Fler bilder från det gråa Sverige
FILMENRoy Anderssons förra film, "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron", var enligt uppgift den avslutande filmen i en trilogi om att vara människa. För mig känns "Om det oändliga" som en fjärde del, för det är samma typ av inblick i det gråa och udda Sverige som Andersson bjudit på under en lång tid nu.
Det känns lite hårt att säga "har man sett en modern Andersson-film, har man sett alla", men det är enligt en och samma formel de gjorts. Fasta bilder, emellanåt absurda replikskiften och en lös story att följa för den genomsnittliga filmtittaren. Här kan man säga att det handlar om en präst som tappat tron och inte vet vad han ska ta sig till, vilket emellanåt får dråpliga konsekvenser. Utöver detta är det scener som tar oss från ensliga krogar till Hitlers bunker och allt däremellan.
Det som lockar mig till att se filmen är vetskapen om att det inte är något som någon annan filmskapare kan erbjuda. Jag gillar konceptet med Anderssons filmskapande mer än själva innehållet. De djupare betydelserna av hans bilder och vad han faktiskt vill säga ("En reflektion över livet i all dess skönhet och grymhet, det storslagna och det banala", enligt baksidetextens första rad) går mig lite förbi.
Morgontvrecensenten Ronny Svensson, som sist modererade ett kommentarspår med Andersson, citeras på framsidan av omslaget och beskriver Andersson som "unik i världen". Så må det vara, men i jämförelse med varandra är hans filmer inte direkt unika utan ganska snarlika. Jag börjar så smått känna mig lite mätt på de här filmerna nu. Det vore intressant att se om Andersson skulle kunna gör något helt annat nästa gång, men jag tror inte vi kommer att få vara med om det.
Det känns lite hårt att säga "har man sett en modern Andersson-film, har man sett alla", men det är enligt en och samma formel de gjorts. Fasta bilder, emellanåt absurda replikskiften och en lös story att följa för den genomsnittliga filmtittaren. Här kan man säga att det handlar om en präst som tappat tron och inte vet vad han ska ta sig till, vilket emellanåt får dråpliga konsekvenser. Utöver detta är det scener som tar oss från ensliga krogar till Hitlers bunker och allt däremellan.
Det som lockar mig till att se filmen är vetskapen om att det inte är något som någon annan filmskapare kan erbjuda. Jag gillar konceptet med Anderssons filmskapande mer än själva innehållet. De djupare betydelserna av hans bilder och vad han faktiskt vill säga ("En reflektion över livet i all dess skönhet och grymhet, det storslagna och det banala", enligt baksidetextens första rad) går mig lite förbi.
Morgontvrecensenten Ronny Svensson, som sist modererade ett kommentarspår med Andersson, citeras på framsidan av omslaget och beskriver Andersson som "unik i världen". Så må det vara, men i jämförelse med varandra är hans filmer inte direkt unika utan ganska snarlika. Jag börjar så smått känna mig lite mätt på de här filmerna nu. Det vore intressant att se om Andersson skulle kunna gör något helt annat nästa gång, men jag tror inte vi kommer att få vara med om det.
EXTRAMATERIALET
Tre korta bakomfilmer som tittar specifikt på lika många scener ger en inblick i skapandet av scenerna, i all sin detaljrikedom. Det gör även andra hälften av det generösa häfte som följer man i förpackningen. Där intervjuas producenten Johan Carlsson som berättar hur arbetet går till. Den första hälften av häftet utgörs av en intervju med Roy Andersson som där ger lite mer förklaringar till vad han vill säga med filmen. Intervjuerna är på engelska.
Bra kompletteringsmaterial och ett snyggt häfte överlag. En trailer ligger också med.
Bra kompletteringsmaterial och ett snyggt häfte överlag. En trailer ligger också med.
TRE SAKER
1. Alla scener, utom en, är filmade i Roy Anderssons studio. Den som inte är det är en utomhusscen filmad i Norge. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att så mycket är skapat i studio. Modellbyggarna är oerhört skickliga och gör så mycket för så få minuter film.
2. Flera scener innehåller en röst som säger ungefär "Jag såg en man som hade gått fel", vilket ger ett poetiskt skimmer till bilderna.
3. Följande replikskifte på bussen där prästen gråtande konstaterar att han inte vet vad han vill är mycket roligt:
Man: Stackars jävel.
Kvinna: Vadå? Får man inte vara ledsen nu, eller?
Man: Jovisst, men han kan väl gå hem och vara ledsen. Varför just här?
2. Flera scener innehåller en röst som säger ungefär "Jag såg en man som hade gått fel", vilket ger ett poetiskt skimmer till bilderna.
3. Följande replikskifte på bussen där prästen gråtande konstaterar att han inte vet vad han vill är mycket roligt:
Man: Stackars jävel.
Kvinna: Vadå? Får man inte vara ledsen nu, eller?
Man: Jovisst, men han kan väl gå hem och vara ledsen. Varför just här?
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
