Mer mörk fantasi med lite för lång speltid
FILMENFortsättningen av Törnrosa-varianten "Maleficent", som fortfarande är lite klurigt att stava till, har undertiteln "Ondskans härskarinna" (om man tar den svenska biotiteln) vilket inte alls syftar på den mörka fen spelad av Angelina Jolie utan hon som är till vänster om henne på omslagsbilden. Ja, det är Michelle Pfeiffer som med drypande elegans gestaltar filmens stora skurk drottning Ingrith. Det ska man ju förstås inte förstå från första början, men det är ju givet redan från starten.
Förra filmen - som redan har fem år på nacken - utökade den klassiska Törnrosa-sagan med både bakgrund och fortsättning med fokus på den mörka fen Maleficent, drottning över Hedlandet där allehanda knytt och feer ryms. Från små gulliga insektsliknande varelser till stora läskiga trädmonster. Efter förra filmens final är det nu prinsessan Aurora (Elle Fanning) som är den nya drottningen och på något sätt har Maleficents rykte återigen blivit draget i smutsen och hon är ett otäckt hot för människorna kring det närliggande slottet, i vilket Philip (Harris Dickinson som ersätter Brenton Thwaites) är prins.
Philip friar till Aurora, vilket även innebär en möjlighet till att människovärlden och Hedlandet kan knyta fredliga band med varandra. Det är i alla fall kung Johns (Robert Lindsay) tanke. Drottning Ingrith har en annan, vilket blir tydligt när en "träffa föräldrarna"-middag slutar med att det blir tjafs och kungen bokstavligt talat somnar in hastigt. Ingen annan än Maleficent kan väl vara skyldig till ett uppenbart häxeri? När hon flyr bort från oredan har Ingrith sett till att en underhuggare skjuter Maleficent med en järnkula, för det är ju något som faktiskt kan skada henne.
I kaoset därefter kan Aurora inte hitta sin gudmor medan Maleficent fiskas upp av andra mörka feer som visar att hon inte alls är ensam. Samtidigt är kungens fredliga avsikter som bortblåsta och i stället stundar ett krig.
Rollen som Maleficent var något av en dröm för Angelina Jolie, men karaktären är till större delen ganska endimensionell. Det är kanske lite svårt att spela en figur som å ena sidan ska förmodas vara en skurk men å andra sidan har ett hjärta innanför den mörka utsidan. I vissa sekvenser fungerar det bättre än i helheten. Då är Pfeiffers uppenbara skurk betydligt tydligare och en roll hon gör bra sedan tidigare.
Denna fortsättning är ytterligare ett mörkt äventyr där en stor "Sagan om ringen"-liknande batalj står i fokus. Den blir dessvärre en anings för utdragen och i det stora hela tycker jag att filmen med sina 120 minuter blir för lång. Det hade gått att köra saxen i lite mer än vad som redan trimmats bort.
Men det är samtidigt ett episkt äventyr med en imponerande maffighet i miljöerna. Norske regissören Joachim Rønning med inhemska "Max Manus" och "Kon-Tiki" samt "Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge" i bagaget har givit ett bra omfång till den här sagan. Det finns något kittlande i den här fantasivärlden och hade filmen bara varit lite tajtare hade den varit lite mer än kittlande.
Förra filmen - som redan har fem år på nacken - utökade den klassiska Törnrosa-sagan med både bakgrund och fortsättning med fokus på den mörka fen Maleficent, drottning över Hedlandet där allehanda knytt och feer ryms. Från små gulliga insektsliknande varelser till stora läskiga trädmonster. Efter förra filmens final är det nu prinsessan Aurora (Elle Fanning) som är den nya drottningen och på något sätt har Maleficents rykte återigen blivit draget i smutsen och hon är ett otäckt hot för människorna kring det närliggande slottet, i vilket Philip (Harris Dickinson som ersätter Brenton Thwaites) är prins.
