En nästan fläckfri storfilm
FILMENSom liten grabb, långt innan jag såg "Jakten på den försvunna skatten" för första gången, fantiserade jag om att bli arkeolog. Två saker bidrog till den lite annorlunda jobbdrömmen. Dels en dokumentärserie om Pompejis ruiner på TV och dels en stor bok om Kon-Tiki-färden som fanns i bokhyllan hemma. Även om jag inte riktigt förstod vidden av Thor Heyerdahls resa då så förstod jag att arkeologi kunde vara jäkligt spännande.
Det är ingen slump att det nu, först efter Heyerdahls död, faktiskt har blivit en film. Sedan 1952 har alla stora filmbolagen, och några små, jagat rättigheterna till filmen men Heyerdahl har vägrat att sälja då det inte har känts rätt. Som Oscar-vinnare för bästa dokumentär (för filmen "Kon-Tiki", 1951) ansåg han att han visste bäst när det gällde att göra film. Dessutom hade han skrivit en bok om hela resan så han visste förstås också hur man skulle skriva manus. Thors hybris drabbade många filmmakare och manusförfattare och det var först efter hans död som projektet äntligen började rulla på allvar.
Bakgrunden känner ni kanske till? Äventyraren, upptäcktsresanden och etnologen Heyerdahl skulle bevisa sin teori om att Sydamerikaner befolkade Polynesien genom att segla tvärs över Stilla havet med en balsaflotte. Den 800 mil långa resan tog 101 dagar och även om den sex man starka besättningen klarade sig helskinnad var det en farofylld resa. Naturligtvis är detta något som är tacksamt att göra film på.
Därför är det lite tråkigt att konstatera att man tagit sig en del friheter med manuset, som för övrigt sägs bygga på Thors bok om Kon-Tiki-expeditionen. Mest uppdiktad är konflikten med Herman Watzinger, vilket intressant nog är den karaktär som också sticker ut negativt i filmen. Enligt regissörerna ville man använda Herman som någon som publiken kunde identifiera sig med. För mig framstår han i stället som något utav en kliché när han fullständigt ballar ur under färden och försätter de andra i livsfara. Han blir en slags panikslagen, men rationell, motpol till Heyerdahls blinda tro på sin teori. Det är ett dramaturgiskt grepp man sett hundratals gånger förut och här är det implementerat på ett synnerligen förutsägbart och tråkigt sätt. Jag önskar att man vågat lite på kraften i historien i stället för att försöka uppfinna lite spänning.
Men bortsett från det är det här en ganska fläckfri film som fungerar lika bra som historiskt dokument som underhållande äventyrsfilm. Att det är en storproduktion märks på varje liten detalj genom hela filmen och Pål Sverre Hagen fullständigt dominerar i sin roll som Thor Heyerdahl. Varken skådespelare eller regi faller någon gång ur ramen och det slutliga beviset för det är både den Oscarsnominering man åtnjöt i år och det faktum att regissörsparet Joachim Rönning och Espen Sandberg fått i uppdrag att regissera nästa "Pirates of the Caribbean"-film.
Det är ingen slump att det nu, först efter Heyerdahls död, faktiskt har blivit en film. Sedan 1952 har alla stora filmbolagen, och några små, jagat rättigheterna till filmen men Heyerdahl har vägrat att sälja då det inte har känts rätt. Som Oscar-vinnare för bästa dokumentär (för filmen "Kon-Tiki", 1951) ansåg han att han visste bäst när det gällde att göra film. Dessutom hade han skrivit en bok om hela resan så han visste förstås också hur man skulle skriva manus. Thors hybris drabbade många filmmakare och manusförfattare och det var först efter hans död som projektet äntligen började rulla på allvar.
Bakgrunden känner ni kanske till? Äventyraren, upptäcktsresanden och etnologen Heyerdahl skulle bevisa sin teori om att Sydamerikaner befolkade Polynesien genom att segla tvärs över Stilla havet med en balsaflotte. Den 800 mil långa resan tog 101 dagar och även om den sex man starka besättningen klarade sig helskinnad var det en farofylld resa. Naturligtvis är detta något som är tacksamt att göra film på.
Därför är det lite tråkigt att konstatera att man tagit sig en del friheter med manuset, som för övrigt sägs bygga på Thors bok om Kon-Tiki-expeditionen. Mest uppdiktad är konflikten med Herman Watzinger, vilket intressant nog är den karaktär som också sticker ut negativt i filmen. Enligt regissörerna ville man använda Herman som någon som publiken kunde identifiera sig med. För mig framstår han i stället som något utav en kliché när han fullständigt ballar ur under färden och försätter de andra i livsfara. Han blir en slags panikslagen, men rationell, motpol till Heyerdahls blinda tro på sin teori. Det är ett dramaturgiskt grepp man sett hundratals gånger förut och här är det implementerat på ett synnerligen förutsägbart och tråkigt sätt. Jag önskar att man vågat lite på kraften i historien i stället för att försöka uppfinna lite spänning.
Men bortsett från det är det här en ganska fläckfri film som fungerar lika bra som historiskt dokument som underhållande äventyrsfilm. Att det är en storproduktion märks på varje liten detalj genom hela filmen och Pål Sverre Hagen fullständigt dominerar i sin roll som Thor Heyerdahl. Varken skådespelare eller regi faller någon gång ur ramen och det slutliga beviset för det är både den Oscarsnominering man åtnjöt i år och det faktum att regissörsparet Joachim Rönning och Espen Sandberg fått i uppdrag att regissera nästa "Pirates of the Caribbean"-film.
EXTRAMATERIALET
Dokumentären "Att segla sin egen sjö" berättar historien om hur filmen kom till och lite grand om hur den spelades in. Här varvas intervjuer med alla inblandade med klipp från inspelningen. Medan huvudfilmen bara skrapar på ytan berättar den här dokumentären desto mer om människan Thor Heyerdahl. Det gör den till ett alldeles utmärkt komplement och en stark rekommendation.
TRE SAKER
1. Den inkonsekventa textningen irriterade mig. Huvudfilmen är textad förutom när någon svensk pratar (vanligtvis Gustaf Skarsgård). Jag hade gärna sett att textningen fortsatt då jag hade svårt att höra vad Gustaf säger. Vidare är extramaterialet inte textat alls och där har jag förtvivlat svårt att hänga med när alla norrmän pratar.
2. Det känns inte alls ologiskt att Thor Heyerdahl på långt avstånd var släkt med både Peter Graves (TV-serien "Mission: Impossible") och James Arness (gamle Zeb i "Familjen Macahan"). Två ganska karga och tuffa skådespelare.
3. Flotten man använde i filmen vägde 14 ton när man lade i den första gången. När den skulle tas upp efter inspelningen vägde den 24 ton.
2. Det känns inte alls ologiskt att Thor Heyerdahl på långt avstånd var släkt med både Peter Graves (TV-serien "Mission: Impossible") och James Arness (gamle Zeb i "Familjen Macahan"). Två ganska karga och tuffa skådespelare.
3. Flotten man använde i filmen vägde 14 ton när man lade i den första gången. När den skulle tas upp efter inspelningen vägde den 24 ton.
THOMAS HELSING (2013-08-04)
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Pål Sverre Hagen (3)
Pål Sverre Hagen (3)
