Dockorna agerar ut små historier och äventyr som Mark dokumenterar med sin stillbildskamera.
Till en början känns Mark mest som en kuf, men ju mer vi får veta om vad han varit med om, ju tydligare blir dockornas historier. Filmens mål är ett möte i domstolen mellan Mark och de människor som gjort honom illa, något han inte kan hantera speciellt bra.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om de här tillfällena där utpräglat komiska skådespelare gör dramatiska insatser och Steve Carell fixar den sköra och säregna Mark på ett delikat vis, och med Robert Zemeckis bakgrund känns det fullt logiskt att han gör den här filmen på det här viset. Det vill säga att animera Marks äventyr. Det blir en både rar och gripande film, men det är även något som säger mig att den inte kommer att få något bestående värde i varken Carells eller Zemeckis karriärer.
I det här fallet där det handlar om verklighetstrogna actionfigurer och dockor så är "kusliga dalen" egentligen bara en fördel, men samtidigt har Zemeckis och hans team utvecklat en teknik att mjuka till de kusligaste bitarna, ögonen och munnen. Det fungerar riktigt bra.
Det här är en verklighetsbaserad historia. 2000 misshandlades aspirerande konstnären Mark Hogancamp (Steve Carell) i vad som får räknas som ett hatbrott så våldsamt och brutalt att han höll på att stryka med. Ett resultat av misshandeln blev att Mark blev av med alla sina personliga minnen och för att ta sig igenom traumat skapade han en egen fantasivärld med dockor baserade på han själv och vänner runt omkring honom. Dockorna agerar ut små historier och äventyr som Mark dokumenterar med sin stillbildskamera.
Till en början känns Mark mest som en kuf, men ju mer vi får veta om vad han varit med om, ju tydligare blir dockornas historier. Filmens mål är ett möte i domstolen mellan Mark och de människor som gjort honom illa, något han inte kan hantera speciellt bra.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om de här tillfällena där utpräglat komiska skådespelare gör dramatiska insatser och Steve Carell fixar den sköra och säregna Mark på ett delikat vis, och med Robert Zemeckis bakgrund känns det fullt logiskt att han gör den här filmen på det här viset. Det vill säga att animera Marks äventyr. Det blir en både rar och gripande film, men det är även något som säger mig att den inte kommer att få något bestående värde i varken Carells eller Zemeckis karriärer.
EXTRAMATERIALET
En ganska rejäl dos med bortklippta scener i olika stadier av färdighet går att se innan man kan ta del av fyra kortare featuretter. En strösslar kärlek över Robert Zemeckis, medan en annan tittar närmare på karaktärerna i filmen och kanske framför allt kvinnorna i Marwen, spelade av Eiza González, Leslie Zemeckis, Merritt Wever, Gwendoline Christie, Stefanie von Pfetten, Janelle Monáe, Leslie Mann. Alla dessa är både människor och dockor i filmen.
Vi tittar även lite på hur modellerna byggdes, specifikt med ambitionen att framstå som de var ihopsatta av funna objekt, samt hur dockorna designades och kombinerades med motion capture-teknik.
Det som jag framför allt saknar bland extramaterialet är någonting om den verkliga Mark Hogancamp, men för det får man vända sig till andra filmer...
Vi tittar även lite på hur modellerna byggdes, specifikt med ambitionen att framstå som de var ihopsatta av funna objekt, samt hur dockorna designades och kombinerades med motion capture-teknik.
Det som jag framför allt saknar bland extramaterialet är någonting om den verkliga Mark Hogancamp, men för det får man vända sig till andra filmer...
TRE SAKER
1. ...som dokumentären "Marwencol" (2010) vilken "Welcome to Marwen" räknas som en version av enligt IMDB. Jag har inte sett den men trailern är riktigt lockande.
2. "Welcome to Marwen" blev en otroligt flopp på bio. Endast 13 miljoner dollar spelades in i hela världen, att jämföra med produktionsbudgeten på 39 miljoner dollar med ytterligare 60 miljoner dollar i marknadsföring ovanpå det. Inga vidare siffror...
3. I "Dinner for Schmucks" gestaltade Steve Carell en man som bearbetade en separation genom att återskapa scener ur sitt liv med uppstoppade möss. Det finns en del likheter mellan karaktärerna, även om "Dinner for Schmucks"-figuren var helt påhittad.
2. "Welcome to Marwen" blev en otroligt flopp på bio. Endast 13 miljoner dollar spelades in i hela världen, att jämföra med produktionsbudgeten på 39 miljoner dollar med ytterligare 60 miljoner dollar i marknadsföring ovanpå det. Inga vidare siffror...
3. I "Dinner for Schmucks" gestaltade Steve Carell en man som bearbetade en separation genom att återskapa scener ur sitt liv med uppstoppade möss. Det finns en del likheter mellan karaktärerna, även om "Dinner for Schmucks"-figuren var helt påhittad.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
