Det vardagliga och det absurda i blek ton
FILMEN"En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" är Roy Anderssons femte långfilm och även den sista delen i "en trilogi om att vara människa" som inleddes med "Sånger från andra våningen" 2000 och mellanlandade i "Du levande" 2007. Att filmerna utgör en trilogi var för mig helt nytt. Det har inte riktigt framgått med de tidigare filmerna att det varit så, men så kan man kanske se dem. De här filmerna saknar ju en traditionell filmstruktur med ett naturligt narrativ och definierade huvudpersoner, utan presenterar i stället situationer - från vardagliga till absurda - i tablåliknande fasta bilder utan klipp eller kamerarörelser, och i och med att filmerna liknar varandra så visst: trilogi!
I denna tredje film kan man i och för sig säga att det finns ett par huvudpersoner. Det är två tämligen olyckliga skämtartikelförsäljare som dyker upp då och då. De försöker sälja sina produkter, de försöker kräva in pengar från sina kunder och de försöker senarelägga betalningar till sina leverantörer. De funderar över livet och döden och en av dem har en hemsk mardröm som han inte vet om det var en dröm eller inte.
Denna dröm är en av filmens mest absurda scener, men den stora höjdpunkten - både i omfattning och absurditetsnivå - är den om när Karl XII stannar till på en bar för att släcka törsten. Här faller verkligen alla bitar på plats och jag blir väldigt imponerad av filmen.
Det är generellt sett lättare för mig att bli imponerad av Roy Anderssons filmer än att ta in det emotionella värdet. Hans teknik med långa tagningar i minutiöst uttänkta miljöer där jag vet att allt vi ser är scenbyggen, är imponerande. Det är inget snack om det. Den andra delen av filmskapandet, den som vill berätta något hamnar för min del i andra hand, och det är först när bilderna sjunkit in som jag börjar känna något och tycka något om vad jag faktiskt sett. Medan jag ser filmen känns det ofta som bara spridda scener, men efteråt hittar jag teman och trådar som hör ihop.
Andersson har skildrat samtiden, eller kanske livet i stort, som ett samhälle där det mesta är blekt och grått men där det ändå finns någon strimma av hopp. Om det handlar om en uppenbarelse i stil med "Jag har förstått att jag varit snål hela mitt liv och att det är det som gjort mig olycklig" eller "Så var det onsdag igen" eller något annat lämnar jag till tittaren att avgöra. Jag har full förståelse för de som anser att Andersson är ett unikt geni och jag har även full förståelse för de som inte kan se bortom det konstiga. Själv är jag ganska nöjd över att vara någonstans i mitten och dras till det geniala när intrycken sjunker in.
I denna tredje film kan man i och för sig säga att det finns ett par huvudpersoner. Det är två tämligen olyckliga skämtartikelförsäljare som dyker upp då och då. De försöker sälja sina produkter, de försöker kräva in pengar från sina kunder och de försöker senarelägga betalningar till sina leverantörer. De funderar över livet och döden och en av dem har en hemsk mardröm som han inte vet om det var en dröm eller inte.
Denna dröm är en av filmens mest absurda scener, men den stora höjdpunkten - både i omfattning och absurditetsnivå - är den om när Karl XII stannar till på en bar för att släcka törsten. Här faller verkligen alla bitar på plats och jag blir väldigt imponerad av filmen.
Det är generellt sett lättare för mig att bli imponerad av Roy Anderssons filmer än att ta in det emotionella värdet. Hans teknik med långa tagningar i minutiöst uttänkta miljöer där jag vet att allt vi ser är scenbyggen, är imponerande. Det är inget snack om det. Den andra delen av filmskapandet, den som vill berätta något hamnar för min del i andra hand, och det är först när bilderna sjunkit in som jag börjar känna något och tycka något om vad jag faktiskt sett. Medan jag ser filmen känns det ofta som bara spridda scener, men efteråt hittar jag teman och trådar som hör ihop.
Andersson har skildrat samtiden, eller kanske livet i stort, som ett samhälle där det mesta är blekt och grått men där det ändå finns någon strimma av hopp. Om det handlar om en uppenbarelse i stil med "Jag har förstått att jag varit snål hela mitt liv och att det är det som gjort mig olycklig" eller "Så var det onsdag igen" eller något annat lämnar jag till tittaren att avgöra. Jag har full förståelse för de som anser att Andersson är ett unikt geni och jag har även full förståelse för de som inte kan se bortom det konstiga. Själv är jag ganska nöjd över att vara någonstans i mitten och dras till det geniala när intrycken sjunker in.
EXTRAMATERIALET
En kvartslång bakomfilm, helt utan kommentarer, skildrar delar av arbetet kring scenen med Karl XII. Här får man en inblick i momentet när kameran ska fästa scenen på film. Lite om förberedelserna, men inte så mycket, och det hade faktiskt varit kul att se ännu mer. En kittling som bara tillfredsställer för stunden.
Lite mer tillfredsställelse blir det i filmens kommentarspår där journalisten Ronny Svensson samtalar med Roy Andersson. Avslappnat och intressant.
Med i förpackningen finns ett ganska rejält häfte med lite stillbilder från filmen, men framför allt en lång artikel från en tysk tidning - givetvis översatt till svenska - där en journalist besöker Anderssons i hans filmstudio. En mycket intressant text.
Lite mer tillfredsställelse blir det i filmens kommentarspår där journalisten Ronny Svensson samtalar med Roy Andersson. Avslappnat och intressant.
Med i förpackningen finns ett ganska rejält häfte med lite stillbilder från filmen, men framför allt en lång artikel från en tysk tidning - givetvis översatt till svenska - där en journalist besöker Anderssons i hans filmstudio. En mycket intressant text.
TRE SAKER
1. Det är inte alla filmer som har någon krediterad för "trompe l'oeil", men så är fallet här: Ulf Jonsson står för den. Trompe l'oeil är franska för "bedrar ögat" och är benämning för konst som är så verklighetstrogen att det blir svårt för ögat att bestämma sig för om det är en målning eller ett verkligt objekt. Ett allmänt exempel är de populära målningarna på ihopknycklade papper. I en så pass kulisstung film som "En duva satt på en gren..." är det inte konstigt att tekniken använts.
2. Som första svenska film någonsin vann "En duva satt på en gren..." Guldlejonet under Filmfestivalen i Venedig. När det gäller Guldbaggen var filmen nominerad i fem kategorier, men det var bara ovan nämnda Ulf Jonsson som tillsammans med sina kollegor Niklas Nilsson, Sandra Parment, Isabel Sjöstrand och Julia Tegström som vann för Bästa scenografi.
3. De två tidigare långfilmerna Roy Andersson gjort är "En kärlekshistoria" (1970) och "Giliap" (1975). Den sistnämnda har jag inte sett men långfilmsdebuten från 1970 är en helt fantastisk film som inte alls är i den stil Andersson har nu för tiden.
2. Som första svenska film någonsin vann "En duva satt på en gren..." Guldlejonet under Filmfestivalen i Venedig. När det gäller Guldbaggen var filmen nominerad i fem kategorier, men det var bara ovan nämnda Ulf Jonsson som tillsammans med sina kollegor Niklas Nilsson, Sandra Parment, Isabel Sjöstrand och Julia Tegström som vann för Bästa scenografi.
3. De två tidigare långfilmerna Roy Andersson gjort är "En kärlekshistoria" (1970) och "Giliap" (1975). Den sistnämnda har jag inte sett men långfilmsdebuten från 1970 är en helt fantastisk film som inte alls är i den stil Andersson har nu för tiden.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Charlotta Larsson (6)
Charlotta Larsson (6)