Philip friar till Aurora, vilket även innebär en möjlighet till att människovärlden och Hedlandet kan knyta fredliga band med varandra. Det är i alla fall kung Johns (Robert Lindsay) tanke. Drottning Ingrith har en annan, vilket blir tydligt när en "träffa föräldrarna"-middag slutar med att det blir tjafs och kungen bokstavligt talat somnar in hastigt. Ingen annan än Maleficent kan väl vara skyldig till ett uppenbart häxeri? När hon flyr bort från oredan har Ingrith sett till att en underhuggare skjuter Maleficent med en järnkula, för det är ju något som faktiskt kan skada henne.
I kaoset därefter kan Aurora inte hitta sin gudmor medan Maleficent fiskas upp av andra mörka feer som visar att hon inte alls är ensam. Samtidigt är kungens fredliga avsikter som bortblåsta och i stället stundar ett krig.
Rollen som Maleficent var något av en dröm för Angelina Jolie, men karaktären är till större delen ganska endimensionell. Det är kanske lite svårt att spela en figur som å ena sidan ska förmodas vara en skurk men å andra sidan har ett hjärta innanför den mörka utsidan. I vissa sekvenser fungerar det bättre än i helheten. Då är Pfeiffers uppenbara skurk betydligt tydligare och en roll hon gör bra sedan tidigare.
Denna fortsättning är ytterligare ett mörkt äventyr där en stor "Sagan om ringen"-liknande batalj står i fokus. Den blir dessvärre en anings för utdragen och i det stora hela tycker jag att filmen med sina 120 minuter blir för lång. Det hade gått att köra saxen i lite mer än vad som redan trimmats bort.
Men det är samtidigt ett episkt äventyr med en imponerande maffighet i miljöerna. Norske regissören Joachim Rønning med inhemska "Max Manus" och "Kon-Tiki" samt "Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge" i bagaget har givit ett bra omfång till den här sagan. Det finns något kittlande i den här fantasivärlden och hade filmen bara varit lite tajtare hade den varit lite mer än kittlande.
EXTRAMATERIALET
En rad ganska korta bakomfilmer går lite lagom djupt ned i några spridda ämnen så som de mörka feernas ursprung, en nyckelscen i filmen, hur man jobbade med vingar och flygsekvenser samt en övergripande titt på datagjorda specialeffekter.
Utöver detta finns ett par förlängda scener, lite bloopers och en musikvideo.
Även om det är kul att se bakom kulisserna så tycker jag ändå att klippet som visar vissa scener med eller utan effekter faktiskt förtar lite av upplevelsen. Det hade varit kul att få låtsas att den fantasifyllda världen faktiskt fanns...
Utöver detta finns ett par förlängda scener, lite bloopers och en musikvideo.
Även om det är kul att se bakom kulisserna så tycker jag ändå att klippet som visar vissa scener med eller utan effekter faktiskt förtar lite av upplevelsen. Det hade varit kul att få låtsas att den fantasifyllda världen faktiskt fanns...
TRE SAKER
1. När denna film gick upp på bio (2019) var det 60 år efter Disneys ursprungliga "Törnrosa".
2. Filmen återges i widescreenration 2.39:1 vilket inte är några konstigheter. Men den har även visats i 1.90:1 på IMAX-biografer där bilden inte skurits ned utan utökats upp- och nedtill. För att göra det ännu mer komplicerat har det även gjorts en Screen X-variant som är i ultra-widescreen... Här är en trailer som visar hur det ser ut.
3. En tredje film? Tja, inget är känt just nu, men det känns ju inte som en omöjlighet.
2. Filmen återges i widescreenration 2.39:1 vilket inte är några konstigheter. Men den har även visats i 1.90:1 på IMAX-biografer där bilden inte skurits ned utan utökats upp- och nedtill. För att göra det ännu mer komplicerat har det även gjorts en Screen X-variant som är i ultra-widescreen... Här är en trailer som visar hur det ser ut.
3. En tredje film? Tja, inget är känt just nu, men det känns ju inte som en omöjlighet.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
